Allt om Bibeln

BIBELFRÅGAN

Ett interaktivt lexikon över Bibeln och kristen tro

Paulus - från förföljare till efterföljare

Fråga: Jag har en fråga angående Paulus, hur framställs han i Apostlagärningarna, vem är han och vad verkade han för? Hur ser Apostlagärningarna på Paulus liv? Skulle vara mycket glad om du kunde svara på den frågan. (M.J.)

Svar: Paulus föddes av judiska föräldrar, som tillhörde Benjamins stam. Han växte upp i Tarsos, huvudstaden i den romerska provinsen Cilicien vid nordöstra hörnet av Medelhavet, i vad som senare skulle bli Turkiet.

I Tarsos fanns ända sedan ett par hundra år tillbaka en ansenlig judisk församling. En av dessa judar var Paulus far, och han var även romersk medborgare, vilket innebar att Paulus ägde romersk medborgarrätt av födseln. Det faktum att fadern var romersk medborgare tyder på att han var välbärgad, eftersom medborgarskapet bara brukade tilldelas personer som hade någon social ställning.

Vid sin omskärelse fick pojken det hebreiska namnet Saul. Men liksom många andra judar hade han även ett grekiskt namn, nämligen Paulus.

Paulus modersmål var arameiskan, men han talade även grekiska, förmodligen ända från barnsben. Däremot gick han troligen inte i någon grekisk skola, eftersom judarna inte gärna sände sina barn till ickejudiska skolor. Han lärde sig grekiska på gatan, av sin omgivning, och eftersom grekiskan på den tiden fungerade närmast som ett slags världsspråk skulle hans kännedom om detta språk bli av största betydelse för hans senare verksamhet.

Vi vet inte mycket om hans uppfostran i Tarsos, men eftersom hans föräldrar var ortodoxa judar - Paulus far och farfar var fariséer och följaktligen högst stränga iakttagare av den mosaiska lagen - är det klart att han från tidiga år fostrades i den stränga judiska religiositeten.

I Mishna föreskrevs att en judisk pojke skulle börja läsa Bibeln vid fem års ålder, vid tio skulle han börja lära sig de äldstes stadgar, vid 13 år skulle han förpliktas att hålla alla buden och vid 15 år skulle han börja studera Talmud.

Troligen kom han till Jerusalem vid 12-13-årsåldern för att utbildas till skriftlärd hos den berömde fariseiske ledaren, rabbinen Gamaliel.

Undervisningskursen som en skriftlärd hade att genomgå var lång och egendomlig. Den bestod av studier i de heliga skrifterna samt de vises utläggningar av den. Skriftorden och utläggningarna lärde man sig utantill. Sedan följde diskussioner över omtvistade punkter, en träning som Paulus skulle få mycket nytta av under kommande år.

Huruvida Paulus i övrigt var någon lärd man vet vi inget om. Det troliga är att hans bildning inskränkte sig till den vanliga fariseiska lärdomen.

Kanske återvände Paulus efter avslutad kurs vid rabbinskolan till Cilicien. Kanske var han några år senare rabbin vid den synagoga i Jerusalem som tillhörde cilicierna, hans landsmän. Med största sannolikhet vistades han i alla fall i Jerusalem under tiden för Jesu offentliga verksamhet och kände väl till snickaren från Galileen som påstått sig vara Messias och som spikats upp på ett kors som en simpel brottsling. Och nu gick efterföljarna till den här Jesus, som hade blivit korsfäst, omkring överallt och hävdade att han hade uppstått från de döda, att de faktiskt hade sett honom och till och med pratat med honom.

Lantliga efterföljare till på köpet! Slödder från Galileen - primitiva, vidskepliga och olärda.

Och de förkunnade sin lära i självaste templet i Jerusalem. Det verkade nästan som om de hade förvandlat Salomos pelargång vid östra sidan av tempelgården till en egen helgedom. Där predikade de och där botade de sjuka. Det var som en direkt fortsättning av Jesu verksamhet - mitt framför näsan på prästerna.

Att de religiösa myndigheterna skulle slå ner på nasareerna var oundvikligt. Och år 35 arresterade tempelpolisen på Stora rådet, Sanhedrins, order en av dem som trodde att denne Jesus verkligen var den Messias som Gud lovat att sända.

Den unge mannen som hette Stefanus anklagades för att ha talat emot Moses och emot Gud och rättegången slutade med att han dömdes till döden. Bland dem som krävde att Stefanus skulle stenas fanns Paulus.

De som vittnat mot den dömde skulle kasta de första stenarna. För att kunna röra sig fritt tog de av sig sina mantlar och lade dem i gräset framför Paulus innan de plockade händerna fulla med stenar och kastade dem mot Stefanus tills han sjönk samman och dog. Så blev Saulus vittne till Stefanus martyrdöd och den gjorde stort intryck på honom.

Han gillade vad han såg...

För Paulus var det en omöjlighet att personer som Petrus och Stefanus skulle kunna ha rätt, medan män som han själv och Stora rådets medlemmar hade fel. Det var otänkbart att en nasaré som blivit avrättad som brottsling skulle ha kunnat vara Messias, den efterlängtade gudakonungen.

Skrifterna sa ju klart och tydligt att när Messias kom skulle det vara för att återupprätta det heliga landet. Och här påstod en liten sekt att Messias redan hade kommit, men att han korsfästs bland vanliga simpla brottslingar - på rabbinernas begäran, till råga på allt.

Nej, de där tankarna stod i så uppenbar strid mot Guds ord, att den nasarenska sekten helt enkelt måste stoppas. Paulus var fullt övertygad om att han gjorde Gud en tjänst genom att plåga och döda dem. Under den grymma förföljelse av nasareerna som nu följde var han den stora eldsjälen.

Denna stora förföljelse fortsatte under flera månader med oförminskat raseri. I Jerusalem var framgången till synes fullständig. Inga fler predikningar eller underverk i Salomos pelargång. Inga folkskaror som samlades på gatorna för att lyssna till Petrus och Johannes. Inga fler sammankomster i Johannes Markus mors hus. Om de kristna hade några möten så träffades de i hemlighet och kärleksmåltiderna höll de bakom reglade dörrar.

Därmed betraktade Paulus sitt verk i Jerusalem som fullbordat. Men följden av förföljelsen hade blivit att nasareerna skingrats och spridits ut över Judéens landsbygd och även utanför Palestinas gränser, och nu blev Opaulus nästa steg att skaffa sig fullmakt av översteprästerna i Jerusalem att fortsätta upprensningen långt utanför Judéens gränser. Han gav sig av mot den syriska staden Damaskus för att ta reda på om det fanns några anhängare till den nya läran där och isåfall arrestera dem och föra tillbaka dem till Jerusalem för att ställas inför rätta.

Rustad med sina kreditiv lämnade Paulus Jerusalem för att anträda resan. En knapp vecka senare var sällskapet nästan framme vid den stora, syriska staden när en omvälvande händelse inträffade...

Plötsligt strålade ett starkt ljus från himlen - så starkt att det överträffade solen. Paulus föll skräckslagen till marken. "Saul, Saul, varför förföljer du mig?" sa en röst på hebreiska.

"Vem är du?" frågade den chockade farisén - och svaret chockade honom ännu mer.

Rösten tillhörde just den man som var upphovet till hela denna kätterska rörelse - Jesus från Nasaret, snickaren och den självutnämnde profeten som nasareerna dyrkade som Messias och Guds son, ja som Gud själv. Jesus från Nasaret som avrättats av romarna ett par år tidigare! Och nu sa denne Jesus åt honom att resa sig upp och gå in i staden:

"Vänta sedan där, så ska du få veta mera."

Paulus reste sig upp från marken, men när han öppnade ögonen såg han ingenting.

Han hade blivit blind! Hans omtumlade följeslagare blev tvungna att leda honom in i Damaskus, där han fick stanna hos en man vid namn Judas. Han var fortfarande helt blind och upplevelsen innebar en sådan chock för honom att han varken kunde äta eller dricka på tre dagar.

Men på den tredje dagen kom en man vid namn Ananias till huset på Raka gatan där Paulus befann sig. Han tillhörde den Jesustroende guppen i Damaskus och i en syn hade Gud uppmanat honom att bege sig till huset där Paulus fanns och lägga händerna på honom. Därmed öppnades Paulus ögon - både lekamligen och andligen. Förföljaren blev en efterföljare, och av Ananias fick han veta att Messias hade en uppgift åt honom som skulle bli ett livsverk:

Paulus skulle föra ut glädjebudskapet till den ickejudiska världen!

Den närmaste tiden tillbringade Paulus i ensamhet i det nabateiska Arabien. Man kan anta att han ägnade tiden där åt att meditera över den stora förändring som ägt rum inom honom och förbereda sig för sitt arbete, men också åt att börja förkunna att Messias hade kommit.

Från Arabien begav han sig tillbaka till Damaskus, där han fortfarande var bosatt vid Raka gatan. Han försökte verka bland judarna i Damaskus och gick in i synagogorna i staden och förkunnade att denne Jesus, som han själv hade hatat, faktiskt var Guds son. Han visade de troende judarna i deras egna heliga skrifter att Jesus var den Messias de väntat på och ingen annan.

Men de ortodoxa judarna var rasande över att denne man, som hittills förföljt Jesu anhängare med sådan frenesi, nu själv hade låtit döpa sig. När Paulus fick veta att de beslutat sig för att mörda honom flydde han från staden och redan nästa morgon var han på väg tillbaka till Jerusalem. Där bemöttes han först med misstänksamhet av de andra troende som kom ihåg honom som sin största fiende, men när han berättat för Petrus och Jakob, som var församlingens främsta ledare, om hur han mött Herren på vägen till Damaskus och om hur han sedan ivrigt predikat om Jesus, accepterades han.

I fortsättningen var han ständigt tillsammans med de troende och predikade evangeliet om Guds rike, ända tills han efter att ha blivit mordhotad på nytt återvände till sin hemstad Tarsos.

Ungefär sex år senare fick han där besök av Barnabas. Hans gamle vän bad honom komma och hjälpa till med verksamheten i den syriska staden Antiokia, en av de största och mest ryktbara städerna i den antika världen. Den hade alltid varit en mycket livaktig stad, en bytesplats för både varor och idéer och där hade nu uppstått en religiös väckelse, som börjat i och med att många Jesustroende flytt dit undan förföljelserna i Jerusalem.

Moderförsamlingen i Jerusalem hade följt utvecklingen med vaket öga och bestämt sig för att skicka dit Barnabas för att leda arbetet. Han insåg emellertid snart att han behövde hjälp att ta hand om den snabbt växande församlingen.

Paulus erbjöd sig villigt att hjälpa honom och redan ett år senare var församlingen i det kosmopolitiska Antiokia en blomstrande organisation. Den 36-årige Paulus var en ledarnatur. Före sin omvändelse hade han varit den drivande kraften i förföljelsen av de Jesustroende och nu framträdde han som självklar ledare inom den livskraftiga unga församlingen. Hundratals människor kom för att höra honom predika på grekiska, det gängse språket i staden och för övrigt i hela östra hälften av det romerska imperiet.

Nu började Paulus göra upp planer för en rad missionsföretag och Antiokia blev basort för hans verksamhet bland ickejudarna. År 47 begav han sig ut på sin första längre predikoresa tillsammans med Barnabas och dennes unge systerson Johannes Markus, som följt med till Antiokia från Jerusalem (och sedermera skulle skriva Markus evangelium).

Under de följande åren befann sig Paulus nästan ständigt på resande fot. Överallt värvade han anhängare och grundade församlingar som fortsatte att blomstra efter det att han har rest vidare för att verka i andra städer.

Han reste till Cypern, Barnabas födelsebygd, och Mindre Asien där han missionerade i Pisidien, Ikonium, Derbe och Lystra och grundade flera församlingar. Han for över havet till Makedonien och Grekland och predikade och grundade livaktiga kyrkor i de berömda städerna Filippi, Tessalonika, Berea, Aten och Korint.

Och det var dramatiska och strapatsrika färder...

I Filippi blev han pryglad med spö, kastad i fängelse och satt i stocken. Han blev ormbiten, överfallen och misshandlad. Han råkade ut för jordbävningar och skeppsbrott.

"Jag har suttit i fängelse, blivit slagen otaliga gånger och mött döden gång på gång", skrev han själv i ett brev. "Fem olika gånger har judarna gett mig sina fruktansvärda trettionio prygelslag. Tre gånger har jag piskats med spö. En gång har jag stenats. Tre gånger har jag lidit skeppsbrott. Jag har rest många tröttsamma mil. Jag har hotats av översvämmade floder, av landsvägsrövare, av mitt eget folk och av andra folk. Jag har jagats av folkmassor i städerna och varit nära att dö i öknen, på det stormiga havet och bland män som påstår sig vara bröder i Kristus men inte är det. Jag har levt med plåga och smärta och haft sömnlösa nätter. Ofta har jag varit hungrig och törstig och fått gå utan mat. Många gånger har jag frusit och inte haft nog kläder för att hålla mig varm"

Och hela tiden, var han än befann sig, höll han kontakt via brev med församlingarna - brev som i en del fall skulle bevaras för all framtid och genom sitt teologiska innehåll spela en avgörande roll för den kristna kyrkans utveckling.

Breven uppstod ofta ur tillfälliga situationer. De skrevs av någon speciell anledning. Ibland kunde han diktera brev därför att han fått höra oroande uppgifter från någon församling eller därför att kristna någonstans hade problem eller behövde råd, anvisningar och undervisning.

Paulus hade naturligtvis ingen tanke på att de här breven en dag skulle sammanställas eller uppfattas som heliga skrifter, utan det var helt enkelt vanliga brev till de församlingar som han besökt och skänkt evangeliet, brev som skrevs då han hade något särskilt att säga men inte själv kunde komma till ort och ställe, eller då hans arbetsfält hade blivit så vidsträckt att han inte kunde besöka församlingarna så ofta som han ville.

I breven påpekade han många gånger hur han förändrats av Jesu kärlek och han återkom gång på gång till kärlekens allt överskuggande betydelse i hans liv:

"Om jag talade både människors och änglars språk men inte hade kärlek, vore jag endast en ljudande malm eller en skrällande cymbal. Och om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap, och om jag hade all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting. Och om jag delar ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.

Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda. Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting."

Paulus missionsresor var synnerligen mödosamma och fysiskt var han ingen stark person. Med tanke på det är det närmast ofattbart att han kunde uthärda de svårigheter och lidanden han mötte och utföra det gigantiska missionsarbete han fått i uppdrag.

Dessutom led han sannolikt av någon ögonåkomma som gjorde det svårt för honom att se. Det faktum att han använde sekreterare för avfattandet av sina brev och själv oftast inte skrev mer än hälsningen i slutet av breven tyder på det. Och när han i brevet till galaterna nämner som någonting anmärkningsvärt att han skrivit med egen hand och samtidigt påpekar att han har skrivit med stora bokstäver, så tyder också det på dålig syn.

År 54 inledde Paulus sin tredje missionsresa. I tre år blev sedan Efesos medelpunkten för hans energiska verksamhet.

Under de här missionsresorna hade Paulus stor nytta av sitt yrke som tältmakare, eftersom det gjorde att han i stor utsträckning kunde försörja sig och sina medhjälpare, så att han slapp ligga församlingarna till last.

En del av vintern 57-58 tillbringade Paulus i Korint, där han bodde hos en viss Gajus, som var en av de få personer som han själv döpt. Här författade han ett brev som skulle komma att bli av omätligt värde för den kristna kyrkan i kommande dagar - brevet till församlingen i Rom.

Paulus hade fortfarande inte varit i Rom, men han hade planer på att resa dit. Därför skrev han för att presentera sig och förbereda de kristna på sitt besök. Samtidigt tog han tillfället i akt att göra en utförlig sammanfattning av det kristna budskapet. I Rom hade det nämligen uppstått förhållanden som gjorde det nödvändigt för honom att förklara förhållandet mellan lagen och evangeliet. Förmodligen hade församlingen i Rom, liksom andra kristna församlingar, påverkats av personer som velat framhäva det gamla förbundets åskådningar.

Det var ett problem som Paulus stött på tidigare. Efter hans besök i Galatien under den första missionsresan år 48 hade det kommit en grupp Kristustroende judar till de hednakristna församlingarna. De hade förklarat att även de kristna som inte var judar måste acceptera Mose lag och hålla alla dess stadgar, annars skulle de inte få evigt liv.

Deras propaganda hade haft stor framgång och de kristna i Galatien började lägga allt större vikt vid laggärningar. I ett brev till galaterna hade Paulus tidigare försökt förklara hur det egentligen låg till med rättfärdiggörelsen, tron och lagen. I brevet till församlingen i Rom redogjorde han ännu utförligare för Guds frälsningsplan. Faktum är att han i det här brevet ger sin mest fullständiga och klara framställning av trons grunder.

Paulus hade alltid varit en passionerad sanningssökare. För honom hade det inte räckt att veta att Kristus dött för att rädda mänskligheten undan synden och döden. Han hade känt sig tvingad att gå vidare och ta reda på varför Jesus måste dö och på vilket sätt hans död kunde rena från synd.

I sitt brev till församlingen i Rom förklarade han nu hur mänskligheten, som ursprungligen varit avsedd att bli Guds avbild, genom synden - genom att vända Guds vilja ryggen och besluta sig för att själv avgöra vad som är rätt och fel - hade skilt sig från Gud och därmed också gjort det omöjligt för sig själv att nå det mål som Gud avsett. Men genom Jesus Kristus hade Gud öppnat en väg tillbaka till gemenskap med honom. Genom tron på Jesus kunde människan få sin ursprungliga relation till Gud återupprättad och bli frälst, räddad, undan den eviga död som var syndens oundvikliga konsekvens, och i stället nå det avsedda slutmålet: evigt liv i Guds rike.

Paulus förklarade den gudomliga lagens roll och den helige andes verk i den kristnes liv - om en rättfärdighet som inte beror på individens egen otillräckliga förmåga, utan på Guds ande, Guds egen vilja, Guds egen rättfärdighet, kanaliserad genom individens mottagliga hjärta. Han skrev om hur man med Andens hjälp, genom Guds egen kraft, kunde och skulle leva som kristen i en ickekristen värld.

Vid den här tidpunkten betraktade han sitt missionsarbete inom de östra provinserna som i huvudsak avslutat och han antydde att han tänkte resa till Spanien. Men först skulle han resa till Jerusalem med pengar som samlats in bland de troende i Makedonien och Akaja till förmån för de fattiga i församlingen i Jerusalem.

Så kom Paulus till Jerusalem. Han var bekymrad för hur han skulle bli mottagen, eftersom tvisten med Jerusalems kristna aldrig hade blivit helt bilagd. Han var rädd att man skulle vägra acceptera honom som kyrkoledare. Många av hans närmaste medarbetare uppmanade honom att hålla sig borta från staden, men Paulus insisterade på att resa dit och vid ankomsten hälsades han hjärtligt välkommen av stadens kristna.

Jerusalems mosaiska trosbekännare var däremot inte lika vänligt inställda...

De hade fått kännedom om den splittring han åstadkommit i synagogorna utomlands med sin förkunnelse. För att visa att han fortfarande var lojal mot den judiska tron gick Paulus en dag in i templet för att genomgå en ceremoniell rening. Där blev han överfallen och anklagad för att ha vanhelgat det genom att ta med sig en hedning dit, trots att det var förbjudet för ickejudar att beträda den inre tempelgården. Den romerska garnisonen som var förlagd i fästningen Antonia grep "bråkmakaren" och kommendanten tog honom till Cesarea för förhör.

Han placerades i skyddshäkte där den romerske landshövdingen höll kvar honom i två år. De judiska myndigheterna i Jerusalem anklagade honom inför romarna, och det är uppenbart att de betraktade den framväxande kristendomen som en farligt radikal rörelse:

"Vi menar att han är en orosstiftare. Han fortsätter att uppmana judar överallt i hela världen att göra uppror mot den romerska regeringen. Följden blir upplopp och oro. Han är en av ledarna för den sekt som kallas nasareerna."

Judarna ville få honom utlämnad till Jerusalem - sannolikt i hopp om att på det viset kunna röja honom ur vägen. Men Paulus genomskådade detta och vädjade i egenskap av romersk medborgare om att få komma till Rom och få sin sak prövad av kejsaren. Härigenom såg han också en möjlighet att få sin önskan att komma till Rom uppfylld.

På egen begäran skickades han nu till Rom för att ställas inför rätta där. Hans sista resa gick följaktligen till Rom.

Under två år levde Paulus i husarrest i Rom medan han väntade på att få sin sak prövad av kejsar Nero.

Det fanns inflytelserika personer som försökte göra hans vistelse i Rom så dräglig som möjligt. Historieskrivaren Josefos, som själv var jude och farisé, besökte Rom i samma veva och inledde då en aktion för att försöka få Paulus frigiven. Sannolikt var de bekanta sedan tidigare.

I sin bok om judarnas historia skrev Josefos senare om "vissa präster inom min bekantskapskrets, mycket förträffliga personer, som Felix prokuratorn över Judéen låtit slå i järn och sända till Rom för att inför Caesar svara för en anklagelse för ett mycket obetydligt brott".

Efter två år i husarrest blev Paulus troligen frigiven igen. Tydligen kom målet mot honom aldrig upp inför Nero. Ända sedan kejsar Klaudius tid fanns det en romersk lag som stadgade att om ett brottsmål inte togs upp inför den kejserliga domstolen inom ett och ett halvt år, så skulle det avskrivas. Kanske var det tillämpandet av den lagen som gjorde att Paulus blev fri igen.

Många år tidigare hade Paulus uttryckt sin önskan att få resa till Spanien och predika evangeliet där. Uppgifter i en skrift av den romerske biskopen Clemens, författad trettio år senare, tyder på att hans dröm gick i uppfyllelse. Men efter ett par års verksamhet i frihet satt han på nytt fängslad i Rom. Han visste att han kunde bli dömd till döden, men han oroade sig inte för sitt eget liv. Däremot var han bekymrad över hur de små församlingar han grundat skulle kunna leva vidare. Därför organiserade han nu ett utbrett kontaktnät och skickade sina budbärare Markus och Tykikus, Epafroditus och Timoteus med en lång rad brev. Han skrev för att uppmuntra och trösta, men främst av allt för att förkunna, förtydliga och förklara evangeliet och Jesu frälsningsverk.

Så småningom nåddes Paulus av den romerska rättvisan och till slut kom den dag då han ställdes inför sina domare och dömdes till döden. År 67 avrättades han i Rom.

I ett av sina sista brev skrev han:

"Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp, jag har behållit tron. Härefter är mig förvarad rättfärdighetens krona, som Herren, den rättfärdige domaren, ska giva mig på den dagen"

Paulus tro vacklade aldrig trots alla hårda prövningar. Och när han gick från fängelset och martyrskapet för att på uppståndelsens dag få ta emot "rättfärdighetens krona" efterlämnade han ett livsverk som skulle fortsätta att bära frukt i årtusenden.

Thor-Leif Strindberg


Läs även följande svar:
Kan man lita på Paulus?
Kan man verkligen lita på Paulus? Om man vänder på bibelbladen ser man att Paulus berättar om sin omvändelse på flera ställen. Om de som var med under undret sägs följande: 'Hans resekamrater stod förstummade; de hörde rösten men såg ingen' (Apg. 9:7). På ett senare ställe sägs: 'De som var med mig såg ljuset men hörde inte rösten som talade till mig' (Apg. 22:9). Båda dessa kan knappast vara sanna!

Varifrån fick Paulus sin undervisning?
Varifrån fick Paulus sin undervisning i den kristna läran, när han vistades i Arabien och Damaskus under de tre åren, innan han träffade apostlarna enligt Gal 1:17?

Visste Paulus inget om Jesu liv?
Är det inte ganska märkligt att Paulus i sina brev, som väl skrevs omkring år 60, inte verkar känna till någonting om de händelser som senare skrevs ner i evangelierna, typ jungfrufödelsen, stjärnan över Betlehem, rättegången mot Jesus, underverk, Jesusord etc? Tyder inte det på att han inte kände till dem utan att de är senare utbildade legender?

Paulus och 'den historiske Jesus'
Paulus, som skrev sina brev år 50-60, tycks varken känna till eller berätta om någon jordisk Jesus som nyligen levat. Är det inte märkligt att han är helt tyst om den historiske Jesus och inte nämner något av det som berättas i de fyra evangelierna om det nu verkligen hänt strax innan han skrev?

Evangelieförfattarna och Paulus
Nämner evangelisterna Paulus eller finns det något som tyder på att de känner till hans skrifter och eventuellt har inspirerats av dem?

Visste inte Paulus vad Jesus lärde?
Varför säger Paulus i Rom 8:26 att vi inte vet hur vår bön bör vara, trots att Jesus lärde i Matt 6:9 hur man skulle be ("Fader vår").


Sök svar på fler frågor:

Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:

Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.

Om du vill stödja arbetet med Allt om Bibeln...