Svar: Det finns inget farligt i Henoks bok. Det finns inget kyrkan är rädd för. Det är ingenting "mystiskt" med just Henoks bok. Och även om somliga präster har förkastat den, så är det faktiskt just den kristna kyrkan som har bevarat den. Skälet till att den inte finns med i bibeln är ett helt annat...
Omkring år 300 f Kr (på Simon den rättfärdiges tid) beslutade de andliga ledarna inom judendomen att samlingen av heliga skrifter, Torah (vad vi kallar Gamla testamentet), var komplett och att inga ytterligare skrifter skulle fogas till. Under de följande decennierna, seklerna och millennierna fortsatte man, bland israeliterna liksom bland andra folk, naturligtvis att författa olika skrifter av alla de slag - religiösa och filosofiska verk, legender, myter, brev, romaner och debattskrifter. Det pågår fortfarande. Över hela världen. Men någon tanke på att foga dem till den samling av heliga skrifter som färdigställdes 300 år f Kr har aldrig funnits. Varken år 200 f Kr eller år 2 000 e Kr. (Och det har inget att göra med huruvida dessa andra böcker är sanna eller historiskt korrekta.)
En av de många skrifter som författades under de första århundradena före vår tideräknings början (enligt de senaste dateringarna kom den till under perioden 180-64 f Kr) var Henoks bok. Den skrevs ursprungligen på arameiska - möjligen med undantag för kapitlen 37-71 som kan ha skrivits på hebreiska - och författarna tros ha varit flera chassidiska eller fariseiska judar. Den är således en "pseudepigraf", dvs en bok som tillskrivits en annan person (i det här fallet Henok) än den verklige författaren.
Antikens judar läste naturligtvis åtskilliga böcker förutom bibeln (GT), precis som troende judar (och kristna) gör i dag. Henoksboken - som tar upp alla tänkbara religiösa ämnen, Messias, Gudsriket, änglarna, syndens ursprung, den yttersta domen, uppståndelsen etc - var uppskattad läsning som man betraktade som mer eller mindre trovärdig (ungefär som vi i dag betraktar gamla "historiska" nordiska berättelser som säkert innehåller åtskilliga korn av sanning uppblandade med legender).
När den första Jesustroende församlingen uppstod, bestod den uteslutande av judar vars enda heliga skrift var det vi i dag kallar Gamla testamentet. Där ingick alltså (av naturliga skäl) inte Henoks bok. Men under århundradena kring vår tideräknings början betraktades den av judarna som en värdefull skrift. Jesus kände utan tvekan till den. Hans bror Judas citerade ur den i ett brev som den tidigaste Jesustroende församlingen bevarade och som sedermera kom att ingå i Nya testamentet. Detta gav den extra högt anseende, och många kristna betraktade den som en sann redogörelse för händelser i forna tider.
Däremot ingick Henoks bok naturligtvis aldrig i den boksamling som den kristna församlingen betraktade som "det nya förbundets - testamentets - skrifter", eftersom de uteslutande bestod av böcker och brev som skrivits av apostlarna och deras elever, efter det att Jesus instiftat det nya förbundet, och bevarats inom den Jesustroende församlingen.
Flera av den Jesustroende församlingens mest inflytelserika personer och ledare fram till mitten av 200-talet uttalade sig i positiva ordalag om den. Tatianus (110-172) refererade till Henoks bok, Irenaeus (115-185) gav boken en autenticitet i nivå med den mosaiska litteraturen, och Clemens av Alexandria (150-220) citerade Henoks bok utan att ifrågasätta den. Tertullianus (160-230) påpekade att somliga inte accepterade Henoks bok därför att den inte ingick i den hebreiska kanon (Gamla testamentet) men ansåg själv att författaren var "den gamle profeten Enok". Origenes (186-255) och Lactantius (260-330) refererade till Enoks bok. även om den aldrig betraktats som Guds ord.
Några hundra år efter vår tideräknings början föll boken emellertid i glömska bland judarna, liksom så mycket annan samtida litteratur. Och bland greker, romare och andra folk runtom i Romarriket var intresset för Henoks bok - en obetydlig skrift på ett obetydligt språk från ett obetydligt hörn av världen - praktiskt taget lika med noll. Man hade sina egna legender och skrifter och de flesta människor hade ingen aning om att det över huvud taget existerade något som hette "Henoks bok". Så småningom var alla hebreiska exemplar utslitna och försvunna. Det enda som bevarades var några ofullständiga delar av de grekiska och latinska översättningarna av skriften.
Också inom delar av kristenheten började man bli mer kritiska mot Henoks bok, och flera inflytelserika teologer slutade att citera den. (De sista kristna författare som refererade till den var kyrkofäderna Syncellus and Cedrenus i början av 800-talet.) Det berodde i hög grad på bokens kontroversiella beskrivningar av de fallna änglarnas natur och agerande - till exempel att de hade samlag med jordiska kvinnor, vilket ansågs både stötande och omöjligt eftersom änglarna inte hade några könsliga attribut.
Även om fornkyrkans mest betydande västerländske teolog, Augustinus (354-430), menade att boken utgjorde värdefull läsning, slutade man i många församlingar att använda boken i undervisningen. Det fanns till och med präster som gick så långt att de brände de exemplar de hade för att markera sin ståndpunkt. Men i andra kristna församlingar - särskilt de som låg geografiskt närmare den ursprungliga församlingen i Jerusalem - satte man desto större värde på Henoks bok. Där utgick man från det faktum att Jesu egen bror och flera andra av de tidiga ledarna inom kyrkan citerade Enoks bok och betraktade den som trovärdig, och den ingick i den gammaltestamentliga kanon, placerad efter Femte Mosebok.
Så medan boken föll i glömska i väst, fortsatte den kristna kyrkan i öst att kopiera och bevara den på samma sätt som alla de övriga gammaltestamentliga skrifterna. I den etiopisk-ortodoxa kyrkan (som i dag med sina ca 25 miljoner medlemmar är världens näst största ortodoxt kristna kyrka) har den alltid utgjort - och utgör fortfarande - en självklar del av bibeln.
I Europa trodde man emellertid att Henoks bok var försvunnen för alltid. Det enda man hade att tillgå var några ofullständiga översättningar till grekiska och latin. Upptäckten att boken i själva verket inte alls gått förlorad, utan bevarats av den kristna kyrkan i öst, ledde till att den berömde skotske upptäcktsresanden James Bruce reste till Etiopien, som då hette Abessinien. Där köpte han år 1768 tre exemplar av Henoks bok på det klassiska etiopiska litteraturspråket geez.
När han några år senare återvände till Europa kunde han överlämna ett "mycket vackert och praktfullt exemplar i stort kvartoformat" av Henoks bok till biblioteket i Paris. Ett annat exemplar skänkte han genom biskopen av Carlisle, dr Douglass, till Oxforduniversitetets bibliotek. År 1821 publicerades den första engelska översättningen av ärkebiskop Richard Laurence som varit professor i hebreiska vid Oxforduniversitetet. Den berömda R H Charles-utgåvan publicerades 1912.
Under de följande åren hittades flera delar av den grekiska texten, bland annat ett stort grekiskt fragment, som omfattade kapitlen 1-32, i Akhmîn i Egypt. Men den ursprungliga arameiska versionen var försvunnen till år 1948 då man utforskade grotta nummer fyra i Qumran vid Döda havet och hittade sju ofullständiga kopior av boken på arameiska.
I själva verket var det alltså just den kristna kyrkan som såg till att bevara - och slutligen även översätta och publicera - denna gamla judiska skrift som ingen annan visat något intresse för under ett och ett halvt årtusende...
av Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|