Svar: Det var för närmare 3 500 år sedan som prästerna bland Israels folk började ställa samman de skrifter som så småningom skulle bli vår bibel. Under seklernas lopp fortsatte Guds ord att kompletteras genom inspirerade författare som lade grunden till de historiska berättelserna i Samuelsboken, Kungaböckerna och Krönikeböckerna. David, Salomo och andra bidrog med psalmer och ordspråk.
Längre fram fogades ytterligare böcker till - profetiska skrifter av människor som "talade ord från Gud, drivna av den helige ande". Här fanns namn som Jesaja, Jeremia, Hesekiel, Daniel, Esra och Nehemja. Totalt var närmare 40 författare och redaktörer från de mest skiftande samhällsgrupper - herdar, skrivare, kungar, profeter och präster - inblandade i de hebreiska heliga skrifternas tillkomst. Enligt en solid judisk tradition var det den skriftlärde Esra som slutligen samlade och ordnade dessa böcker på 400-talet f Kr, efter återkomsten från fångenskapen i Babylon.
Efter Jesu verksamhet, hans död och uppståndelse, blev ett antal människor övertygade om att han var den Messias (gudakonung) som de gamla hebreiska profeterna sagt skulle komma för att upprätta Guds rike på jorden. Eftersom de första Jesustroende var judar var det de hebreiska böckerna (det som vi numerar kallar "Gamla testamentet") som var deras enda helig skrift. Men så småningom började man skriva ner berättelserna om Jesu liv och dessutom sparade man de brev som församlingens ledare skickade till de olika grupperna av Jesustroende som växte upp runtom i det romerska riket. De här skrifterna läste man vid sina möten jämsides med de gamla heliga böckerna. Vid det första sekelskiftet e Kr (ca 70 år efter Jesu verksamhet) var alla de skrifter som nu ingår i Nya testamentet skrivna och användes i undervisningen i de kristna församlingarna.
Men allt eftersom tiden gick dök det i vissa församlingar även upp skrifter av mer eller mindre pålitligt slag, och man tvingades göra upp förteckningar över de böcker som med säkerhet var ursprungliga och äkta - de som var kända och använda ända sedan de författades och fanns omtalade och citerade i brev ända från det första århundradet.
Den äldsta kända listan av det slaget gjordes upp på mitten av 100-talet av Tertullianus, och omkring år 170 upprättades den förteckning som går under benämningen "den muratoriska kanon". År 367 sammanställde så biskop Athanasios i Alexandria en förteckning över böcker som man visste
a) hade författats av apostlar eller apostlalärjungar,
b) hade bevarats i församlingen ända sedan de skrevs, och
c) inte innehöll något som stred mot den tro som undervisats i den kristna församlingen sedan den bildades.
Förteckningen omfattade de fyra evangelierna, Apostlagärningarna, apostlarnas brev samt Johannes uppenbarelse - samma tjugosju böcker som vi har i våra Nya testamenten i dag. Trettio år senare, år 397, beslutade den kristna kyrkans centrala ledning (vid kyrkomötet i Karthago) att godkänna denna förteckning som slutgiltig.
Eftersom de här skrifterna tillhörde det nya förbundet mellan Gud och människan, kallade man dem för "nya testamentets ("testamente" betyder förbund) skrifter", medan de hebreiska böckerna kallades "gamla testamentets/förbundets skrifter". Sedan slog man ihop alltsamman till en helhet - det som i dag är vår bibel.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|