Predikaren

Salomo föddes omkring år 1000 f Kr som son till Israels kung David och dennes hustru Batsheba. När David dog ca år 965 f Kr efterträdde Salomo honom som Israels kung och ärvde därmed ett omfattande rike. Trots att han var en ung regent blev han snart känd för sin vishet. Snart kom människor från omgivande länder för att höra hans visdomsord.

Under sin 40-åriga regim gjorde Salomo först landet till en stormakt och ledde det sedan till dess fall. Så snart det rådde lugn i landet lät han påbörja byggandet av Jerusalems tempel. Han uppförde även en stadsmur, en fästning, ett palats åt den egyptiska faraos dotter (som var en av hans hustrur) och faciliteter för utländska handelsmän. Han byggde städer för vagnar och ryttare och skapade förrådsstäder. Han utvidgade Jerusalem mot norr och befäste de kringliggande städerna.

Salomos fall kom på hans ålderdom. Han lade tunga skatter på folket i sitt rike och satte många i tvångsarbete. Dessutom gav han medlemmar av Juda stam en rad förmåner, vilket väckte de övriga stammarnas bitterhet. Profeten Abia förutsåg att Jeroboam ben Nebat skulle bli Israels kung i stället för någon av Salomos söner.

Salomo dog och begravdes i Jerusalem omkring år 925 f Kr, efter 40 år som Israels härskare. Han efterträddes av sin son Rehobeam, men majoriteten av Israels folk accepterade inte honom utan valde Jeroboam till sin kung, vilket fick till följd att landet delades och Juda och Benjamins stammar bildade ett eget rike kallat Juda rike söder om Israel med Salomos son som regent.

Förutom Predikaren skrev Salomo Höga Visan och många av visdomsorden i Ordspråksboken, som båda finns bevarade i Gamla testamentet.

Språket i bokens hebreiska grundtext visar att det ursprungliga manuskriptet har genomgått en senare bearbetning och modernisering, och den har troligen fått sin slutliga form omkring år 300-250 f Kr.

Predikaren har den mest pessimistiska tonen av alla bibelns böcker. Den består dels av samlingar av vardagliga tänkespråk, men främst av grubblerier kring frågor om livets mening. Författaren betraktar människans liv och konstaterar att hela tillvaron är en gåta. Han försöker hitta en lösning men kan inte se något syfte med människans korta liv. Livet på jorden är meningslöst, det finns ingen rättvisa och människan har ingen glädje av någonting.

Han resignerar och hans slutsats blir att allt under solen, allt jordiskt, är förgängligt. Det enda oförgängliga är det ovan solen, det himmelska. Därför är tron på Gud och tron på något mer än livet här nyckeln till frid. Utan Gud är livet på jorden precis så meningslöst som det verkar.