Svar: Ungefär 1500 år före vår tideräknings början kom ett nomadfolk som kallades hebreer eller israeliter (därför att en av deras förfäder hade hetat Israel) till ett område som hette Kanaan (nuvarande Palestina/Israel). Där slog man sig ner. I början levde man som spridda småsamhällen, men efter några hundra år slöt man sig samman som en nation med en gemensam kung.
Under de följande seklerna kom israeliterna att hamna i krig många gånger och man levde ockuperade av stormakter, Babylonien, Assyrien, Grekland och Romarriket. Av det som en gång varit det blomstrande kungariket Israel återstod snart bara en ockuperad provins som kallades Judeen och vars israelitiska invånare kallades judar (därför att de härstammade från en man vid namn Juda). Gång på gång under seklernas lopp framträdde profeter som lovade att Gud en dag skulle sända en kung som han själv utsett som skulle befria folket, rädda dem undan allt förtryck, skapa fred och upprätta ett ”Gudsrike” på jorden. Det hebreiska ordet för denna kung var ”messias”, medan de grekisktalande judarna använde ordet ”kristus”.
Århundradena gick. Drömmen om befriaren - Messias/Kristus - växte sig allt starkare, och när landet ockuperades av romarna blev folkets längtan efter frihet ännu större.
I slutet av 20-talet började så en judisk snickare som hette Jesus gå omkring och predika att Guds rike var nära och att Messias snart skulle komma. Han fick snabbt en skara lärjungar som följde med honom och som snart blev övertygade om att det var Jesus själv som var Messias/Kristus.
Jesus väckte alltmer uppmärksamhet och det slutade med att de romerska ockupanterna började frukta att han skulle ställa till med uppror i landet, precis som flera andra påstådda messiasfigurer gjort, varför man omkring år 30 ställde honom inför rätta och lät avrätta honom.
Jesus begravdes, men några dagar efter avrättningen träffade flera av hans vänner och elever honom igen. Dessutom visade det sig att hans gravkammare var tom! Därmed var hans anhängare fullkomligt övertygade om att deras avrättade lärare verkligen var Messias/Kristus som Gud sänt och att Gud hade väckt honom till liv igen.
Ytterligare några dagar senare kom han till sina lärjungar och nu stannade han hos dem i en och en halv månad innan han lämnade dem för gott - med löftet att han snart skulle komma tillbaka och upprätta Guds rike. Till dess uppmanade han sina anhängare att ”gå ut i hela världen” och sprida de goda nyheterna ("evangelium" på grekiska) om att gudsriket snart skulle vara verklighet och att det skulle stå öppet för alla som var villiga att börja leva efter Guds vilja och acceptera honom - Messias/Kristus - som sin Herre och härskare.
Alla Jesu lärjungar var judar och tillhörde den judiska religionen. Det enda som skilde dem från alla andra judar var att de var fullkomligt övertygade om att befriaren som alla judar väntade på äntligen hade kommit - och att det var deras lärare som var denna Messias/Kristus. De började genast följa hans uppmaning att sprida budskapet till alla sina landsmän, först i den närmaste trakten men så småningom allt längre bort.
Det här var ett väldigt uppseendeväckande budskap. Judarna hade väntat på Messias/Kristus i många hundra år. Och enligt de uträkningar man gjort med utgångspunkt från profetiorna var det just i den här vevan han skulle framträda. Överallt bildades det grupper av judar som trodde på beskedet och började förbereda sig för att Kristus när som helst skulle komma tillbaka och upprätta gudsriket. Eftersom de var övertygade om att Jesus var den väntade Kristus började folk kalla dem för ”kristustroende” eller ”kristna”. Men den här ”kristustron” var ingen ny religion, utan tvärtom bekräftelsen på allt som deras judiska religion talat om. De tillhörde fortfarande den judiska religionen, och deras grupp var till en början bara en liten rörelse eller sekt inom judendomen.
Övertygelsen om att Kristus hade kommit, att romarna försökt stoppa honom genom att avrätta honom, men att Gud gett honom liv igen och att han skulle komma tillbaka för att befria sitt folk, spred sig bland de judar som levde runt hela Medelhavet. Redan omkring år 100 - dvs bara 70 år efter Jesu verksamhet - fanns det mer än 300 000 kristna.
Så småningom kom även ickejudar att tro på det fantastiska som ögonvittnena från Jerusalem berättade: att en avrättad människa hade uppstått igen och att han hade lovat att komma tillbaka som världshärskare och ge alla som följde honom evigt liv. Snart anslöt sig människor av allehanda nationaliteter till de grupper av ”kristna” som bildats överallt, från Mellanöstern till Europa.
Men samtidigt började tron förändras. För många ickejudar som inte visste någonting om de gamla judiska kristus-profetiorna förvandlades ordet "kristus" från att ha varit en titel till att bli ett namn. (Man trodde att Jesus hette Kristus.) Kristusgestalten och det budskap Jesus förkunnat kom att omtolkas genom påverkan både från olika religioner och från grekisk filosofi.
Successivt blev alltså klyftan allt större mellan den kristustro som utvecklades i den ickejudiska romerska världen och de ursprungliga judiska ”kristustroendes” övertygelse om att Jesus var den messisa/kristus som profeterna lovat skulle komma och upprätta Guds rike på jorden. Till slut var banden helt avklippta. Några hundra år efter Jesu verksamhet hade Kristustron förvandlats till en helt ny religion, kristendomen, som inte längre ville ha någonting med judendomen att göra.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|