Svar: Först och främst måste vi skilja på lidande och ondska. Ondska är något som kom in i världen genom människans synd. Men lidande, smärta, är en helt naturlig - och i grunden positiv - företeelse i en materiell värld...
Den mest grundläggande förutsättningen för existensen av fysiskt liv är aktivitet, och aktivitet är också den mest ursprungliga företeelsen i kosmos - från atomernas rörelser till galaxernas rörelser genom rymden, kolliderande och exploderande stjärnor osv. Utan aktivitet finns ingen värme, ingen energi - inget liv. Utan aktivitet vore kosmos stilla, svart, dött.
Men denna aktivitet, som alltså är inbyggd i hela kosmos ända sedan Big Bang (eller hur nu alltihop började), innebär också att "konflikter" mellan olika enheter är någonting oundvikligt. På planetär nivå innebär det att jordskorpan är i ständig rörelse, att berg bildas och bryts ner, att floder översvämmas, att blixtar slår ner och skogsbränder uppstår, att byggnader rasar - och här och där börjar mikroorganismer plötsligt få bättre livsbetingelser och resultatet blir sjukdomar och sjukdomsepidemier. Och överallt kommer levande varelser i kläm, både bokstavligt och bildligt. Och det uppstår lidande och smärta. Men det finns ingen ondska i det. En orkan, som drar fram och förstör och dödar och orsakar lidande, är inte ond.
Ett rovdjur som sliter sönder sitt offer för att tillgodogöra sig näringen är inte heller ont - lika lite som ett virus som bryter ner en annan organism i sin strävan att överleva som "art". Allt fysiskt liv måste få ett ständigt tillskott av energi/näring, och det innebär att allting är beroende av något annat för sin existens och sin fortlevnad. Den näring som krävs för att en organism ska överleva måste av nödvändighet tas från andra organismer i det slutna system som vår värld är. Och när livsformer förvandlas till energibringande föda är lidande någonting oundvikligt.
För när fysiska nerver signalerar till fysiska hjärnor att organismen befinner sig i en situation som innebär att den utsätts för någon form av skada (på väg att drunkna eller krossas, eller bara sticka sig på något eller drabbas av en inflammation), upplever hjärnan det som smärta. Lidande. Det är alltså kroppens sätt att reagera på någonting som utgör ett hot mot organismen och informera hjärnan om behovet av en skydds- eller flyktåtgärd. Och det är ett resultat av den strävan efter fysisk överlevnad som är inbyggd som den mest grundläggande funktionen i alla organismer.
Den överlevnadsdriften - liksom följaktligen smärtreaktionen - är nödvändig för att fysiskt liv ska kunna existera och fortsätta att existera. Därför är den inte alls någonting ont (mer än att det gör ont...), utan tvärtom är den någonting gott, någonting positivt som är oundvikligt i en fysisk, materiell tillvaro och någonting som har funnits så länge det har existerat levande organismer på jorden. Förmågan att känna smärta - i syfte att kunna bli medveten om ett hot - är helt enkelt en egenskap vi (och alla andra högre stående varelser) har fått för vårt eget bästa.
Det var i denna fysiska värld Gud påbörjade skapandet av sin avbild, och han började med en fysisk organism, en "jordvarelse" (hebreiska adam) som bestod av bräcklig och nedbrytbar materia och följaktligen var underkastad samma nedbrytande krafter som allt annat fysiskt. Denna adam var dödlig och precis som alla andra organismer sårbar och utsatt för skador och sjukdomar och slutligen död. Det innebar också att den fysiska livsformen adam oundvikligen - precis som alla andra livsformer - mer eller mindre ofta skulle drabbas av påverkan som utlöste nervimpulser som (hos alla högre organismer) registrerades som smärta.
Gång på gång genom årtusendena skulle adams ättlingar befinna sig "på fel plats vid fel tidpunkt" - i en sänka nedanför en bergssluttning där jord- och lermassor kommer i rörelse efter ett långvarigt regn, i närheten av en vulkan som får ett plötsligt utbrott, utsatt för skadlig solstrålning, i kontakt med smittobärande virus, bakterier etc - eller till och med inom räckhåll för något rovdjur som uppfattade dem som vilken lämplig måltid som helst.
Somliga skulle svepas med av gigantiska flodvågor som sköljde bort en hel kuststräcka. Andra skulle halka på en isfläck och slå ihjäl sig. Men ingenting av detta skulle ha någonting med ondska eller människans synd att göra. Och huruvida man drabbades av, eller undkom, någonting sådant - det må vara katastrofer, sjukdomar eller rovdjur - skulle inte heller ha något med straff att göra. Allt detta skulle drabba såväl onda som goda.
Jesus var noga med att understryka det då han talade om de människor som omkom då "tornet i Siloa" rasade. Hade de gjort någonting för att förtjäna det? Absolut inte. Dog de därför att de var värre syndare än andra? Inte alls. De råkade bara befinna sig på fel ställe vid fel tidpunkt.
När Estonia sjönk gjorde inte havet - eller Gud - någon utsortering bland passagerarna för att avgöra vilka som var värda att drunkna och vilka som var värda att bli räddade. När tsunamin svepte fram i Indiska oceanen var det inte de som "förtjänade det" som sveptes bort och dränktes i flodvågorna, utan de som råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. Bibeln ger för övrigt många exempel på hur troende människor - även sådana som utsetts av Jesus personligen att representera honom och som offrat allt för honom - blev sjuka och drabbades av olyckor och. Och slutligen dog även de, precis som alla andra fysiska varelser.
Ingenting av detta har någon koppling till människans syndafall. Ingenting av detta är något som Gud "plågar oss med". Inget av detta har med någon "naturens ondska" att göra. Ondska är någonting helt annat än lidande. Ondska är ett moraliskt begrepp och följaktligen helt förbehållet moraliskt resonerande varelser - varelser som besitter förmågan att tänka i moraliska termer, att fundera över huruvida en viss handling är moraliskt rätt eller fel - i harmoni med Guds vilja eller i strid mot den - och fatta sitt beslut därefter. Enligt bibeln är det bara människan och änglarna som kan göra det.
Överallt i bibeln där begreppet ondska förekommer handlar det om en människas eller en andevarelses tankar eller handlingar gentemot andra individer. Naturen, jorden, växterna, djuren kan inte vara onda. Därför kan de inte heller begå en synd - och kan följaktligen heller aldrig "ställas till svars" för sina handlingar. En orkan, som drar fram och förstör och dödar och orsakar lidande, är inte ond. Ett rovdjur som sliter sönder sitt offer är inte mer ont än ett virus som bryter ner en annan organism i sin strävan att överleva som "art".
Insikten om att någonting över huvud taget kan vara "rätt" eller "fel" i en "högre" mening - dvs förmågan att tänka i moraliska termer - är vad som gör adam, människan, helt unik bland alla organismer här på jorden. Och anledningen till att hon utrustats med denna förmåga är just att hon bär på en helt unik potential som skiljer henne från allt annat existerande, nämligen att hon är skapad i syfte att slutligen bli likadan som Gud.
I egenskap av alltings upphov är Gud den som sätter upp normen för "rätt" och "fel" (ungefär på samma sätt som skaparen av ett pussel avgör hurdan varje pusselbit måste vara för att passa in i helheten). Det är alltså Gud som avgör vad som är rätt och vad som är fel. Och det är således här det vi kallar "ont" och "gott" kommer in i bilden - i de handlingar vi utför eller avser att utföra. Det är sett mot bakgrund av detta gudomliga "mönster" som våra beslut, handlingar, tankar, avsikter etc blir "onda" eller "goda", "syndiga" eller "rättfärdiga". Och det är just för att få möjlighet att välja mellan gott och ont - mellan att gå Guds väg eller inte - som Gud inledde vår skapelse här på denna fysiska planet.
Syftet med vår (kosmiskt sett) ytterst kortvariga fysiska existens är att skapa förutsättningarna för nästa etapp i skapandet av "Guds avbild" - omvandlingen från denna fysiska existens som dödliga organismer, där lidande och smärta är en ofrånkomlig verklighet, till en andlig, odödlig tillvaro (på samma sätt som tiden som larv syftar till att förbereda den blivande fjärilen för tillvaron som färdig fjäril, eller tiden som foster har som syfte att möjliggöra den utveckling som är nödvändig för att individen ska kunna fungera som självständig, fullbordad människa efter födseln).
Villkoret för att hon ska kunna nå dit - förutsättningen för att hon ska kunna genomgå nästa steg i skapelsen - ta steget från fysisk till andligt - "födas" (uppstå eller förvandlas) till Guds fullkomliga avbild - är att hon vill bli lik Gud, vill leva på ett sätt som överensstämmer med Guds väsen, Guds karaktär och här och nu fattar det definitiva beslutet att bli en pusselbit som passar in i Guds gränslösa verklighet genom att försöka leva på ett sätt som harmonierar med den yttersta "moralnormen", Guds vilja.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|