Varför skapades vi inte fullkomliga?

Svar: När Gud skapade människan gjorde han det med ett enda, klart uttalat syfte. En enda målsättning. Att skapa sin avbild (1 Mos 1:26). Inte i någon sorts bildlig bemärkelse, utan bokstavligen. En varelse som var lik honom i alla avseenden, på samma sätt som våra barn är lika oss. Och liksom våra barn är dödliga varelser av kött och blod precis som vi, avsåg Gud att hans barn skulle bli odödliga varelser av ande - precis som han (Joh 4:24). Varelser med evigt liv (Joh 5:26). Varelser med alla de egenskaper som karakteriserar Gud.

Gud är fullkomlig. Gud besitter en fullkomlig karaktär (Job 11:7) och Guds avsikt var att skapa lika fullkomliga barn (Matt 5:48), individer med samma fullkomliga karaktär som han själv (1 Joh 3:2), odödliga individer som fungerade i total harmoni med de eviga principer, de eviga orubbliga lagar, som han lagt ner i hela sin skapelse och som styr hela universum. Individer som liksom han själv skulle existera för evigt.

Men hur allsmäktig Gud än är så kan han inte skapa individer med färdig, helig, fullkomlig, gudomlig karaktär, eftersom karaktär är något som måste utvecklas. Karaktär är ju just förmågan att välja det som är rätt och gudomlig karaktär är resultatet av en självständig individs fritt valda beslut att gå rätt väg, att följa Guds vilja, att välja det goda framför det onda, att stå emot frestelser, att hysa kärlek och medkänsla...

Därmed var och är den fria viljan en ofrånkomlig förutsättning för att kunna bli och vara Guds avbild.

(Att skapa en evighetsvarelse utan fullkomlig karaktär hade varit att bädda för en kosmisk katastrof - för risken att en odödlig varelse valde att sätta sig upp mot universums skapare och fylla hans skapelse med samma destruktiva, självcentrerade tänkande, samma egoistiska attityd, som vi ser omkring oss här på vår planet i dag. Och sett så här i efterhand kan vi vara ganska säkra på att denna evighetsvarelse skulle ha blivit en upprorisk varelse, en varelse som inte velat inta sin plats i helheten och lyda under de lagar som upprätthåller världsalltet, utan själv hade velat avgöra vad som var ont och gott - en varelse som skulle ha spridit sin egoism, sin upproriskhet och sin destruktivitet i Guds skapelse.)

Detta var något Gud visste och följaktligen kunde han inte göra människan odödlig, ge henne evigt liv, förrän hon först av egen fri vilja fattat ett definitivt beslut att följa Gud, att låta sig ledas av honom, att följa de eviga lagar som Gud har lagt ner i sin skapelse sedan tidernas begynnelse, att ta emot Guds ande och låta den förena sig med hennes själ (1 Kor 6:17), bli en del av hennes jag och forma det (Ef 4:23) mer och mer i samklang med Guds väsen, Guds vilja - till dess hon var Guds andliga avbild (1 Joh 3:2), ett med den gudomliga vilja (Fil 2:13) som upprätthåller hela skapelsen, hela universum, i harmonisk balans.

Därför måste skapelseprocessen börja med en fysisk tillvaro. Guds första steg måste bli att skapa en fysisk varelse av nedbrytbar materia, av råmaterial från den himlakropp där hon skulle leva (1 Mos 2:7), som sedan genom sitt eget fria val skulle ta det andra steget från sin begränsade, materiella existens och genom Guds ande - den Heliga anden - förvandlas till "slutprodukten", Guds avbild. När hon valt att följa Gud skulle Gud kunna ge henne sin ande som skulle forma hennes personlighet (Rom 5:5), forma hennes väsen, mer och mer i harmoni med Guds väsen och förvandla henne till det slutliga, fulländade andliga mästerverket - Guds avbild, med fullkomlig gudomlig karaktär och evigt liv.

Och om hon i stället valde att strunta i Guds vilja, att lita till sin egen kunskap i stället för Guds, att föredra att själv avgöra vad som var rätt och fel, gott och ont, att lita till den kunskap hon själva kunde skaffa sig och själv bestämma över vad som var rätt eller fel, att gå sin egen väg i stället för Guds - så skulle hon förbli en fysisk varelse med döden som oundvikligt slutmål. Bibeln uttrycker det med att "syndens lön är döden (Rom 6:23).

Den första människan var alltså inte någon färdig, fullkomlig "Guds avbild" som sedan föll från detta fullkomliga tillstånd. Syndafallet handlar inte om att hon förlorade sin fullkomlighet och trillade ett pinnhål ner - utan enbart att hon inte tog tillvara på sin möjlighet att gå steget uppåt till fullkomlighet. Hon förblev helt enkelt sådan hon var - en fysisk, dödlig varelse, underkastad alla slags lidanden därför att hon valde att förkasta Gud och föredrog att sätta sig över sin skapare och själv bestämma vad som var rätt och fel.

Man kan naturligtvis tycka att en allvetande Gud borde ha spolat hela idén med att skapa sin avbild, dvs nöjt sig med att skapa fiskar och struntat i att skapa oss över huvud taget. Då hade vi ju sluppit alla problem med krig och svält och terror och sjukdomar - och även alla de här funderingarna. Men kanske ligger det i själva Guds väsen, i Guds natur, att vilja få "söner och döttrar", precis som det ligger i vår natur att vilja få barn.

Kanske är rentav vår medfödda längtan efter barn inget annat än ett "arv", en återspegling, av samma längtan hos vår far, Gud? Kanske vittnar just det faktum att vi vill ha barn om en "egenskap", ett "karaktärsdrag", som vi har fått med oss från vår förälder, vår Skapare.

Kanske var Guds ursprungliga beslut - "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss" - ungefär som när vi vill få barn och ge dem allt, det bästa, låta dem få dela "vår härlighet", det liv som vi ju älskar. Dessutom är Guds perspektiv som sagt lite vidare än vårt, och syftet var - och är - att åstadkomma någonting långt högre än både fiskar och (fysiska, dödliga) människor (sådana vi är nu). Han vill också ha en "avkomma" som han får ge kärlek till, som får ta del av allt han har, som får bli som han, som får bli lik honom, evig, odödlig.

Så när människan valde att sätta sig på tvären mot de eviga lagar som styr hela kosmos och föredrog att själv bestämma vad som var rätt och fel, gott och ont, bra och dåligt, så beslutade han att ge sin skapelse möjligheten att börja på nytt med en "ny Adam" (det hebreiska ordet adam betyder faktiskt inget annat än just "människa"). Denna nya adam var Jesus, Gud själv i mänsklig, fysisk, dödlig gestalt som kunde utgöra början till det släkte av "gudsbarn" som den förste Adam, den första människan, inte klarat av att ge upphov till. På så sätt skulle Guds ursprungliga plan - att skapa sin avbild - ändå förverkligas...

Så föddes Jesus. En vanlig människa i alla avseenden utom ett - han hade Guds ande inom sig redan från födseln. Ända från första stund befann han sig i total kontakt med Gud. En människa som var sådan som de första människorna skulle ha varit om de fattat beslutet att följa Gud i stället för att gå sin egen väg. Jesus hade en fri vilja, precis som Adam. Han hade när som helst kunnat välja att bryta med Gud och gå sin egen väg, men han gjorde det inte därför att han ville att Guds vilja skulle ske, även om han som människa, plågad och medveten om vad som måste bli det oundvikliga, plågsamma slutet - misshandel och avrättning genom korsfästning - önskade något annat.

Därigenom blev han den första människan genom alla tider, den första människan någonsin, som levde det liv som varje människa är avsedd att leva. Han gjorde det som Adam misslyckats med. Och genom att leva ett fullkomligt liv, genom att leva ett liv helt utan synd, genom att hålla fast vid Guds vilja ända in i döden, kunde Jesus uppstå från döden - och bli ett levande bevis för sanningen i Guds ord: "Följ min vilja och ni kommer att få evigt liv!". Hans uppståndelse blev beviset på att döden inte behöver vara slutet, utan att alla kan uppstå igen till ett evigt, andligt liv.

Och på samma sätt som Adam kunde ge det fysiska, tillfälliga, livet som han fått vidare till sina efterföljare, kan Jesus ge det andliga, eviga, livet som han fått vidare till dem som beslutar sig för att följa honom. Eller som Paulus uttrycker det:

"Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam [Jesus] blev en ande som ger liv" (1 Kor 15:45)

Därmed gjorde han det möjligt för varje människa att börja om "från scratch", att med den Helige andes hjälp börja leva ett nytt liv i harmoni med Guds vilja. När vi fattar vårt definitiva beslut att gå i Jesu fotspår - när vi beslutar oss för att i fortsättningen låta Gud bestämma över vårt liv och forma oss så som han från början har avsett att forma oss - då ger han oss sin Heliga ande och därmed börjar vi förvandlas. Guds ande förenar sig med vår själ, blir en del av vårt jag och formar det mer och mer i samklang med Guds väsen och hjälper oss att följa Guds vilja och leva så som Jesus gjorde. Från den stunden vi får Guds ande tillhör vi Kristus och om vi har den Heliga anden inom oss när vi dör, så kommer vi att uppstå till evigt, andligt liv (1 Kor 15:44) som Guds sanna avbilder, lika honom, "födda på nytt" som Guds söner och döttrar - precis så som Jesus gjorde. Precis så som Guds avsikt har varit hela tiden ända sedan han fattade sitt beslut:

"Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss!"

Thor-Leif Strindberg

Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:

Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.