Någon gränsdragning mellan religiöst och ickereligiöst existerade inte, utan den religiösa och den civila myndigheten var en och samma sak och den gällande lagen var inget annat än en tillämpning av de urgamla gudomliga befallningarna. Religionen var inte något som bara utövades i templet och synagogan, i form av gudstjänster, böner och offer, utan den genomsyrade och styrde alla sidor av livet - familjen, arbetet, samhället, mathållningen, gudstjänster, seder och bruk - allt man gjorde från det att man steg upp på morgonen tills man gick till sängs igen.
Ett viktigt begrepp var den rituella renheten. Den heligaste platsen av alla var templet i Jerusalem och för att få tillträde till helgedomen måste man vara "ren". Vissa handlingar och tillstånd kunde göra att människor blev "orena" och olämpliga att delta i riterna i templet. Det fanns också många ting som var orena och som man inte fick komma i kontakt med eftersom orenheten "smittade": orena djur, ickejudar, gravar, självdöda djurkroppar, döda människor, spetälska och olika kroppsliga utsöndringar. Den som rörde vid något orent blev själv oren - och det krävdes en fastslagen väntetid och olika reningsceremonier för att bli ren. Allt det här reglerades av lagen och de skriftlärdas främsta uppgift var att hjälpa till att bevara folkets rituella renhet och närhet till Gud genom att tolka lagen efter den tid man levde i och i detalj slå fast vilka företeelser och handlingar som var tillåtna eller förbjudna.
Hur såg då kvinnornas tillvaro ut på Jesu tid? Det är inte helt lätt att svara på den frågan eftersom samhället inte bara styrdes av den judiska lagen utan även påverkades av främmande kulturer, främst av greker och romare som i tur och ordning hade haft makten över folket. Men det finns trots allt flera källor som berättar om kvinnornas liv i Palestina på Jesu tid, även om en del är motsägelsefullt. Förutom den skriftliga och muntliga lagen har vi verk av författare som exempelvis den romersk-judiske historikern Josefus, den romerske författaren Plinius, den grekisk-judiske filosofen Filon samt rabbinska skrifter och de böcker och brev som finns bevarade i bibelns Nya testamente - allesamman författade under det första århundradet av vår tideräkning. Och de ger oss en god bild av hur en flickas och kvinnas liv kunde se ut.
Så snart en judisk flicka kunde gå fick hon börja hjälpa till i hemmet - sköta elden, bädda sängar, utfodra djur, hämta vatten och laga mat. Det var mycket som måste göras varje dag och allt hushållsarbete sköttes av kvinnorna och flickorna. Det betydde att de flesta judiska flickor ägnade större delen av sin tid åt arbete.
Någon utbildning - förutom vad det gällde att sköta ett hem - fick de inte. Pojkarna undervisades däremot av rabbinerna i synagogan redan från fem-sex års ålder. Men eftersom den enda läroboken var Torah (Gamla testamentet) och kvinnan inte hade någon officiell plats i religionen ansågs det inte att flickorna behövde någon skolgång eller annan undervisning.
Redan när flickorna var små började föräldrarna planera för deras framtid. Det viktigaste var att de blev gifta och det gällde för föräldrarna att tidigt hitta en passande partner, gärna från samma klan och samma trakt så att flickan kunde fortsätta ha kontakt med sina föräldrar även sedan hon flyttat till makens hem. Mannen kunde vara avsevärt äldre än flickan. Han skulle ju vara familjeförsörjare, medan flickan bara behövde vara gammal nog att kunna föda barn och sköta ett hushåll.
Hela familjen engagerade sig i valet av en lämplig make. "Kärlek" spelade ingen roll utan äktenskapet baserades i första hand på ekonomiska och sociala överväganden. Visserligen lyssnade man på flickans önskemål, men det var ändå föräldrarna - och då ytterst pappan - som fattade det avgörande beslutet.
Lagen förklarade noga vilka som var tillåtna äktenskapspartners. I 3 Mosebok fanns en omfattande lista över förbjudna relationer, men kusiner och farbröder var tillåtna och sådana äktenskap var något som uppmuntrades eftersom flickan ju inte bara förenades med sin make utan även med hans familj, som hon skulle bo och arbeta tillsammans med resten av livet. Hennes föräldrar ville följaktligen vara säkra på att hon gifte sig med någon vars familj och livsstil stämde med hennes. Dessutom utgick man från att flickorna skulle bli bäst omhändertagna av släktingar.
När man så beslutat vem hon skulle gifta sig med, lovade pappan bort henne genom ett skriftligt äktenskapskontrakt. Ett skäl till att kontraktet gjordes upp när flickan fortfarande var mycket ung var att det avgörande när man beslutade vilket brudpris som skulle betalas var att hon var oskuld. Mannens föräldrar gav flickans far en summa kallad "mohar" som stadfäste trolovningen mellan flickan och hennes blivande make. Den här summan skulle kompensera familjen för den förlust av arbetskraft som uppstod när flickan flyttade till sin makes hem.
Ur rättslig synpunkt var trolovningen lika bindande som giftermålet. Från den stund då trolovningen ägde rum ansågs flickan tillhöra sin blivande make och betraktades som hans hustru. Om de fick barn under trolovningstiden räknades det inte som utomäktenskapligt. Om hon var otrogen mot sin blivande make skulle hon straffas med döden genom stening, precis som om de varit gifta. Dödsstraff gällde även mannen hon haft sex med. Om flickan däremot bevisligen blivit våldtagen och hon försökt värja sig skulle bara mannen dödas. Om en flicka som inte var trolovad hade sex med en man måste han gifta sig med henne och betala brudpriset till hennes far eftersom flickan genom att hon förlorat sin oskuld inte skulle betinga samma värde i ett kommande äktenskapskontrakt. Det gällde även om hon blivit våldtagen. En våldtagen kvinna ansågs vara omöjlig att gifta bort och följaktligen var våldtäktsmannen skyldig att ta henne till hustru och han kunde aldrig skilja sig från henne. (Pappan kunde dock vägra om han inte ville ha in mannen i familjen. Men mannen måste ändå betala brudpriset.)
(Men alla flickor giftes inte bort. En dotter kunde också "säljas". Det innebar i princip att om en far på grund av fattigdom, eller bara därför att han önskade sin dotter ett bättre liv, ville hjälpa henne upp på samhällssstegen, så kunde han ordna ett tjänstgöringskontrakt - leja ut henne som tjänarinna i någons hushåll så att hon skulle bli försörjd. Den som köpte en kvinnlig slav måste ta väl hand om henne och om han själv eller hans son ville gifta sig med henne skulle den pojke hon eventuellt födde bli ägarens arvinge.)
När en flickan nådde puberteten och fick sin första menstruation, vid 10-12 års ålder, var det något man firade eftersom det visade att flickan inte längre var barn utan hade blivit kvinna. Innan hon fött sitt första barn benämndes hon på hebreiska "betulah". Ordet översätts ibland med "jungfru" eller "oskuld", men i själva verket syftade det mer på hennes åldersgrupp än på hennes kroppsliga tillstånd.
Nu fick hon också undervisning om de speciella seder och bruk som en kvinna hade att följa, i synnerhet sådant som hade att göra med de månatliga blödningarna. Renhetslagarna innebar att alla utsöndringar från kroppen - exempelvis sårvätska och flytningar av olika slag - gjorde personen rituellt oren. Men även sexuell utlösning gjorde mannen och hans kläder och hans säng orena. Och samma sak var det med en kvinnas menstruation. När kvinnan hade mens var hon förbjuden att besöka templet och hon fick inte ha någon fysisk kontakt med andra människor eller utföra olika sysslor som kunde innebära att andra blev orena. Hon fick inte hämta och bära vatten från brunnen, gå till marknadsplatsen, laga eller servera mat etc.
Enligt de skriftlärda var hon "niddah" (en menstruerande kvinna) minst 12 dagar - fem dagar av menstruation och sju dagar därefter. Efter de sju dagarna måste hon bada hela kroppen i en "mikveh", en speciell damm med rent vatten som fanns i varje litet samhälle, och därefter ansågs hon ren igen.
Några år efter trolovningen, när flickan var omkring 12 år, ägde bröllopet rum. Det innebar att flickan övergick från sin fars kontroll till sin makes kontroll. Även om det inte fanns någonting i lagen som sa att mannen ägde sin hustru, så som man ägde en slav, betraktades hon ändå som hans egendom. Det var mannen som "tog sig en hustru", aldrig kvinnan som "tog sig en man". Att kvinnan tillhörde mannen framgick redan av de tio budorden som sa: "Du skall inte ha begärelse till din nästas hus, och du skall icke ha begär till din nästas hustru eller hans slav eller hans slavinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa."
Judiska föräldrar försökte ge varje dotter en hemgift, egendom som man lämnade över vid bröllopet och som sedan ägdes av hustrun. Det var hennes del av familjearvet, tillräckligt för att ge en inkomst om hon skulle bli änka eller förskjutas av sin man. En flicka kunde nämligen inte ärva sina föräldrar, förutom i de fall då hon inte hade några bröder och då skulle arvegodset tillfalla hennes make.
Nästan varje blivande make krävde att hans brud skulle vara oskuld och på bröllopsnatten måste han få bevis på hennes oskuld, bevis för att han inte blivit lurad utan att man hållit villkoren i kontraktet. En tygbit eller en klädnad med blodfläckar från bröllopsnatten sparades eller gavs till flickans föräldrar. Den utgjorde ett bevis på att flickan verkligen varit jungfru och skulle ge henne rättsligt skydd om hon senare blev anklagad för att inte ha varit oskuld då äktenskapet ingicks.
Om det visade sig att en trolovad flicka hade haft sex med någon medan hon fortfarande bodde i sin fars hus och giftes bort med löftet att hon fortfarande var oskuld, var det synnerligen allvarligt och lagen föreskrev att hon skulle stenas till döds för att ha dragit skam över sin fars hus. (På Jesu tid var dock dödsstraffen sällsynta. Det vanliga var att äktenskapsavtalet upplöstes.) Om det å andra sidan visade sig att bruden faktiskt hade varit oskuld skulle brudgummen piskas, tvingas betala skadestånd till hennes far och för alltid mista rätten att skilja sig från henne.
Relationen mellan man och hustru var inte jämlik. Ett av de hebreiska orden för "make" var ba'al, vilket betyder ”ägare”, ”herre”, ”mästare”. Det var ett begrepp som talade om fullständig makt och myndighet. Och det var mycket riktigt mannen som bestämde i hemmet.
Det främsta syftet med äktenskapet var att få barn. Äktenskap utan sex var följaktligen någonting helt ofattbart och meningslöst. Att ha många barn sågs som någonting positivt eftersom varken samhället eller individen kunde överleva någon längre tid om det inte fanns en ny generation som kunde ta över. Ingen ville heller bli gammal eller sjuk utan att ha en familj som kunde ge vård och försörjning.
Hustruns främsta uppgift var följaktligen att föda barn åt sin make. Men spädbarnsdödligheten var hög, kanske upp emot 50 procent, vilket betydde att kvinnorna hade två graviditeter för varje barn som nådde fem års ålder. Och eftersom familjens överlevnad hängde på att man hade många barn som kunde bidra till försörjningen var kvinnorna gravida eller ammade under en stor del av livet.
De judiska kvinnorna födde sina barn hemma, omgivna av andra kvinnor: en barnmorska, sina släktingar och vänner och familjens eventuella tjänarinnor. De hade sett andra kvinnor föda barn så de visste vad de kunde vänta sig och vad de skulle göra. De födde sittande på huk en bit över golvet med fötterna på tegelstenar eller stenar. Kvinnan stöttades bakifrån och under armarna av andra kvinnor. Så snart barnet var fött skar man av navelsträngen och sedan tvättades det och lindades i långa tygremsor som höll babyns armar och ben stadigt.
Det var först när den judiska kvinnan fått barn som hon fick någon bestämmanderätt över andra personer. I egenskap av mor fick hon en status som på sätt och vis motsvarade en mans, men hon förblev alltid underställd någon manlig släktings auktoritet. Men det räckte inte att hon fick barn - hon måste få en eller flera söner som kunde fortsätta sin makes namn och släkt. Det var sönerna - männen - som kontrollerade egendomarna och eftersom döttrar alltid flyttade till sina makars hem var det sönerna som bevarade och utvidgade familjen. Det var så viktigt för en man att få en son att den vanligaste orsaken till skilsmässor var just barnlöshet. Men en kvinnas bristande fertilitet behövde inte betyda skilsmässa. En barnlös kvinna som var rik nog att ha en personlig tjänarinna kunde ge henne till sin make och göra anspråk på eventuella barn som sina egna. De skulle ge hustrun lika mycket status som om hon själv fött dem. Barnlösa kvinnor utan tjänarinnor fann sig troligen förskjutna.
Ett annat alternativ var att mannen skaffade sig ytterligare en hustru. Enligt lagen kunde en man ha så många kvinnor han ville och hade möjlighet att försörja. Men för de flesta män var ändå monogami normen. Polygami förekom främst bland de som var förmögna och hade råd att försörja flera kvinnor.
Om en gift man dog utan att ha någon son som kunde bära hans namn vidare betraktades det som en stor tragedi. Lagen om levirat (svågeräktenskap) fanns för att garantera att det fanns en arvtagare som kunde föra familjens och den bortgångne makens namn vidare. Tanken var att ingen egendom skulle lämna familjen om änkan gifte om sig. Denna lag innebar att den avlidnes hustru skulle övertas av makens äldste bror (eller, om ingen broder fanns, hans närmaste manliga släkting). Det innebar dels att han ärvde den bortgångnes egendom, dels att svägerskan (förhoppningsvis) kom att föda en son som kunde bli arvtagare och föra familjens namn vidare. För kvinnans del skulle det innebära att hon även fortsättningsvis hade en man som försörjde henne och att hon togs om hand av sin döde makes familj och var garanterad mat, kläder och tak över huvudet.
Om den äldste brodern avböjde - han kanske redan var gift och saknade både resurser och lust att försörja ännu en hustru - gick budet till den näst äldste och så vidare. Änkan hade förvisso också rätt att säga nej, men hon kunde inte gifta sig med någon annan förrän alla makens bröder och manliga släktingar hade förkastat henne.
Äktenskapsbrott var belagt med dödsstraff för båda parterna, men brottet såg olika ut för män och kvinnor. Äktenskapsbrott innebar nämligen att en trolovad eller gift kvinna hade sex med någon annan än sin man, eller att en man hade sex med en trolovad eller gift kvinna, dvs en kvinna som tillhörde någon annan. Däremot kunde en gift eller trolovad man ha sex med vilken icke trolovad eller ogift kvinna som helst - även prostituerade - utan att det betraktades som äktenskapsbrott eller klandervärt på något sätt. Kvinnan var med andra ord skyldig sin man absolut trohet, men kunde inte kräva detsamma av honom.
Eftersom äktenskapsbrott sällan begicks i offentlighetens ljus behövdes ett sätt att hantera misstankar och anklagelser. En kvinna som anklagades för äktenskapsbrott måste genomgå en gudsdom som kallades "det förbannelsebringande olycksvattnet" för att bevisa sin oskuld. Denna prövning gick till så att en präst blandade damm från tempelgolvet med lite vatten och uttalade en besvärjelse som skulle få hennes buk att svälla och lår att förslappas och göra henne steril om hon varit otrogen. Sedan tvingades hon dricka vattnet. Om hon blev sjuk eller kräktes upp vattnet bevisade det hennes skuld - och hon dömdes till döden.
Attityden till äktenskapsbrott förändrades dock med åren. Man höll fast vid den traditionella definitionen av äktenskapsbrott som sex mellan en trolovad/gift kvinna och en man som inte var hennes make, men konsekvenserna av detta förändrades allt eftersom folket påverkades av den grekiska och romerska kulturens moraliska värderingar. Dödsstraffet för äktenskapsbrott blev också alltmer sällsynt och ersattes av obligatorisk skilsmässa. Äktenskapet upplöstes och kvinnan var förbjuden att gifta sig med sin älskare. Hon må ha undgått dödsstraff men hennes ställning i samhället var svår och det var osannolikt att någon annan skulle vilja gifta sig med någon som förnedrats offentligt.
En kvinna kunde aldrig skilja sig från sin man utan hans medgivande - oavsett vad han gjorde. Hon kunde visserligen begära skilsmässa och hon kunde lämna sin man, men hon kunde inte gifta sig med någon annan om inte hennes tidigare make gav henne ett skilsmässobrev. Dessutom skulle en skilsmässa innebära att hon förlorade sina barn då dessa alltid tillhörde pappan.
Mannen kunde däremot skilja sig i stort sett av vilken anledning som helst. (Undantagen var en våldtäktsman som tvingats äkta en kvinna han våldtagit eller en man som falskeligen anklagat sin brud för att inte vara oskuld - de kunde aldrig någonsin skilja sig.) Lagen angav nämligen som giltigt skäl att mannen fann "erwat dabar", hebreiska för (ungefär) "något motbjudande", hos henne.
Vad detta begrepp innebar var en stor diskussionsfråga. En del skriftlärda ur rabbi Shammais skola menade att skilsmässa bara var tillåtet om kvinnan utfört någon otuktig handling eller uppträtt osedligt. Den andra skolan, rabbi Hillels skola, ansåg att man kunde skilja sig av i stort sett vilken anledning som helst. Mannen gav då kvinnan kort och gott ett skilsmässobrev och skickade ut henne ur huset. Kvinnan hade inga lagliga rättigheter att invända. Troligen var dock skilsmässor en akademisk fråga för de flesta män eftersom få hade råd att skilja sig, då det också innebar att han måste betala tillbaka kvinnans hemgift och även betala det övriga underhåll som fastslagits i äktenskapskontraktet.
Men det fanns också undantag då kvinnan gick miste om de pengar som utlovats i äktenskapskontraktet, nämligen då hon befunnits skyldig till äktenskapsbrott eller föräktenskapligt sex. Andra skilsmässoorsaker som gjorde att mannen inte behövde betala något underhåll var om kvinnan gett honom mat som var rituellt förbjuden, om hon tillåtit sex då hon hade mens, inte höll löften hon gett eller visade sig ha kroppsliga fel som hon dolt före bröllopet. Likaså om hon brutit mot sedlighetslagarna, exempelvis gått med ohöljt huvud på gatan.
Palestina på Jesu tid styrdes helt av männen. I och med att religionen främst var männens angelägenhet och det inte fanns någon gräns mellan religiöst och ickereligiöst i samhället, innebar det att männen även dominerade socialt och politiskt. Allt beslutsfattande, vare sig det handlade om politik, religion eller rättsväsende, var något som uteslutande handhades av männen. Domstolarna - såväl Stora rådet i Jerusalem som bydomstolarna runtom i Palestina - utgjordes enbart av män. Sammankomsterna i synagogan ("församlingshuset") krävde att tio män var närvarande - kvinnorna räknades inte.
Det var bara männen som betraktades som ansvariga individer och som sådana ansågs de ansvariga även för familjemedlemmarnas handlingar. I juridiskt hänseende ansågs kvinnan vara omyndig. Om hon ingick något avtal så kunde det upphävas av hennes make. Kvinnor godtogs endast i undantagsfall som vittnen i rättegångar eftersom man menade att kvinnor var pratsamma och tyckte om att skvallra, varför deras vittnesmål inte gick att lita på. "När Herren gav mänskligheten tio mått prat, tog kvinnorna nio", skrev rabbinerna. "Glupska och lata, svartsjuka och grälsjuka, sådana är kvinnorna, och vidare står de och lyssnar utanför dörrarna."
"Kvinnan, säger lagen, är i alla avseenden underlägsen mannen", skrev den judiske historikern Josefus under det första århundradet e Kr. Och kvinnornas sociala ställning uttrycktes tydligt i den rabbinska formuleringen "kvinnor, slavar och barn" som sa att en kvinna liksom en slav och ett litet barn stod under mannens myndighet. (Det fanns till och med en trefaldig tacksägelse i rabbinernas dagliga bön: "Prisad vare Gud som inte har skapat mig till hedning; prisad vare Gud som inte skapat mig till kvinna; prisad vare Gud som inte skapat mig till en okunnig man." (Det ska dock understrykas att de orden inte nödvändigtvis behöver ses som uttryck för kvinnoförakt, utan lika gärna kan vara ett uttryck för den bedjandes tacksamhet över att som man ha fått privilegiet att studera Torah och lära känna Guds vilja.)
Kvinnorna var nämligen uteslutna från religiös undervisning. De tilläts inte studera Torah. "Torahs ord bör hellre förtäras av eld än anförtros åt en kvinna", förklarade rabbi Eliezer. "Den som undervisar sin dotter i Torah är lik en man som lär henne obsceniteter." Medan alla män kunde uppmanas att läsa ur Torah ansågs det vara en lika stor skam för en kvinna att göra det som för en man att göra det om han var klädd i trasor. Kvinnorna förnekades följaktligen de möjligheter männen hade att skapa sig en egen bild av Guds vilja och uppenbarelser liksom att undervisa andra förutom sina egna barn. De kunde inte heller bli lärjungar till någon rabbin. De fick helt enkelt bara den mest elementära undervisningen om lagen så att de skulle kunna fostra sina söner rätt och se till att deras make uppfyllde sin religiösa plikter.
Visserligen var kvinnan liksom mannen skyldig att lyda alla lagens förbud och befallningar, men när de skriftlärda grubblade över hur lagen skulle tillämpas konstaterade de att vissa påbud som var tidsrelaterade kolliderade med lagens förbud. Även om lagen bestämde att kvinnan skulle närvara i templet var hon förbjuden att komma dit under de perioder då hon var rituellt oren - och det var en stor del av hennes liv. Hon var inte bara "oren" 12 dagar varje månad vid menstruationen utan även under en lång period efter varje graviditet. Om hon födde en pojke var hon "oren" 40 dagar. Om hon födde en flicka var hon oren 80 dagar. Under dessa perioder tilläts hon inte ens gå in på Hedningarnas förgård. Dessutom ansågs kvinnans plikter som hustru och mor vara så viktiga att de inte kunde skjutas upp för att hon måste lyda ett religiöst påbud. Man kunde inte vänta sig att en kvinna skulle lägga ifrån sig ett skrikande barn när det var dags att lyda ett påbud. Och hon kunde inte lämna middagen utan tillsyn över elden för att be kvällsbönen.
Lagen lade följaktligen många fler skyldigheter på männen än på kvinnorna. Männen bad flera gånger om dagen, punktligt vid bestämda tider, insvepta i den obligatoriska bönemanteln och vända mot Jerusalem och templet. Och medan mannen var förpliktad att närvara vid ett antal religiösa högtider och offentliga religiösa ceremonier krävdes inte kvinnans närvaro. "Kvinnorna är fritagna från alla förpliktelser av typen 'Du skall' och från alla sådana förpliktelser vilkas uppfyllande måste ske inom en viss tid på helgdagen eller årstiden", lyder ett påbud i Talmud. Det innebar att kvinnorna inte behövde läsa alla de dagliga bönerna, vara närvarande vid Torahläsningen i synagogan, göra pilgrimsfärder till Jerusalem (med undantag för den pårliga vallfärden till Jerusalem för att offra påskoffret), bo i tält under lövhyddohögtiden etc.
Men även om kvinnorna inte var tvungna att delta i de officiella religiösa riterna var de inte alls förbjudna att göra det. Tvärtom deltog de i många av de större offentliga aktiviteterna om än inte lika ofta och i en något mindre och i allmänhet mer diskret skala än männen. Samtidigt var deras deltagande och närvaro i templet starkt begränsat. De hade bara tillgång till de båda yttre förgårdarna kring tempelbyggnaden, Hedningarnas (icke-judarnas) förgård och Kvinnornas förgård som båda låg lägre ner än de judiska männens. Männens förgård, som låg närmast tempelbyggnaden, tilläts de inte beträda. Den här åtskillnaden mellan män och kvinnor rådde även i synagogan, samlingslokalen där man firade gudstjänst och där pojkar och män undervisades i Torahs bud. Männen satt framför läspulpeten och skåpet där Torahrullarna förvarades medan kvinnorna satt avskilda bakom en skärmvägg eller på en läktare.
Det här betydde dock inte att kvinnan inte hade några religiösa plikter. Det hade hon, men de var nästan uteslutande knutna till hemmet. Hon skulle iaktta sabbaten, hålla sig själv rituellt ren och utföra viktiga hushållsritualer eftersom religionen inte bara påverkade det offentliga livet utan även livet i hemmet. Förutom de vanliga tidskrävande arbetsuppgifterna hade hon det stora ansvaret att se till att man följde renhetslagarna och kosherreglerna. Det krävde både kunskaper och förmåga och eventuella misstag påverkade hennes make och hans religionsutövning.
Dessutom fanns det tre befallningar som var reserverade för kvinnan: att tända ljusen vid sabbaten eller högtiden, avlägsna och kasta en bit deg då man bakar bröd, samt undvika sin make under menstruationen och genomgå ett reningsbad då blödningarna upphört. Kvinnorna hade också en egen högtid den första dagen i varje månad då de inte behövde utföra något arbete.
De judiska kvinnornas plats var i hemmen. Deras i stort sett enda offentliga uppgift var att förbereda döda inför begravningen och att vara gråterskor - rituella sörjande - vid begravningar. För övrigt var deras liv begränsat till bostaden och sådant som hade med hushållet att göra. Så även om de judiska kvinnornas liv tedde sig lite olika beroende på om de bodde på landsbygden eller i någon större stad, var det hemmet som utgjorde centrum i hennes tillvaro. Och där hade en kvinna många uppgifter.
Mannen var husets herre och kvinnan fanns där för att hjälpa honom, så som det stod i Torahs berättelse om människans skapelse. Det var hennes plikt att passa upp på sin man och hon förväntades lyda honom. Och medan hans skyldigheter bestod i att arbeta och att hedra, stötta och försörja sin hustru, föll allt arbete som hade med hushållet att göra på hennes lott.
Det var hennes sak att mala säd till mjöl, baka det dagliga brödet, tillreda fisk, kött och grönsaker så att livsmedlen kunde bevaras och laga mat till familjen. Det var också hennes uppgift att framställa oljan som skulle brinna i sabbatslampan som hon dessutom skulle övervaka så att den inte slocknade under den heliga dagen. Hon spann, vävde och färgade tyg, sydde kläder och hämtade vatten i byns eller stadens brunn eller källa. Hon skötte tvätt och ammade barn. (Om hon däremot hade med sig en slavinna i äktenskapet eller om hemgiften gav ekonomisk möjlighet att köpa en, kunde hon överlåta en del av arbetsuppgifterna till denna.
Kvinnor på landsbygden hjälpte till på åkrarna (men fick inte tvingas göra det). De mjölkade getter och får och gjorde yoghurt och ost. Och bland de fattigare samhällklasserna hjälpte kvinnan sin man i hans arbete och sålde ofta hans varor på marknaden. Många arbetsuppgifter utförde kvinnorna tillsammans och de stöttade och hjälpte varandra.
De flesta kvinnor var helt beroende av sin man ekonomiskt, och ett gift par betraktades som en ekonomisk enhet. Det betydde till exempel att om mannen inte kunde betala sina skulder utan tvingades sälja sig som slav, såldes hans hustru tillsammans med honom. Men även om mannen var den som ansvarade för familjens ekonomi så var det inte förbjudet för kvinnan att skaffa sig privata inkomster och använda dem efter behag. Om hon exempelvis vävde mer än vad som behövdes i hemmet kunde hon sälja kläder på marknadsplatsen och behålla vad hon tjänade på sin försäljning. Den heliga skriften beskrev faktiskt den perfekta hustrun som en driftig kvinna som efter att ha skaffat ull och lin arbetar med flinka händer och hanterar sländtrissan med lätthet. En kvinna som "går ivrigt till verket och hugger i med starka armar". Om "affärerna går bra får hennes lampa brinna hela natten. [...] Rockar av linne syr hon och säljer, handlaren förser hon med bälten." Och för det hon själv har tjänat köper hon en åker och planterar en vingård. (Ords 31:10-31)
Över huvud taget skulle dock kvinnorna märkas så lite som möjligt. Om mannen hade gäster skulle kvinnan servera dem, men sedan fick hon själv äta stående. Kvinnorna åt inte tillsammans med männen utan serverade männen vid bordet och åt sedan själva stående. Husens fönster mot gatan var ofta gallerförsedda så att man inte skulle se kvinnorna där inne. Och när de gick ut - exempelvis då de gick till en brunn för att hämta vatten eller då de gick till marknadsplatsen - höll de sig åt sidan. När en kvinna var ute tillsammans med sin man gick hon sex steg bakom honom. Hon tilläts inte samtala med främmande personer eller några andra män än familjemedlemmar. Om en judisk man pratade offentligt med en kvinna betraktades det som en skam.
När de vistades utanför hemmet var de dessutom tvungna att bära slöja över håret - "Det anstår inte Israels döttrar att gå ut utan täckta huvuden", förklarade rabbinerna. "Förbannad är den man som låter håret på sin hustrus huvud synas." För kvinnorna var det här en fråga om moral och en religiös plikt. Filo av Alexandria (20 f Kr - 50 e Kr) beskriver i en text den judiska kvinnans huvudbonad som en "symbol för ärbarhet som alla de kvinnor, som är fullständigt oförvitliga, är vana att bära".
Oftast överlevde kvinnorna sina män. Vi möter till exempel inte många gamla änklingar i Bibeln, men desto fler änkor. För en gammal änka kunde livet vara svårt. Att bli ensamstående på ålderns höst innebar en helt ny tillvaro, särskilt för en kvinna. Utan en makes beskyddande omvårdnad räknades en gammal änka till samma utsatta kategori som de faderlösa, fattiga och främlingarna i landet.
Det fanns förvisso många ställen i de helitga skrifterna som sa att man skulle ta hand om änkor och föräldralösa och undvika att utnyttja deras situation. Fattigtiondet skulle exempelvis ges till "de fadserlösa och änkorna". Profeten Jesaja hade uppmanat sitt folk att "föra den faderlöses talan och skaffa änklan rätt", och profeten UJeremia hade förklarat att det skulle gå israeliterna väl om de i9nte "förtryckte invandraren, den faderlöse och änkan".
Men trots det var livet för en ensam äldre kvinna besvärligt, i synnerhet om hon hade svårigheter att klara sina ekonomiska behov. Enligt lagen fick änkor visserligen tillbaka sin hemgift och även en del av sin mans egendom, som kanske bestod av en liten summa pengar eller lite jordbruksmark. Denna egendom skulle nämligen delas med hans släktingar, så efter makens död var en änkas största hopp om trygghet att hon hade en son som kunde försörja henne. Att "hedra sin fader och sin moder" och att man skulle ta hand om sina gamla föräldrar var inte bara en gammaltestamentlig befallning utan en allmän social norm. Barn skulle sörja för sina åldriga föräldrar om de hade det svårt.
Därför var det också en dubbel tragedi om en änka förlorade sin ende son. Utan en son var hon helt utlämnad. Hon hade lämnat sin familj när hon gifte sig och bandet mellan henne och hennes egen släkt var svagt. Eftersom hon befann sig i en ytterst sårbar ekonomisk ställning kom hon också lätt att utnyttjas av personer som låtsades hjälpa henne men i själva verket tog det lilla hon hade. Jesus kritiserade till exempel de skriftlärda för att de "åt änkorna ur husen" och fördömde dem som girigt siktade in sig på denna sårbara grupp.
Om änkan varken hade någon egendom eller någon anhörig att ta emot hjälp från återstod bara att be om allmosor, det vill säga vädja om pengar eller mat. Allmosor var vanligt och det fanns en tradition av att ge gåvor till fattiga och behövande.
När hennes liv nått sitt slut var det brukliga att barn, släktingar och vänner tog hand om begravningen, och om den döda inte hade några anhöriga kunde den lokala synagogan hjälpa till. Begravningar var enkla och relativt korta ceremonier som hölls så snabbt som möjligt efter dödsfallet, men det fanns fasta ritualer ocyh traditioner kring hur begravningar skulle genomföras. De var oftast uppdelade i tre delar: förberedelserna, själva ceremonin och begravningen av kroppen. Förberedelserna innebar att kroppen tvättades och kläddes i rena kläder. I vissa fall kunde kroppen också smörjas med oljor eller andra substanser som användes för att bevara kroppen och minska lukten.
Själva ceremonin hölls oftast utomhus, i närheten av hemmet eller på en begravningsplats och den inkluderade bön, sång och läsning av religiösa texter. Gravarna var ofta uthuggna i klippor eller i grottor och det var vanligt att flera personer lades i samma grav. Graven förslöts sedan med stenar. För gamla änkor utan anhöriga väntade en gemensam grav på en allmän begravningsplats. Dessa gravar kallades oftast för "gravar för fattiga" och var avsedda för människor som inte hade råd med en egen grav eller som saknade anhöriga som kunde ta hand om begravningen.
Thor-Leif Strindberg
Börja med att söka i Allt om Bibelns omfattande arkiv. Skriv in några relevanta sökord här nedan:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.