Svar: Ingen människa är fullkomlig. Vi kan aldrig handla fullkomligt. Vi kan inte följa Guds vilja fullt ut. Om vi hade kunnat det skulle Gud inte ha behövt födas som människa på jorden.
Oavsett hur gärna den som är kristen än vill gå i Jesu fotspår, hur gärna vi än vill följa Gud, så hamnar vi ofrånkomligen i situationer där vi bryter mot Guds vilja och handlar på ett sätt som vi vet är fel. Trots att vi inte vill det. Trots att vi är medvetna om att vi gör fel. Och det är ett faktum att det finns situationer där vi ibland inte kan se någon annan utväg än en handling som vi vet är fel.
Därför är också bibeln noga med att påpeka (och det är viktigt när vi talar om synd) att vi aldrig får döma någon människa som handlar på ett sätt som vi vet bryter mot Guds ord (Matt 7:1-2). Vi känner aldrig till alla omständigheter kring en annan människas handlande. Vi kan aldrig tillfullo sätta oss in i en annan människas situation. Vi kan aldrig se vad som utspelar sig i en annan människas innersta. Men det kan Gud (1 Kon 8:39)! Han ser en människas innersta tankar och känslor, skuld och sorg, ånger och förtvivlan, som ingen annan märker.
Och det är i den situationen det vi kallar "Guds nåd" kommer in i bilden. Guds förståelse. Guds förlåtelse. Gud vet att det finns gränser för vad en människa klarar av. Ingen av oss har själva bestämt var gränsen går för vad vi förmår - och därför finns det också förlåtelse för varje uppriktigt ångerfull människa, en absolut gränslös förlåtelse som på nytt öppnar den väg till evigt liv som synden stänger till.
Avsikten med vår tid som fysiska varelser - hela syftet med att Gud gjorde oss som materiella, dödliga människor - är att vi ska visa vår vilja att följa Gud. Det är vår strävan, vår önskan, som räknas. Om vi i förtvivlan - och därför att vi inte ser någon annan utväg - bryter mot Guds lag, så förstår han. Och om vi ångrar det vi gjort och ber Gud om förlåtelse, så förlåter han. Vi "får del av Guds nåd", dvs vi blir benådade och frikända (gjorda "rättfärdiga" fastän vi egentligen inte är det).
Det är det nåden handlar om. Den gör inte Guds lag om intet, men den ger oss möjlighet att få förlåtelse - bli benådade - därför att vi inser vår ofullkomlighet, inser vårt fel och ångrar oss. Enkelt uttryckt: vad vi måste göra är att så långt det är möjligt sträva efter att följa Guds vilja ("Var fullkomliga...!") - och där vi inte klarar det, där tar Guds nåd över.
Men förutsättningen för all nåd och förlåtelse är ånger. En domare kan ge en brottsling nåd om han inser att han faktiskt har gjort fel, ångrar sig, är förtvivlad över det han gjort och ber om förlåtelse och nåd. Men den brottsling som försöker skylla ifrån sig och urskulda sig med olika förklaringar och "logiska" resonemang kan knappast förvänta sig någon nåd.
Därför är det så avgörande att vi inte "korrigerar" Guds vilja efter vår förmåga att följa den - sänker Guds krav därför att vi inte klarar av att uppfylla dem. Om vi tummar på Guds lag, tummar på Guds vilja och säger att det är "okej" för en kristen att bryta mot Guds ord, därför att vi anser att det i den eller den situationen är rätt att bryta mot det vi vet är Guds vilja, så anser vi oss inte ha någonting att ångra - och kan heller inte bli förlåtna...
Om vi säger att det är okej att bryta mot Guds ord i vissa lägen (som vi definierar), så begår vi exakt samma misstag som de första människorna gjorde då de satte sig över Guds vilja och beslutade sig för att själva bestämma vad som var rätt och fel, ont och gott - när det var rimligt att låta Guds lag gälla, och när det inte var det. Och plötsligt är vi tillbaka vid trädet där de första människorna fattade sitt beslut att själva avgöra vad som är rätt och fel. Det beslut som blev det första steget på vägen ut ur paradiset och vandringen mot den värld vi ser omkring oss i dag...
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|