Johannes första brev

Johannes föddes i den lilla staden Bethsaida i Galileen, som son till en fiskare vid namn Sebedaios. Hans mor, Salome, var moster till Jesus vilket innebar att Jesus och Johannes var kusiner. Johannes hade en äldre bror som hette Jakob och de var tillsammans med sin far delägare i en fiskerirörelse i Kafarnaum.

Johannes och Jakob tillhörde först vildmarkspredikanten Johannes döparens lärjungar, men anslöt sig sedan till Jesus. Johannes blev den yngste av Jesu följeslagare och även den som stod honom närmast. Innan Jesus avrättades bad han kusinen ta hand om Maria, vilket Johannes också gjorde.

Johannes (detalj av målning av Cantarini)

Omkring år 95 förvisades Johannes till ön Patmos i Egeiska havet av den romerske kejsaren Domitianus som straff för att han "talat om Gud och vittnat om Jesus". Ett par år senare tilläts Johannes återvända hem till sitt biskopsstift i Efesos. Johannes elev Polykarpos, berättar att Johannes bodde kvar i Efesos och levde ända "till Trajanus dagar". Trajanus blev kejsare år 98. Hieronymus är ännu mer exakt. Han säger att Johannes dog 68 år efter Herrens lidande, dvs år 98.

Förutom detta brev finns ytterligare två brev skrivna av Johannes bevarade, liksom hans "Jesusbiografi" (Evangeliet enligt Johannes) och Uppenbarelseboken, en redogörelse för de framtidsvisioner om "ändens tid" som han hade under vistelsen på Patmos.

I Bibelns tidslinje kan du se vilka historiska händelser som bildar bakgrund till denna bok.

Brevet är ställt till de messiastroende församlingar i Mindre Asien som omfattades av Johannes verksamhet. Dessa församlingar bestod huvudsakligen av ickejudar som blivit troende. Syftet med brevet är att förmana dem till kärlek. Johannes påpekar att Gud är kärlek och att denna kärlek förenar människan och Gud. Han varnar dem också för antimessianska villfarelser som har börjat spridas. Det rör sig om personer som tidigare tillhört församlingen men lämnat den och nu undervisade att Jesus inte var Messias utan bara en vanlig människa.