Svar: Det är omöjligt att förstå det invecklade Mellanöstern-problemet utan att känna till historien bakom de motsättningar som har resulterat i oräkneliga dödsoffer och ett ofattbart lidande under seklernas lopp. Den konflikt som under de senaste årtiondena gett rubriker i tidningarna och återkommit i TV:s nyhetssändningar nästan dagligen handlar om två förtvivlade och frihetslängtande folk.
Den handlar om ett folk som för snart två årtusenden sedan tvingades i landsflykt och sedan dess har levt förföljt, hatat och hotat, utan något hemland, jagats från land till land, för att äntligen i vår tid ha fått en fristad i det område vid Medelhavets östra kustremsa där dess förfäder en gång levde. Alla dessa sekler av förtryck och lidande har skapat ett folk som är fast beslutet att aldrig mer låta sig omringas och underkuvas.
Och den handlar om ett annat folk som också har sina urgamla, både historiska och religiösa, rötter i samma område. Innan judarna grundade den moderna staten Israel hade Palestina varit arabiskt i fråga om både språk och kultur i mer än 1300 år, ända sedan de arabiska arméerna erövrade området från det bysantinska riket år 640.
Och i alltings centrum ligger den stad som båda folken betraktar som sin heliga stad - en stad som ironiskt nog bär ett namn som betyder "fredens stad" - Jerusalem. Kampen om den staden går tillbaka ända till den rivalitet som existerade mellan två bröder en gång för länge sedan: Isak och Ismael, båda söner till Abraham och anfäder till israeliterna och araberna.
Jerusalem har, trots sitt namn, inte upplevt mycket fred. När kung David intog staden och gjorde den till sin huvudstad för 3 000 år sedan var den redan gammal, och sedan dess har den dominerats av många länder och folk, inklusive de tre religioner som alla betraktar staden som helig.
De "kristna" höll den under mer än ett sekel under korstågstiden innan staden erövrades av de muslimska turkarna. År 1917 tog Storbritannien makten över Jerusalem och behöll den sedan tills den delades i samband med att den moderna staten Israel föddes 31 år senare. Den Gamla staden förblev i arabiska händer fram till Sexdagarskriget 1967.
Sedan dess har judarna kontrollerat Jerusalem. Många israeler betraktar staden som sin eviga huvudstad, även om de flesta andra länder föredrar att ha sina ambassader i det mindre kontroversiella Tel Aviv. (Trots stadens långa historia är det bara judarna som har betraktat Jerusalem som sin huvudstad. Jerusalem har aldrig varit huvudstad i någon muslimsk nation, även om palestinierna kraftfullt hävdar att staden borde vara huvudstad i deras planerade palestinska stat.)
Det var på ett berg i denna stad som en av folkets första kungar mellan åren 964 och 957 f Kr uppförde den magnifika helgedom som utgjorde israeliternas religiösa centrum tills det förstördes av babylonierna mindre än 300 år senare. Efter återkomsten från fångenskapen i Babylon återuppbyggde judarna under Serubbabels ledning templet under perioden 536-516 f Kr.
År 18 f Kr började så kung Herodes den store och hans efterträdare att utvidga och förstora tempelanläggningen, och man skapade det storslagna byggnadsverk som nämns så ofta i evangelierna. Templet blev åter landets religiösa centrum tills romarna jämnade det och en stor del av Jerusalem med marken år 70.
För alla troende judar är Tempelberget fortfarande en helig plats. Men platsen är helig även för ättlingarna till Isaks bror Ismael. Här uppförde de år 691, sedan platsen legat öde i mer än 600 år, en ny helgedom, "Klippdomen", som troligen ligger precis ovanför det ställe där huvudingången till Herodes tempel låg. Vid södra utkanten av Tempelberget, ligger en annan helgedom, Al Aqsa, som byggdes mellan 705 och 715.
Dessa två arabiska tempel har stått på Tempelberget i Jerusalem i över 1 300 år, längre tid än det judiska templet någonsin stod där. Det är lätt att förstå att oavsett vad judar och palestinier kan enas om att dela, så är och förblir Tempelberget odelbart. En lösning på problemet Jerusalem skulle kräva något av den vishet som fanns hos Israels gamle kung Salomo, mannen som lät bygga det gamla Israels första tempel...
Men har då inte Gud lovat detta land till Abrahams ättlingar? Jo! Och det löfte som Gud enligt Bibeln gav till den åldrige fåraherden Abram för drygt 4 000 år sedan var ett bindande löfte:
"Det land där du bor som främling, hela Kanaans land, ska jag ge dig och dina efterkommande till egendom för evigt. Och jag ska vara deras Gud" (1 Mos 17:8)
Det var ett löfte som Gud upprepade för Abrahams son Isak (1 Mos 26:4) och dennes son Jakob som sedermera fick namnet Israel (1 Mos 35:12). Så gick löftet vidare till Israels tolv söner som var och en blev stamfader till en av "Israels tolv stammar".
Guds förbund med israeliterna var ett villkorslöst förbund. De skulle förbli Guds egendomsfolk oavsett allt. Det innebar inte att de var ofelbara eller att alla deras strävanden var i linje med Guds vilja. Det innebär att de var (och är) Guds egendom, som han utsåg för att använda för sina syften - för att tjäna som exempel, för att visa resten av världen vilka välsignelser som följer av att följa Guds vilja - och vilka förbannelser som blir följden av att bryta mot dem.
Men det innebar också att löftet om välsignelserna - löftet om det land som skulle bli deras för evig tid - inte var villkorslöst. Guds löfte skulle infrias förutsatt att folket följde hans vilja - om de ville komma ihåg hans ord och hålla hans förbund - om de i tanke, ord och handling visade att de var Abrahams barn och "vandrade i spåren av den tro som Abraham hade" (Rom 4:12).
Men israeliterna följde inte Gud. Gamla testamentet berättar om hur de många gånger bröt mot Guds vilja och därmed uppfyllde det som profeterna varnat dem för. Med undantag för korta perioder av väckelse och förnyelse är deras historia en historia av avfall och upproriskhet. Gång på gång förbröt de sig mot Guds lag genom att vända sig till sina avgudadyrkande grannars "gudar" och sedvänjor.
Och gång på gång framträdde profeter "sända av Gud" som fördömde egendomsfolkets agerande och förklarade för dem att det inte räckte att vara Abrahams fysiska ättlingar, utan de måste vara hans andliga ättlingar. Den fysiska omskärelsen var inte nog för att göra dem till Abrahams barn, utan det krävde en hjärtats "omskärelse". Många år senare skulle Jesus understryka samma sak.
Till slut splittrades folket i två riken - sydriket Juda (judarnas och benjaminiternas land) och nordriket Israel (där de övriga tio stammarna bodde). Så småningom blev båda länderna underkuvade av stormakter - Assyrien och Babylonien - och med några decenniers mellanrum fördes deras invånare bort i fångenskap. Senare återvände tusentals människor från det södra riket (Juda och Benjamins stammar) till det område där deras föräldrar bott.
Men Juda rike, Judeen, det land där Jesus föddes, återfick aldrig sin storhet. Guds löften om en kung av Davids släkt, en kung som skulle "återupprätta Jakobs hyddor" (Jer 30:18 och Amos 9:11), förverkligades aldrig. I stället krossades landet av romerska styrkor och invånarna spreds ut över världen.
Men enligt Bibeln står Guds löften fast. Israel kommer att få de utlovade välsignelserna!
De gamla profetiorna talar om hur "Israels barn" - den gamle patriarken Israels ättlingar - en dag kommer att leva i det område som Gud en gång lovade Abraham, dvs Kanaans land, där i dag den judiska staten Israel liksom de palestinska områdena är belägna. Men - liksom Guds löften står fast, står också hans villkor fast. Israeliterna kommer att få den utlovade välsignelsen den dag de verkligen visar att de är Abrahams barn och är beredda att följa Guds vilja. Och det kommer de att göra!
Profetiorna - "historia skriven på förhand", som någon kallade dem - säger att israeliterna kommer att återvända till sitt land. En dag när Gud har utgjutit sin ande över hela Israel, när hela Israel har börjat följa hans vilja, då kommer hela Israels folk, alla tolv stammarna, att leva i det land som Gud lovade Abraham.
Det tragiska är att Bibeln även innehåller en annan viktig profetia angående en av de israelitiska stammarna, nämligen det folk som levde i landet Judeen när Jesus vandrade där. Det folk som Jesus själv och alla hans lärjungar tillhörde. Judarna. Det är en profetia som - liksom så många andra profetior om den yttersta tiden - inte nödvändigtvis uttrycker Guds vilja, men som Gud sa skulle komma att ske. Det är en profetia som säger att det som judarna har sett som förverkligandet av årtusendenas dröm, återvändandet till Palestina och Jerusalem, kommer att sluta i en mardröm.
Det var Jesus själv som uttalade de profetiska orden när han förklarade att det folk som bodde i Palestina på hans tid, judarna, skulle bo där även under tiden omedelbart före hans återkomst - och drabbas av det mest fruktansvärda lidande som detta plågade folk någonsin drabbats av.
"Ty det ska i de dagarna komma en sådan nöd att något liknande inte har förekommit sedan Gud i begynnelsen skapade världen, och inte heller ska komma..." (Mark 13:19)
I dag har vi sett det första steget i uppfyllandet av de profetiorna. Judarna har återvänt till det land där deras förfäders rike, Juda rike, en gång låg, och därmed har marken beretts för uppfyllandet av Jesu ord. Genom att ge det judiska folket ett hemland i Palestina har världens folk medverkat till att infria profetians ord och uppfylla det "tecken" som Jesus förklarade för sina lärjungar skulle visa att hans återkomst var nära.
Är då detta verkligen Guds vilja? Det är förvisso en uppfyllelse av Bibelns profetior - men är det något som Gud önskat sitt egendomsfolk?
Alla Bibelns profetior är inte nödvändigtvis ett uttryck för Guds vilja. Mycket av det som kommer att ske i ändens tid - och som Gud för tusentals år sedan uppenbarade för sina profeter - är allt annat än Guds vilja. Det är sådant som Gud ser och följer med besvikelse över sin skapelses själviskhet och grymhet.
Vad det judiska folket gjort och gör i dag är ett desperat och fullt förståeligt försök att skynda på och föregripa det som profeterna lovat ska bli verklighet när Messias kommer. Det som sker i dag i den moderna staten Israel (som alltså inte får förväxlas med "Israels folk" i profetiorna, eftersom vår tids Israel är en stat som bara omfattar en av de 12 israelitiska stammarna, judarna) är skörden av sekler och årtusenden av främlingsfientlighet, rasism, förföljelser, egoism, nationalism, rädsla, hat och längtan efter ett hemland.
Det som utspelas i dag är en oundviklig konsekvens av det tänkande som präglar hela vår värld, ett smärtsamt vittnesbörd om de attityder som är förhärskande hos hela mänskligheten, oavsett om vi är judar, palestinier eller svenskar. Övergrepp är övergrepp oavsett vem som begår dem. Förtryck är förtryck oavsett vem som är skyldig. Terrorism är terrorism oavsett vem som bär skulden.
Det är med förtvivlan Gud ser hur allt han visste skulle hända nu håller på att hända. Hur profetiorna går i uppfyllelse, en efter en.
Det är med sorg han ser hur människor lider. Hur palestinska barn och ungdomar angriper judiska bosättare och poliser med stenar och brandbomber. Hur judarna drabbas av blodiga attentat och självmordsattacker. Hur judiska poliser och soldater skjuter på barn och ungdomar med gummimantlade stålkulor som dödar och lemlästar. Hur familjer fördrivs och förföljs, spärras in och särbehandlas. Hur enskilda utsätts för polisbrutalitet, militärt övervåld och tortyr...
Och Gud vet att det inte kommer att bli fred i Mellanöstern förrän folken lär sig av den Mästare vars undervisning ingen av parterna i realiteten accepterar - Jesus från Nasaret.
Därför kommer också judarnas förhoppningar om att med mänskliga medel kunna förverkliga ett liv i fred att grusas - precis så som deras profeter sa på Gamla testamentets tid - precis så som Jesus från Nasaret sa. Trots återkommande fredssamtal och överenskommelser kommer Jerusalem och det som en gång var Juda rike att förbli en krutdurk, och sekler av sjudande motsättningar kommer att utmynna i en massiv politisk, religiös och militär uppladdning som slutligen hotar hela mänsklighetens existens.
"Det ska ske på den dagen att jag ska göra Jerusalem till en tung sten för alla folk. Var och en som lyfter den ska göra sig illa på den. Och alla jordens folk ska församla sig mot henne" (Sak 12:2-3)"Kungarna i hela världen [samlas] till striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag... Och de samlade dem på den plats som på hebreiska heter Harmagedon... (Upp 18:14,16)
Gud kommer att se hur det folk som kunde ha fått ta del av hans överflödande välsignelser drabbas av ett lidande som överträffar allt det drabbats av under några av de försök som gjorts att förinta det - precis så som profetiorna förutsagt. Men han vet också att det hans barn tvingas uthärda är födslovåndor...
Det var det ord Jesus använde när han beskrev denna fruktansvärda tid (Mark 13:8), och ett bättre uttryck kunde han inte ha valt. För det lidande som i första hand det judiska folket får utstå, det som Bibeln kallar "Jakobs nöd" eller (i 1917 års översättning) "den stora vedermödan" är verkligen inte några dödsplågor utan födslosmärtor, förlossningsvärkar.
Smärtorna kommer att bli allt värre, och när vedermödan når sitt maximum - när situationen är som svårast och konflikten når det stadium att hela vår civilisations framtid står på spel - när det är uppenbart att "om inte den tiden förkortades skulle ingen människa överleva" (Matt 24:22) - då kommer en ny värld att födas.
Den konflikt mellan judar och araber som har pågått i 4 000 år kommer att få ett slut. Den dag Människosonen kommer på himmelens skyar - så som profeten Daniel skrev i sin bok (Dan 7:13-14) - kommer judarna att ta emot honom som Messias.
"Över Davids hus och över Jerusalems invånare ska jag utgjuta nådens och bönens ande, så att de ser upp till mig som de har genomborrat" (Sak 12:10)"I de dagarna och på den tiden ska jag låta en rättfärdig telning växa upp åt David. Han ska skaffa rätt och rättfärdighet på jorden. I de dagarna ska Juda bli frälst och Jerusalem bo i trygghet" (Jer 33:15-16)
Den dagen kommer Abrahams barn att återvända och ta det land i besittning som Gud en gång lovade deras förfader.
"På den tiden, säger Herren, ska jag vara Gud för alla Israels släkter, och de ska vara mitt folk.... Se, jag ska föra dem från landet i norr och samla dem från jordens yttersta hörn... I en stor skara ska de komma tillbaka hit... De ska komma och jubla på Sions höjd" (Jer 31:1,8,12)"Jag ska hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land" (Hes 36:24)
"Då skall [jag] sluta ett nytt förbund med Israels hus [de tio nordliga stammarna] och med Juda hus [Juda stam, dvs judarna, och Benjamins stam]... Jag ska lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan" (Jer 31:31,33)
"Jag ska låta min ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem. Så ska ni få bo i det land som jag gav åt era fäder, och ni ska vara mitt folk och jag ska vara er Gud" (Hes 36:27-28)
Den dagen kommer hela Israels folk - alla de tolv stammarna - att få njuta av de välsignelser som Gud utlovat, tillsammans med alla de andra som också är Abrahams sanna barn genom tron på Gud (Gal 3:7), oavsett om de är födda som judar eller palestinier eller något annat folk. Den dagen kommer judarna att leva i löftets land tillsammans med människor från alla folk - med egypter och libyer, irakier och jordanier - som alla har accepterat snickaren Y'shua bar Yosef som Messias. Och de kommer att leva i fred, för hela landet kommer att vara deras.
"Och Herren ska vara konung över dem på Sions berg, från nu och till evig tid" (Mika 4:7)
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|