Domarboken

I Bibelns tidslinje kan du se vilka historiska händelser som bildar bakgrund till denna bok.

Samuel föddes i början av 1000-talet f Kr och växte upp hos översteprästen Eli i templet i Silo där förbundsarken förvarades. Eli var en av de sista av de ledare för det israelitiska folket som gick under benämningen "domare".

Samuel upplevde tidigt kallelsen att bli en Guds profet och som sådan blev han också känd.Men Samuel blev inte bara den den förste av israeliternas stora profeter, utan även den siste av folkets domare. Under Samuels uppväxt hade folket kommit att hamna under filisteisk dominans, och när han var i 30-årsåldern organiserade han folket i en armé som slog filisteerna och gjorde slut på förtrycket. Samuel kom sedan att styra israeliterna under resten av sitt liv och under hans ledarskap följde en lång period av fred.

När Samuel blev gammal gjorde han sina söner till domare och överlämnade styret till dem. Folket krävde emellertid en kung, något som Samuel inledningsvis motsatte sig. Han smorde ändå Saul till israeliternas förste kung, men blev med tiden en övertygad motståndare till honom och underlättade på alla sätt Davids väg till makten. Han blev också den som smorde David till kung.

Samuel dog i sin hemstad Ramah där han också begravdes.

Enligt judisk tradition skrev Samuel Domarboken genom att sammanställa en rad fristående berättelser från perioden 1400-1050 f Kr. Sin slutgiltiga utformning fick boken ca 580-540 f Kr, då judarna befann sig i fångenskap i Babylonien.

Domarboken skildrar tiden mellan Josuas död under erövringen av Kanaan och bildandet av det första kungariket med kung Saul som folkets förste monark.

Den beskriver invandringen i Kanaan och de många konflikter och strider med grannfolk under den första tiden av israeliternas etablering i landet man erövrat från de tidigare bebyggarna.

Det förekom även många interna konflikter mellan de israelitiska stammarna, varför man tillsatte "domare" som skulle avgöra tvister mellan invånarna och styra landet. Dessa domare, som i vissa fall snarast framstår som stamhövdingar, hade inte främst juridiska funktioner utan utgjorde folkets politiska och militära ledare.

Under domartiden var det bara den gemensamma tron på Gud som höll samman folket. När man började dyrka olika lokala gudar splittrades stammarna och de hade svårt att klara sig mot fientliga grannfolk. Stora delar av boken handlar om karismatiska personer som Gideon ben Joash, Simson ben Manoah och Jefta ben Gilead som framträdde som folkets räddare i kritiska situationer då folket angreps av fiender.