Runt själva tempelbyggnaden i Jerusalem fanns flera stora stenbelagda ytor. Ytterst låg hedningarnas förgård (den enda som ickejudar fick beträda), sedan kvinnornas förgård, Israels (männens) förgård och prästernas förgård. Längs muren som omgav kvinnornas 60 meter långa förgård stod 13 trattformade offerkistor - smala upptill och vida nedtill - som brukade kallas för "trumpeterna". Två var avsedda för den obligatoriska tempelskatten, medan de övriga elva var avsedda för frivilliga gåvor till templets omkostnader - exempelvis ved och rökelse - eller som ett tack för nåd man mottagit.

Dagarna före påsken år 30 tillbringade Jesus och hans lärjungar mycket tid i templet, så som de brukade göra då de befann sig i Jerusalem. Vid ett tillfälle satte de sig mitt emot en av offerkistorna och tittade på medan folk kastade pengar i trattmynningen då de gick förbi. Det mesta var kopparslantar, men de rika kunde ge stora summor.

I den tidens Palestina rådde det stor ojämlikhet mellan fattiga och rika människor. Värst utsatta var kvinnor som blivit änkor, eftersom de hade få möjligheter att få några arbetsinkomster. Därför var de tvungna att förlita sig på grannars och släktingars välvilja och givmildhet.

Medan Jesus och lärjungarna satt där strax intill en av offerkistorn kom en ensam änka och kastade i två kopparslantar, de minsta mynt som fanns. Jesus vände sig till sina lärjungar och påpekade att denna fattiga änka gav mer än alla andra som gett mycket större summor.

Han förklarade att Gud inte bedömde gåvans värde efter hur stor summa som gavs, utan hur mycket den som gav hade kvar. Det var det som visade offrets verkliga storlek. De rikas stora gåvor innebar ingen uppoffring, eftersom de gav av sitt överflöd. Men den här änkan, som inte hade mycket att leva av, hon gav nästan allt hon ägde.

Thor-Leif Strindberg