Svar: Efter att under flera sekler ha varit ett enat folk som bestod av 12 stammar och styrdes av en gemensam kung, splittrades israeliterna efter kung Salomos död i slutet av 900-talet f Kr och delades upp i två riken. Det var dels sydriket där Juda stam (och Benjamins stam) bodde och som följaktligen kallades Juda rike - dels nordriket, Israel, där de resterande tio israelitiska stammarna bodde.
I mitten av 700-talet f Kr invaderas nordriket Israel av arméer från det mäktiga Assyrien. Israels kung Menahem köpte sig en respit genom att ge Assyriens kung Pul en stor summa pengar för att dra tillbaka sina trupper. Men några år senare återvände assyrierna under Tiglatpileser. Den här gången lade inkräktarna under sig en stor del av den norra och östra delen av riket. Flera stammar, bland annat Ruben, Gad och Naftali, togs i fångenskap och transporterades till Assyrien.
Längre fram återvände assyrierna än en gång under sin nye kung, Salmanassar, och krävde skatt av de återstående israeliterna. Några år senare belägrade de Samarien. Efter tre års belägring föll Samarien och assyrierna började deportera hela Israels befolkning.
Under de följande åren avfolkade assyrierna Israel helt och hållet och förde i stället dit folk av babylonisk härkomst som bosatte sig där. De här nykomlingarna skulle senare komma att kallas samariter eller samarier efter den tidigare israelitiska huvudstaden.
(Etthundratjugofem år senare skulle samma öde drabba sydriket Juda. Då skulle babylonierna, som övertog makten i området efter Assyrien, erövra sydriket och ta de två stammar - Juda och Benjamin - som utgjorde riket som fångar. Man skulle deportera hela befolkningen norrut, ungefär till samma område dit folket från Israel nu kom.)
Vad hände då med israeliterna som tvångsförflyttades av assyrierna? Bibeln berättar att de slog sig ner i närheten av floden Gozan och i medernas städer. Gozan var en nordlig biflod till Eufrat och medernas städer låg i området precis söder om Armenien, mellan Svarta havet och Kaspiska havet.
Omkring år 100 e Kr skrev den judiske historikern Flavius Josefus i sin "Judarnas historia": "Hela Israel stannade kvar i det landet, varför det bara finns två stammar (Juda och Benjamin) i Asien och Europa som lyder under Rom, medan de tio stammarna till denna dag är bortom Eufrat och är en ofantlig mängd som inte kan uppskattas i tal" (bok 2, kap 5, stycke 2).
Mer än 600 år efter det att judarnas återkommit till det utlovade landet efter fångenskapen i Babylon hade Israels folk alltså fortfarande inte återvänt från de länder norr om floden Eufrat dit assyrierna tvångsförflyttat dem.
Den apokryfiska boken 2 Esdra, som skrevs något sekel före Jesu tid, berättar att israeliterna i stället för att vända tillbaka söderut till sitt gamla land - som nu var bebott av andra folk - drog vidare norrut:
"Och han [Salmanassar] förde dem [Israels folk] över vattnen, och så kom de till ett annat land. Men de rådslog med varandra och beslutade att lämna de hedniska folken och dra vidare till ett land längre bort, där inga människor levde... Och de följde Eufrat genom flodens trånga lopp... Genom det området var det långt att färdas, en färd på ett och ett halvt år; och det landet heter Arsaret" (2 Esdra 13:40-43)
"Landet Arsaret" har av tradition ansetts vara identiskt med området kring floden Saret eller Siret som rann söderut längs östra sidan av Karpaterna i nuvarande östra Rumänien för att slutligen strömma ut i Svarta havet. Eftersom de "trånga loppen" utan tvekan måste avse bergspassen norr om sjön Van i nuvarande Turkiet, där floden Eufrat har sina källflöden, betyder det att israeliterna för att komma till Arsaret - en sträcka på närmare 200 mil - måste ha vandrat upp mellan Svarta havet och Kaspiska havet, upp genom Kaukasus, för att sedan dra vidare västerut längs Svarta havets norra strand.
Därmed inledde Israels folk en odyssé som skulle fortgå i många sekler.
Till skillnad från judarna började israeliterna tidigt efter deportationen anta de seder och bruk som förekom hos de folk där de levde. Liksom de flesta andra folk vid den här tiden trodde de att ett segerrikt folks gudar var starkare än ett erövrat folks gudar. De trodde också att varje gud hade sitt landområde som han styrde över. Deras egen Gud, sa de, hade inte varit stark nog att rädda dem i sitt eget land. Nu när de befann sig i främmande land kunde de inte längre tillbedja honom eftersom han inte härskade över detta land.
Så småningom glömde de inte bara sin tro, utan även sitt förflutna. De glömde Abraham och Mose och lade sig till med de inhemska grannarnas seder, gudar och levnadssätt, och snart uppgick de helt i de folk som omgav dem.
De folk som levde i de områden dit israeliterna kom - och som de passerade på vägen dit - var nästan uteslutande nomader. Och öster om detta område låg den ryska eurasiatiska slätten som i forna tider kallades Scytha. Där levde en mängd olika folkstammar som gick under det gemensamma namnet "skyter". (Det finns även traditioner som säger att israeliter begav sig norrut på östra sidan om Kaspiska havet och där blandades upp med skyterna.)
På 600-talet f Kr började skyterna vandra västerut, pressade av slaverna (som levde i det som skulle bli östra Ryssland). De spred sig genom södra Ryssland, bland annat genom det område kring floden Saret, "landet Arsaret", där israeliternas ättlingar levde.
Därmed började även dessa folk sprida sig mot nordväst, och eftersom israeliterna hade blandats upp med dem, fanns med all säkerhet deras ättlingar bland dem som för drygt 2000 år sedan drog mot Europa.
De folk som bodde på den norra stranden av Svarta havet är kända i historien som kimbrer eller kelter - en annan form av beteckningen "galater", det folk som gav namn åt landskapet Galatien i Turkiet (där den församling fanns som Paulus skrev Galaterbrevet till).
Kimbrerna/kelterna ingick i den första stora folkvandringsvågen västerut, längs flodsystemen och upp i nordvästra Europa. Tack vare sin kunskap om hur man utvinner och bearbetar järn kom de så småningom att dominera stora delar av Europa. Samtidigt spred sig skyterna ut över större delen av nordvästra Europa och blev till skandinaver, franker, normander, lombarder, anglosaxer.
Mot slutet av 1000-talet e Kr var de stora folkvandringarna österifrån i stort sett avslutade och människorna i Europa bodde i ungefär samma områden som deras ättlingar befolkar i dag.
Från Europa skedde så en omfattande utvandring till Kanada, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika. Man torde följaktligen kunna säga att ättlingarna till Israels folk liksom Juda folk i dag är spridda över hela världen. Men medan judarna - trots att de skingrades över hela världen och trots all förföljelse de utsatts för - har haft en sådan styrka i sin religion och hoppet om att en dag få återvända till Jerusalem, att de bevarat sin nationella identitet var i världen de än hamnat, blandades israeliterna upp med de folk som levde överallt där de slog sig ner.
Till slut hade de uppgått helt och hållet i andra folk och försvann - såsom folk - ur historien. Men Gud förlorade dem inte ur sikte. Redan innan Israel fördes bort i fångenskap hade han genom profeten Amos förutsagt att folket skulle spridas ut över världen, bland alla folk, men också att han inte skulle låta dem gå förlorade:
"Dock skall jag inte helt och hållet utrota Jakobs ätt, säger Herren. Se, på min befallning skall Israel skakas bland alla folk som man skakar säd i ett såll och inte en sten slinker igenom" (Amos 9:9)
En dag i framtiden, när Messias upprättat sitt rike och det råder fred i världen, kommer ättlingarna till dessa tio stammar som levde i det norra riket Israel att återvända till löfteslandet, likt de stora skaror judar som efter nära 2000 år i landsflykt har återvänt dit.
"Så säger Herren, Herren: 'Se, jag skall hämta Israels barn ut från de folk, dit de har vandrat bort. Jag skall samla dem från alla håll och föra dem in i deras land'" (Hes 37:21)"Jag skall själv samla dem som finns kvar av mina får ur alla de länder dit jag har drivit bort dem och jag skall föra dem tillbaka till deras betesmarker" (Jer 23:3)
"Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israel [som i dag är utspridda i världen] och med Juda [som i dag befolkar den nation som fått namnet Israel] ... Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk" (Jer 31:31-33)
"Jag skall göra dem till ett enda folk i landet, på Israels berg. En och samma kung skall de alla ha. De skall inte mer vara två folk och inte mer vara delade i två riken [Israel och Juda]... De skall vara mitt folk och jag skall vara deras Gud" (Hes 37:22-23)
"När den tiden kommer, säger Herren, skall jag vara Gud för alla Israels släkter och de skall vara mitt folk... Än en gång skall jag låta dig blomstra, ja, du skall blomstra igen, jungfru Israel... Än en gång skall du plantera vingårdar på Samariens höjder. Ja, det kommer en dag då väktarna skall ropa från Efraims berg [i nordriket Israel]: Kom, låt oss vandra upp till Sion [i sydriket Juda], till Herren, vår Gud!" (Jer 31:4-6)
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|