Svar: Gång på gång framgår det av berättelserna i evangelierna att lärjungarna trodde att Jesus skulle störta det judiska ledarskapet, att han skulle bli kung.
Och det var inte konstigt. När Jesus började sin verksamhet med att förkunna att "Himmelriket är nära", så gick åhörarnas tankar helt naturligt till det enda "himmelrike" eller "gudsrike" som fanns i deras medvetande - ett återupprättat Israel som skulle bli vad Israel en gång varit. Ett rike som skulle förverkligas av Guds egen utvalde och "smorde" kung - Messias (eller "Chrestos" på grekiska) - som skulle göra slut på allt förtryck och förvandla det judiska folket till ett fritt folk, härskare över ett rike vars motstycke inte skådats sedan Davids och Salomos dagar.
Så när Jesus kallade sina första anhängare, så trodde de sig utan tvekan vara en del av någonting som skulle lägga grunden till ett nytt styre i Palestina. Det är inget tvivel om att de här unga hetsporrarna blev mer och mer övertygade om att mannen som bad dem följa honom var den som skulle leda maktövertagandet, driva ut de rome/rska ockupanterna och förverkliga Guds rike.
Kanske fanns det också i bakgrunden ett vagt minne av de rykten de hört som barn, att i samma veva som den här mannen, snickaren Josefs son, föddes - då hans föräldrar för en kort tid bodde i ett hus i den lilla staden Betlehem strax utanför Jerusalem i samband med folkräkningen som hölls för 30 år sedan - så hade faktiskt astrologer från Persien varit i Jerusalem och frågat var "judarnas nyfödde kung" fanns eftersom de hade "sett hans stjärna". Den dåvarande kungen, Herodes, hade genast gett order om att alla nyfödda pojkar i trakten skulle dödas, så att ingen blivande revolutionär, som en dag kunde hota att beröva hans ätt tronen, växte upp i hans rike. Den nyfödde Jesus påstods ha överlevt enbart tack vare att hans föräldrar hade tagit honom med sig och flytt till grannlandet.
Och ju längre tiden gick, desto mer övertygade blev lärjungarna om att det bara en tidsfråga innan Jesus skulle avsätta Sanhedrin, kasta ut saddukeerna ur templet, samla massorna och driva bort romarna från Palestina. Sedan skulle han upprätta riket så som det hade varit under storhetsdagar på Davids och Salomos tid. Då hade landets gränser sträckt sig från Nildeltat till Syrien, från Medelhavet till området vid Eufrat och Tigris.
I flera år trodde Jesu lärjungar att han skulle upprätta sitt rike där och då. Många, många händelser under hans tre och ett halvt år långa verksamhet övertygade dem om den saken.
Varje gång Jesus utmanade de hycklande myndigheterna trodde lärjungarna att stunden var nära. Två gånger jagade han ut de bluffande pengaväxlarna och männen som sålde får, nötkreatur och duvor. När han försåg tusentals människor med mat var det många av de närvarande som ville lyfta upp honom på sina axlar och inleda en triumfmarsch mot Jerusalem.
När Kristus kom in i Jerusalem omgiven av en massa skränande människor var hans lärjungar övertygade om att stunden var kommen! Vid den sista kvällsmåltiden trodde man helt säkert att Kristus skulle upprätta sitt rike vid påsken när tusentals judar från hela världen befann sig i Palestina, och hans lärjungar tvistade med varandra om vilka som skulle få de högsta befattningarna i den kommande regeringen i Guds rike:
"Det uppstod också en tvist bland dem om vem som kunde anses vara störst. Då sade Jesus till dem: 'Folkens kungar uppträder som herrar över sina landsmän, och de som har makten kallar sig folkens välgörare. Men så ska ni inte handla, utan den största bland er ska vara som den yngste och den som är ledare ska vara som tjänaren. Ty vem är störst: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det inte den som ligger till bords? Och ändå är jag här mitt ibland er som en tjänare. Det är ni som har stått vid min sida under mina prövningar, och jag överlämnar riket åt er, liksom min Fader har överlämnat det åt mig: Ni ska få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner och döma Israels tolv stammar" (Luk 22:24-30)
För lärjungarna var detta något som mycket väl kunde tänkas hända redan nästa dag! När de satt där vid bordet i det stora rummet på övre våningen hos en av Jesu anhängare var de övertygade om att deras Mästare tänkte göra någonting unikt den här högtiden. Bordet som Jesus talade om, festmåltiden som skulle serveras i hans kungaresidens när han tagit makten och överlämnade regeringsansvaret till sina närmaste lärjungar, skulle kanske stå uppdukad i Pontius Pilatus palats redan nästa kväll!
När så Jesus uppmanade lärjungarna att skaffa fram svärd "för att profetian skulle uppfyllas" var det inte längre minsta tvekan om saken. Revolten var ett faktum. Därför var det med chock och förfäran de såg hur de romerska trupperna grep Jesus.
Petrus kände sig både sviken och uppgiven och i vrede försökte han starta revolutionen i samma stund som Jesus greps. Han drog sitt svärd och försökte klyva skallen på den person som stod närmast honom, vilket råkade vara översteprästens tjänare, en man vid namn Malkom.
Mannen duckade och Petrus rakbladsvassa svärd kapade örat på honom! Jesus befallde Petrus att stoppa undan svärdet. Sedan tog han upp det avhuggna örat, satte det mot Malkoms huvud - och helade honom! Blödningen upphörde och örat var som förut.
I nästa stund hade lärjungarna panikslagna spritt sig i mörkret och flytt sin väg, rädda att gripas tillsammans med Jesus. Bara några timmar senare skulle Petrus svära och förneka sin herre där han stod på den kringbyggda gården utanför byggnaden där Jesus just höll på att misshandlas, och hävda att han aldrig över huvud taget haft någon kontakt med den misstänkte revolutionären.
Ingen av Jesu lärjungar kunde i sin vildaste fantasi föreställa sig att de skulle åldras och bli gamla och att många av dem skulle dö som martyrer för sin tro - att seklerna sakta skulle förflyta - att världen skulle träda in i den "mörka medeltiden", successivt komma in i den industriella revolutionen och genomlida två världskrig - att världen skulle träda in i jetåldern och sedan rymdåldern.
Ingen av dem kunde föreställa sig att Kristus tvåtusen år senare fortfarande inte skulle ha upprättat sitt rike!
Sista gången de träffade honom tänkte de sig fortfarande "Riket" som en sorts "stor-Israel". Tanken hade aldrig ens gått upp för dem att Guds rike var något som skulle gälla hela världen.
"När de nu var samlade frågade de honom: 'Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?'" (Apg 1:6)
De sa ingenting om Rom eller England eller Indien eller Afrika eller Asien. De frågade om han skulle återupprätta det Israel som hade funnits under kung Salomo, riket när det stod på sin absoluta höjdpunkt, Israels kungarike. Och Jesus svarade:
"Det är inte er sak att veta vilka tider eller stunder som Fadern i sin makt har fastställt. Men när den helige Ande kommer över er, ska ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns" (Apg 1:7-8)
Det var de sista orden Jesus Kristus yttrade på jorden för sina församlade lärjungar. I nästa stund togs han fullt synlig bort från dem - ett "moln" tog honom upp i rymden, bort från jorden, tillbaka till den himmel han kommit från.
Lärjungarna hade frågat honom om när han skulle återupprätta Riket åt Israel, och Jesus hade visat dem att de skulle bära med sig hans budskap om det kommande gudsriket långt utanför Israel - "till jordens yttersta gräns".
Men det var inte förrän den mirakulösa uppenbarelsen av den heliga Anden på pingstdagen som de började begripa den världsomfattande uppgift som var knuten till deras kallelse. Och även då trodde lärjungarna att Guds rike, Jesu regering på jorden, skulle upprättas under deras livstid.
Även Paulus trodde det. Han skrev:
"Men det säger jag er, bröder, att kött och blod inte kan ärva Guds rike. Inte heller ärver det förgängliga det oförgängliga. Se, jag säger er en hemlighet: Vi ska inte alla insomna, men vi ska alla förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen ska ljuda och de döda ska uppstå odödliga, och vi ska förvandlas" (1 Kor 15:50-52)
Paulus sa att "vi ska förvandlas". Han förutsatte att "vi" - dvs han själv och de som arbetade tillsammans med honom, liksom bröderna i Korint - fortfarande skulle leva vid Jesu återkomst. Han förväntade sig att det var något som skulle ske snart.
Aldrig kunde Paulus, Petrus, Johannes, Lukas eller någon annan av de nytestamentliga författarna tänka sig att de allesamman skulle dö, multna i sina gravar, medan århundrade efter århundrade förflöt. Medan 200-talet, 300-talet, 500-talet, 1500-talet och 1900-talet kom och gick. Aldrig kunde de föreställa sig att det skulle gå tvåtusen år innan de fick se Människosonen komma på himmelens skyar för att upprätta sitt rike!
Och Gud kunde inte låta dem veta det!
Fadern kunde inte ens låta Sonen - Människosonen - människan Jesus - snickaren Y'shua bar Yosef - veta det...
"Dagen och timmen känner ingen, inte ens himlens änglar, inte ens Sonen, ingen utom Fadern" (Matt 24:36)"När ni minst väntar det, då kommer Människosonen" (Matt 24:44)
"Då ska Människosonens tecken synas på himlen... och man ska få se Människosonen komma på himlens moln med makt och stor härlighet. Och han ska sända ut sina änglar vid ljudet av en stor basun, och de ska samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena gräns till den andra" (Matt 24:30-31)
Tiden från Jesu himmelsfärd till Jesu återkomst skulle bli församlingens tid, den tid då Gud skulle kalla människor från alla delar av världen till omvändelse, till att bli en del av hans världsomfattande församling - "förstlingsskaran" - den första skaran utvalda som får uppleva förvandlingen till det gränslösa liv som Gud har avsett för var och en av de människor han har låtit födas på denna jord - det eviga liv som andliga varelser, som Guds verkliga avbilder, som är målet för alla människor som någonsin levt sedan mänsklighetens begynnelse och som någonsin kommer att leva här.
Det var en plan som krävde tusentals år. Men vetskapen om hur många år som skulle gå skulle ha kunnat omöjliggöra det verk som församlingen hade att göra. Hur stort skulle engagemanget för att sprida evangelium ha varit om lärjungarna hade vetat att detta var något som inte skulle hända förrän om tusentals år, någonting som inte skulle beröra varken dem själva, deras barn, barnbarn eller deras ättlingar under hundratals generationer framåt?
Vetskapen om att Kristus skulle dröja i mer än tvåtusen år - att de allesamman skulle dö, i de flesta fall som martyrer - och att de först tusentals år senare skulle få se Guds rike förverkligas - skulle knappast ha inspirerat den iver, den entusiasm, de uppoffringar och den okuvlighet som apostlarna och deras efterföljare visade prov på i sin strävan att följa den uppmaning som deras Herre gav dem en av de sista gångerna de träffade honom:
"Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut" (Matt 28:19-20)
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|