Svar: Naturligtvis började man sin predikoverksamhet ”hemma” i Judéen (något Israel fanns inte då). Under den första tiden utgjorde den Jesustroende församlingen bara en gren inom den vanliga judiska tron. Man var alltså judar och man fortsatte att delta i det judiska religiösa livet som vanligt. Man gick i synagogan på sabbaten, man deltog i helgfirandena, man omskar sina söner etc. Men vad som skilde de Jesustroende judarna från övriga judar var övertygelsen om att den efterlängtade Messias hade kommit.
Och detta var något som man måste få resten av folket att förstå. Man började med att förkunna de goda nyheterna om Messias och det kommande gudsriket bland judarna i Jerusalem och resten av Judéen. Petrus och Johannes predikade på templets förgård medan de övriga apostlarna och andra Jesustroende som utsetts att missionera predikade i stadens synagogor liksom i synagogorna i andra städer och byar runtom i provinsen, där det uppstod nya grupper av troende.
Men det var bara en fjärdedel av de totalt åtta miljoner judarna i antikens värld som bodde i Judéen. Sedan flera hundra år tillbaka hade judar utvandrat från det forna Kanaans land och slagit sig ner ända borta i Spanien. Två miljoner levde nu i judiska samhällen i Medelhavsländerna (Grekland, Italien etc) och drygt en miljon i vart och ett av länderna Egypten, Syrien, Mindre Asien och Babylonien.
Messias ankomst var en händelse som judarna väntat på i århundraden, och lärjungarna/apostlarna såg det som en självklarhet att de måste föra ut budskapet till alla sina landsmän oavsett var de bodde (så som också Jesus uppmanat dem). Därför började apostlarna och andra missionärer företa resor till de kringliggande områdena och länderna.
De här resorna, som ofta företogs till fots eller på åsneryggen (eller med lastfartyg till Cypern, Kreta och Italien), krävde inga stora ekonomiska resurser. De troende i församlingarna hjälptes åt att bekosta missionsresorna (precis så som man än i dag gör inom de kristna församlingarna) och uppehället stod landsmännen på de olika platserna för. Dessutom arbetade apostlarna på de olika platserna de kom till, för att inte i onödan ligga de lokala församlingarna till last.
Inte heller krävde missionsarbetet några speciella språkliga förmågor. Apostlarna och de övriga i församlingen i Jerusalem talade både arameiska och grekiska (som ju var det allmänna språket i hela romarriket) och det var också de språk som deras landsmän i de övriga länderna talade.
Om du är intresserad av att veta mer om hur man arbetade med att sprida nyheten om Messias ankomst till de judiska kolonierna under de första decennierna efter Jesu verksamhetstid, kan du läsa Apostlagärningarna som handlar just om detta.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|