Daniel

Daniel var en av de tonåriga judar som deporterades till Babylon sedan babyloniska styrkor intagit Jerusalem år 606 f Kr. I likhet med ett antal andra unga män fick han utbildning i kaldeiskt språk och tänkesätt för att sedan kunna tjänstgöra vid det babyloniska hovet. Där utbildades han i kaldeiskt tänkande. Hans tvåspråkighet kommer tydligt till uttryck i boken som är författade både på hebreiska (judarnas vardagsspråk) och på arameiska (babyloniernas språk).

Daniel kom att utmärka sig genom sin förmåga att tolka drömmar och syner och blev en framstående person vid det babyloniska hovet. Han var verksam som statsman och profet, först under de babyloniska härskarna Nebukadnessar och Belsassar, och därefter - sedan Persien besegrat Babylon - under den persiske kungen Darejaves.

Daniel hade sin sista uppenbarelse år 536.

Enligt en tradition dog han i Susa i nuvarande Iran omkring år 520 f Kr och där ska han också ha fått sin grav.

I Bibelns tidslinje kan du se vilka historiska händelser som bildar bakgrund till denna bok.

Statyn i Nebukadnessars dröm

Nebukadnessar belönar Daniel med att göra honom till herre över Babels hövdingadöme och högste föreståndare för de vise i Babel. Daniel innehar därefter en hög ställning i den babyloniska regeringen i närmare 70 år, tills Babylon intas av det persiska riket. Daniel lyckas dock behålla sin position även under den persiske härskaren Darejaves.

Resten av boken utgörs av en rad syner som Daniel har under åren 553-537 f Kr. De skildrar i symbolisk form ett antal stormakters uppgång och fall och leder alla fram till den sista tiden och det enda rike som kommer att bestå för alltid - det Gudsrike som Messias ("Människosonen") ska upprätta på jorden.

Här finns bland annat profetiorna om "de fyra djuren", "baggen och bocken", "de 70 veckorna" och "Söderlandets och Nordlandets kungar". I alla tider har man försökt att med utgångspunkt från Daniels profetior räkna ut tidpunkten för Jesu återkomst.