Romarbrevet

Paulus föddes år 3 i Tarsus i Kilikien av judiska föräldrar och studerade för rabbi Gamaliel i Jerusalem. Han var tältmakare till yrket, ansluten till det fariseiska partiet och aktiv i de judiska förföljelserna av de första messiastroende åren närmast efter avrättningen av Jesus.

Efter en dramatisk upplevelse under sin färd till Damaskus för att angripa församlingen där blev han dock själv övertygad om att Jesus var Messias. Efter kontakter med urförsamlingen i Jerusalem började Paulus resa runt i Medelhavsområdet för att sprida nyheten om Messias ankomst - en missionsverksamhet som med några korta uppehåll pågick i närmare 20 års tid och sträckte sig från Mindre Asien till Grekland och slutligen till Rom.

Paulus (detalj av målning av Batoni)

Under flera perioder satt han fängslad för sin verksamhet. Han avrättades slutligen genom halshuggning omkring år 65-66 under kejsar Neros förföljelser av de kristna efter den stora branden i Rom som de anklagades för att ha anlagt.

Paulus skrev flitigt till de olika församlingar som grundats på grund av hans förkunnelse. Många brev har gått förlorade, men tretton av dem kom att bevaras av de olika mottagarna och kom slutligen att ingå i Nya testamentet.

I Bibelns tidslinje kan du se vilka historiska händelser som bildar bakgrund till denna bok.

När Paulus dikterar det här brevet (som nedtecknas av hans sekreterare Tertius) befinner han sig i Korint och avser att inom kort resa till Jerusalem med pengar som han samlat in till hjälp åt församlingen där. Från Jerusalem ämnar han sedan resa till Rom för att därifrån fortsätta till Spanien.

Brevet är riktat till församlingen i Rom, som Paulus aldrig tidigare besökt. Han har för avsikt att tillbringa en tid där innan han reser vidare till Spanien, och han hoppas att den romerska församlingen ska stödja hans missionsresa dit. Därför presenterar han sig själv och berättar om sin förkunnelse. Det här är Paulus mest omfattande och teologiskt mest betydelsefulla brev, och det innehåller hans mest fullständiga och klara framställning av den kristna trons grunder.

Paulus berättar om Guds plan med människan och han förklarar hur mänskligheten, som ursprungligen var avsedd att bli Guds avbild, genom synden - genom att vända Guds vilja ryggen och besluta sig för att själv avgöra vad som är rätt och fel - skilde sig från Gud och därmed också gjorde det omöjligt för sig själv att nå det mål som Gud avsett. Men genom Jesus, messias, har Gud öppnat en väg tillbaka till gemenskap med honom. Genom tron på Jesus, hans liv och budskap, död och uppståndelse, kan varje människa - jude eller ickejude spelar ingen roll - få sin ursprungliga relation till Gud återupprättad, få del av den ande som är liv och bli frälst, räddad, undan den eviga död som är syndens oundvikliga konsekvens, och i stället nå det avsedda slutmålet: evigt liv i Guds rike.

Och Paulus skriver om lagens roll som uppenbarare av synden och människans ofullkomlighet. Han skriver om en rättfärdighet som inte beror på individens egen otillräckliga förmåga, utan på Guds ande, Guds egen vilja, Guds egen rättfärdighet, kanaliserad genom individens mottagliga hjärta. Han skriver om hur man med Andens hjälp, genom Guds egen kraft, kan och ska leva som kristen i en ickekristen värld.