Svar: Under de första decennierna efter Jesu himmelsfärd förekom det inom den urkristna församlingen många berättelser om Jesu liv. I första hand rörde det sig om muntliga berättelser av människor som varit vittnen till Jesu verksamhet eller på något sätt haft nära kontakt med personer i Jesu omgivning. En del hade långa historier att berätta, medan andra kände till saker som Jesus sagt. Ganska tidigt under den kristna församlingens historia började man också skriva ner berättelserna och de uttalanden som Jesus gjort.
Under de följande åren fortsatte det här författarskapet och till slut fanns det en brokig uppsättning berättelser och citatsamlingar, som i vissa fall kom att blandas upp med legender och fromma tankar och fantasier. Det florerade en rad skrifter som gjorde anspråk på att förmedla kunskap om Jesus. Dessutom förekom det ofta att man satte olika kända figurer ur den religiösa historien som författare till sina verk för att ge dem mer tyngd.
Till slut fanns det mängder av "evangelier" och "brev" som alltså skrivits långt efter det att deras påstådda författare dött. De här skrifterna bevarades på olika håll, användes vid sammankomsterna och kopierades och spreds ytterligare. Redan inom den unga församlingen insåg man att den här ohämmade tillväxten av traditioner hotade kyrkans läromässiga grundvalar. Det var nödvändigt att slå fast en gång för alla vilka skrifter som var av äkta apostoliskt ursprung och skulle klassas som kanoniska ("gällande som rättesnöre") och användas i undervisningen.
Successivt kom det därför att ske en "bortsortering" av sådant material som inte hade något stöd av andra skrifter. Det som återstod var enbart de evangelier och texter som man med hundraprocentig säkerhet visste skrevs innan den siste aposteln var död och som var kända i större delen av den befintliga kristenheten - skrifter som man visste var tillförlitliga därför att författarna hade tillhört församlingen och deras böcker och brev följaktligen hade funnits i församlingen ända sedan de skrevs. Resultatet blev det som sedermera kom att kallas för Nya testamentet. Hundratals brev och berättelser och småskrifter av alla de slag lämnades följaktligen utanför, men kom även i fortsättningen att användas av de olika sekter och andra grupperingar där de också ofta tillkommit - främst i gnostiska kretsar.
Gnosticismen (av grekiska gnosis = kunskap) var en grekisk-orientalisk filosofisk riktning som menade att det andliga var någonting gott, medan det materiella var något ont. Enligt gnosticismen var människan i själva verket ett andligt väsen som var fångat i den onda, materiella kroppen. Och man menade att målet för människans själ var att slutligen befrias från den onda kroppen. (Mycket av gnosticismens tankar är sådant som vi känner igen från vår egen tids s k "new age"-rörelser.)
Många av de människor som kom i kontakt med den kristna tron delade samtidigt de här filosofiska tankarna. Det innebar att även om man deltog i det kristna församlingslivet så hade man samtidig sina egna sammankomster vid sidan av detta. Både i Korint och Kolossai fanns det församlingsmedlemmar som ansåg sig besitta gnosis - en särskild kunskap om Kristus - och därför betraktade sig som bättre kristna än de andra medlemmarna. Paulus reagerade starkt mot detta:
"Låt ingen göra er till fångar i de tomma och bedrägliga vishetsläror som bygger på mänskliga traditioner och kosmiska makter och inte på Kristus" (Kol 2:8)
Inom de "gnostisk-kristna" kretsarna nöjde man sig naturligtvis inte med de evangelier och brev som författats av Jesu närmaste elever och medarbetare (och följaktligen fanns medtagna som heliga skrifter i den kristna församlingens Nya testamente), eftersom dessas innehåll inte överensstämde med de egna filosofiska tankarna. Man författade följaktligen egna, gnostiska verk som fick namn efter kända personer - evangelier och skrifter som cirkulerade under apostlanamn. Så småningom uppstod det en hel rad "evangelieskrifter", t.ex.Filippusevangeliet, den valentianska skriften Sanningens evangelium, Marias (Magdalenas) evangelium, Jesus Kristi Vishet och Frälsarens samtal, liksom även böcker med "uppenbarelser" om den yttersta tiden som uppgavs ha författats av Petrus, Jakob och Paulus...
De gnostiska "evangelierna" skilde sig till både form och innehåll från sina kanoniska motsvarigheter. De innehöll exempelvis en mängd vackra och hemlighetsfulla tänkespråk, men ingenting om Jesu död och uppståndelse. Den gudsbild som man mötte i dem var också helt olik den som fanns i Bibeln, både i de hebreiska och de grekiska skrifterna. Inte heller framställdes budskapet som en enda bestämd lära, utan de gnostiska evangelierna hade flera läromässiga varianter och var ofta skrivna i dialogform.
En återkommande tanke var att Jesus hade försett lärjungarna med hemliga kunskaper under de 40 dagar han var tillsammans med dem mellan uppståndelsen och himmelsfärden. Berättelserna kunde exempelvis inledas med att Kristus uppenbarade sig som en strålande ljusgestalt för lärjungarna. Sedan utspann sig ett samtal om den himmelska världens uppbyggnad, om det ödesdigra skapandet av världen, om människans väsen och om hur det gudomliga ljuset i hennes inre skulle befrias ur materien och återvända till den himmelska världen. Berättelserna slutade ofta med att Jesus försvann ur lärjungarnas åsyn och att dessa sedan gick ut och förkunnade de hemligheter som Jesus hjälpt dem att tränga in i.
År 1945 påträffades en mängd sådana gnostiska texter utanför byn Naq Hammadi i Egypten. Det var en egyptisk kameldrivare som hittade en lerkruka som innehöll några åldriga handskrifter när han grävde bland resterna av en gammal kyrkogård. Så småningom hittade man ett helt bibliotek om sammanlagt ett 50-tal skrifter som var skrivna på koptiska, ett gammalt egyptiskt språk, och kunde dateras till 300- och 400-talet. Här fanns en rad brev och flera texter som tidigare bara varit kända till namnet, bland annat den skrift som du frågar om - "Thomasevangeliet".
Det är viktigt att notera att Thomasevangeliet i själva verket inte alls är något evangelium i den gängse bemärkelsen - dvs en berättelse om Jesu liv och förkunnelse - utan enbart en sammanställning av 114 påstådda Jesusord (s.k. logion = korta utsagor) utan någon som helst ordning. Ungefär hälften av dem finns i likartad form i Nya testamentet medan resten är helt nya.
Att man känner igen en del av Jesusorden i Thomasevangeliet från Bibelns evangelier (även om inte ordalydelsen är exakt densamma) är inte så underligt. Under det första århundradet, under den kristna församlingens äldsta tid, fanns det många sådana samlingar av Jesusord. Och eftersom Jesu predikoverksamhet pågick under flera år, och han måste ha uttalat massor av saker och säkert använde sig av samma eller likartade liknelser med lite skiftande ordalydelse vid olika tillfällen och på olika platser där olika människor hörde dem och återberättade dem eller skrev ner dem, är det helt naturligt att de här samlingarna av Jesusord var delvis lika och delvis skilde sig från varandra. Här spelade också de miljöer där orden traderades, och där de här sammanställningarna växte fram, en stor roll.
De flesta Jesusorden i Thomasevangeliet finns emellertid inte i några andra skrifter. Det behöver naturligtvis inte innebära att alla dessa "okända" uttalanden av Jesus är oäkta, men medan vi - när det gäller de Jesusord som finns i Bibelns evangelier - har de bibliska evangelieförfattarnas egna upplevelser eller nära kontakter med personer som själva var Jesu lärjungar som grundval för trovärdigheten, finns det i fallet med "Thomasevangeliet" ingen sådan grund. Dessutom står många av "Jesus-citaten" helt i strid mot den samstämmiga bild som alla källor från Jesu närhet - hans syskon, närmaste lärjungar etc - gav av personen Jesus och hans undervisning.
Vidare har vi inte ens den ringaste aning om vem som gjorde denna sammanställning av påstådda Jesusord. Det visste man inte på den unga församlingens tid heller. Det hade över huvud taget ingen anknytning till den första församlingen och de skrifter som bevarades där. Namnet har skriften fått enbart därför att den inleds med: "Detta är de hemliga ord som uttalades av den levande Jesus och nedtecknades av Didymos Judas Thomas". Vem denne Didymos Judas Thomas var har vi ingen aning om, men man kan anta att författaren ville ge sken av att det skrivits av lärjungen Thomas, som också kallades "tvillingen" (didymos betyder "tvilling" på grekiska). De flesta forskare menar att Thomasevangeliet ursprungligen författades i Syrien på grekiska eller syriska och att det - liksom alla de övriga gnostiska "evangelierna" - är av långt senare datum än de kanoniska evangelierna, de som bevarades inom den ursprungliga kristna församlingen och som följaktligen ingår i Nya testamentet.
Allt detta sammantaget är förklaringen till att varken "Thomasevangeliet" eller de hundratals andra liknande skrifter som författades under de första århundradena av vår tideräkning kunde komma i fråga - eller ens var påtänkta - som heliga skrifter som skulle användas i församlingens undervisning.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|