Svar: De tre krav man ställde för att låta en skrift ingå i det nytestamentliga kanon var:
1) att skriften var av apostoliskt ursprung, dvs att den hade skrivits av en apostel (någon av Jesu egna lärjungar) eller en apostlalärjunge. Jesus gav själv sina elever fullmakt att representera honom, att "tala i hans namn", som hans "ombud". Ordet "apostel" betyder för övrigt "ett ombud med fullmakt att uttala sig å någons vägnar". Eftersom apostlarna hade fått undervisningen direkt från Jesu egen mun och sedan vidarebefordrat den till sina egna lärjungar kunde man förlita sig på att innehållet i apostlarnas samt apostlalärjungarnas skrifter var korrekt.
2) att skriften hade funnits inom den kristna församlingen redan "från början". Den hade således författats och blivit allmänt känd medan de människor som omnämns i dem, eller som själva var vittnen till det som berättas, fortfarande levde och kunde intyga att uppgifterna stämde (eller protestera, ifall det inte hade stämt). Detta var ytterligare en garanti för skrifternas korrekthet.
3) att skrifterna var i enlighet med den rätta läran. Dvs, att deras redogörelse för allt som har med tron och Guds frälsningsplan att göra inte på någon punkt stod i strid mot den undervisning som förkunnats bland Jesu närmaste lärjungar och i den unga församlingen ända sedan Jesu tid.
De här tre kraven gjorde att alla skrifter som tillkommit utanför den urkristna församlingen, som inte hade någon apostel eller apostlalärjunge som författare och/eller innehöll läror som inte överensstämde med den ursprungliga undervisningen redan från början var uteslutna då Nya testamentet sammanställdes.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|