Psaltaren

David (detalj av målning av Rembrandt)

David blev god vän med kungens son Jonathan och gifte sig med Sauls dotter Mikal. Snart drabbades han dock av misstänksamhet och förföljelse från Sauls sida och tvingades slutligen fly. Han uppehöll sig sedan på gränsen till filistéernas område som ledare för en friskara och efter Sauls död utropades han omkring 1005 f Kr till judarnas kung.

Efter att ha utmanövrerat Sauls son Ish-Boshet blev David kung även över de övriga israelitiska stammarna. Han regerade som Israels kung i Hebron i sju år, därefter intog han Jerusalem och gjorde staden till sin huvudstad dit han lät forsla förbundsarken som tidigare stått i Silo.

David var en skicklig politiker och krigare. Genom en rad lyckade militära företag lyckades David kuva filistéerna, ammoniterna, araméerna, moabiterna och edomiterna. Därmed hade israeliternas område nått sin största geografiska utsträckning och kunde räknas som ett slags stormakt.

I slutet av sin 40 år långa regeringstid utnämnde han sin son Salomo till sin efterträdare. Davids sista år förmörkades dock av stridigheter. Hans son Absalom gjorde uppror, och en annan son, Adonia, försökte utropa sig till kung i stället för Salomo.

Trots sina många brister och synder mot Gud - han lät bl a döda en man för att kunna gifta sig med hans änka - har han kommit att framstå som en idealgestalt i det israelitiska folkets historia, och de gamla profeterna talade om hur Gud en dag skulle utse en "Davids son", en ättling till David, till kung ("messias") och hur denne skulle upprätta ett Gudsrike som skulle bestå för alltid.

Många av psalmerna i Psaltaren – bland annat en numera berömd klagosång till kung Sauls son Jonathans minne - tillskrivs honom. Bland de övriga psalmförfattarna finns namn som Asaf, Koras söner, Salomo, Heman, Etan och Mose. Resten är anonyma.

Psaltaren innehåller material av varierande ålder och har skapats under en tidsperiod av ett årtusende, från ökenvandringen efter flykten från Egypten fram till återuppbyggandet av Jerusalem efter den babyloniska fångenskapen. Man började samla dem under Davids tid eller ännu tidigare, och insamlandet pågick till efter den babyloniska fångenskapen.

Sin slutliga form fick den på ett sent stadium, kanske genom Esra på 400-talet f Kr.

I Bibelns tidslinje kan du se vilka historiska händelser som bildar bakgrund till denna bok.

Psaltaren är en samling av 150 hymner, böner och dikter. Bokens hebreiska namn är Tehillím, "Lovsångernas bok", men psalmerna är av vitt skilda slag. De kan delas in i lovprisnings- och tacksägelsepsalmer, klago-, bot- och bönepsalmer samt läropsalmer. Här kommer nästan alla sidor av människans relation till Gud till uttryck - enkel förtröstan, böner om beskydd, rop om förlåtelse och övertyelsen om att världen befinner sig i en kärleksfull guds händer. Och i alla grupperna finns många psalmer som talar om den kommande messias/kristus.

Psaltarens hebreiska poesi har många sidor och den är ofta uppbyggd av olika sorters parallellismer som innebär att en rads tankegång upprepas som ett eko med annan ordalydelse i nästa rad. Den innehåller också ett rikt bildspråk.