Den oförlåtliga synden mot den heliga anden

Svar:

"All synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas. Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse. Men den som talar mot den helige Ande skall inte få förlåtelse..." (Matt 12:31-32)

Så återger Matteus Jesu ord. Markus citerar honom på följande sätt:

"Allt skall förlåtas människorna, deras synder och hädelser, hur de än hädar. Men den som hädar den helige Ande får aldrig någonsin förlåtelse utan är skyldig till evig synd" (Mark 3:28-29)

Det här var Jesu svar på fariseernas och de skriftlärdas reaktion sedan Jesus botat en blind och stum man. Bibeln berättar att en demon hade gjort att mannen varken kunde se eller tala. Jesus botade honom genom att befalla den onda anden att lämna honom. De flesta av åskådarna som bevittnade händelsen var fascinerade och många började tro på att Jesus var den efterlängtade Messias som profeterna lovat skulle framträda en dag. Andra var mer tveksamma, men kunde inte låta bli att ställa sig frågan om detta mirakulösa botande kanske ändå inte visade att Jesus var Messias, Davids son.

Men fariséerna (Matt 12:24) och de skriftlärde som hade rest upp till Galileen från Jerusalem (Mark 3:22) avvisade den tanken helt och hållet och förklarade tvärtom att Jesus verkade å djävulens vägnar och att det var därför han kunde driva ut onda andar:

"Han är besatt av Beelsebul. Med hjälp av de onda andarnas furste driver han ut de onda andarna" (Mark 12:24)

Men vad menade då Jesus med sitt svar. Varför talade han om "hädelse mot Anden"? Vad innebär det för övrigt att "häda"? Och varför är det oförlåtligt? Hade fariseerna begått en synd som de aldrig någonsin skulle få förlåtelse för?

Många har missförstått det här bibelstället och trott att fariseerna faktiskt hade begått en oförlåtlig synd, och man har försökt analysera fariseernas agerande i rädsla för att kanske själva ha gjort sig skyldiga till denna synd mot den heliga ande. Men bibeln säger inte att fariseerna begått någon oförlåtlig synd...

Det grekiska ord som evangeliernas författare använde och som vi har översatt med hädelse, blasphemein, betyder att "avsiktligt skymfa", "håna", "förtala", "förakta", "vanhelga", "kränka" eller "förolämpa" Gud eller heliga ting.

Hädelse är alltså inte bara - och i första hand - att säga något smädande, utan att bemöta någonting på ett vanvördigt sätt, att inte visa den aktning man borde och som man förstår och vet att man borde visa.

I det här fallet handlade det inte om att fariseerna var skeptiska rörande Jesu verksamhet. Deras anklagelse berodde inte på okunnighet eller något missförstånd angående ursprunget till Jesu kraft.

Flera av de här fariséerna och skriftlärda hade sett Jesu underverk, hört hans visdomsord och förstått att Jesus var en lärare sänd från Gud. De hade insett att Jesu många underverk, inklusive demonutdrivningarna, botandet av sjuka och uppväckandet av döda måste vara av Gud.

Vid ett tidigare tillfälle hade farisén Nikodemus, en av judarnas rådsherrar, kommit till Jesus sent en kväll. "Rabbi", sa han den gången, "vi (dvs fariséerna och de skriftlärda) vet att det är från Gud du har kommit som lärare, ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom" (Joh 3:1-2).

Fariséerna och de skriftlärda hade sett så mycket att de offentligt borde ha medgett att Jesus var sänd av Gud. Men i stället förklarade de att Jesu under i själva verket var av djävulen.

Deras påstående var en avsiktlig, övertänkt, medveten lögn. Bakgrunden till deras agerande var avundsjuka på Jesu makt och popularitet. Han utgjorde ett hot mot deras ställning som religiösa ledare. Precis innan den här händelsen utspelade sig hade de hållit ett rådsmöte och diskuterat hur de skulle gå till väga för att svärta ner - och mörda - honom (Matt 12:14)! Nu använde de sig av dessa falska anklagelser i ett försök att misskreditera Jesus i folkets ögon.

En människa som kan uttrycka sig på det viset, som är i stånd att fördöma och ta avstånd från "en lärare sänd av Gud" bara för att stärka sin egen position, har redan satt sig emot Guds vilja. Därifrån är inte steget långt till den "eviga synd" som Jesus talade om...

Jesus varnade dem för hur allvarlig deras anklagelse var och vilka konsekvenser det kunde få. Han varnade dem för synden som inte blir förlåten!

Han sa inte att de redan hade begått någon oförlåtlig synd, men han varnade dem för att göra det. Än så länge hade de bara hädat Människosonen, men om de fortsatte på den väg de var inne på så löpte de risk att begå den oförlåtliga synden att kränka Guds ande. Förkastar ni Gud? frågade han. Om ni avvisar vad som helt uppenbart är ett Andens under och kallar det för någonting ont - vad kan då få er att ändra er? Vad kan då få er att göra bättring och vända om till Gud? Kanske ingenting.

Att den "hädelse mot Anden" som Jesus varnade för är så allvarlig har inte i första hand med den yttre handlingen att göra (det behöver inte ens röra sig om något i ord uttryckt förakt), utan med det inre tillstånd, den inställning eller attityd som handlingen är ett uttryck för.

Den inställning man har när man på fullt allvar tar avstånd från den heliga anden - när man trots att man vet bättre bemöter Guds ande med förakt - är en attityd som står i total opposition mot Gud. Det är en attityd som innebär total avsaknad av vilja att göra bättring, att börja följa Guds vilja. Och om man mot bättre vetande förkastar den helige ande så avvisar man också ofrånkomligen samtidigt Guds erbjudande om evigt liv, för det är en attityd som inte lämnar något utrymme för ånger. Den som har den inställningen ångrar sig helt enkelt inte - och eftersom det inte finns någon ånger över synden kan det heller inte bli någon förlåtelse.

Fariséerna och de skriftlärda var på väg dit. De hade redan uttryckt sitt förakt för Jesus, avvisat hans under och anklagat honom för att vara i maskopi med djävulen.

Jesus varnade dem, men han dömde dem inte. Det fanns fortfarande hopp. Fariseerna hade tid att tänka på saken och tid att ändra sin attityd. Många av dem gjorde det. En del försökte hjälpa Jesus att fly undan Herodes när denne var ute efter att döda honom (Luk 13:31). En hjälpte till att begrava honom (Luk 23:50-53). Några blev lärjungar efter hans uppståndelse (Apg 15:5).

Gud kan förlåta alla synder (Ps 103:3). Till och med de människor som hjälpte till att döda Jesus Kristus kunde bli förlåtna sina synder (Luk 23:34 och Apg 2:36-38).

"Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet" (1 Joh 1:9)

Alla människor kan få förlåtelse. Varje synd kan bli förlåten. Men Gud kan inte förlåta en människa som inte ångrar sig, en människa som inte vill bli förlåten, en människa som vägrar att ändra sig trots att hon vet bättre.

Men det är få människor som når det extrema stadiet. Det är oerhört få som trots att de tror på Gud och på hans ord och inser konsekvenserna av sitt handlande avsiktligt sätter sig upp emot Gud och det arbete han gör genom den heliga anden.

Sådana människor vill inte ha evigt liv hos Gud. De vet vad Gud har gjort. De förkastar Guds erbjudande om evigt liv. De vill inte ha hans förlåtelse. De bryr sig inte ens om det. Och därför kan de inte heller få det.

Och därmed kommer vi till själva kärnan.

Om en människa är rädd att hon kan ha syndat mot den helige Ande - så har hon inte gjort det. Beviset finns i det faktum att hon bryr sig. Hon ångrar sig - och därför är hon också förlåten.

Den oförlåtliga synd som Jesus talar om - hädelse mot Anden - är inte en engångssynd, en synd som är följden av en tillfällig svaghet eller okunnighet, något som sker impulsivt i ilska, utan att man tänker sig för, någonting man genast ångrar.

Synd mot Guds ande innebär att man vänder Gud ryggen trots att man har "kommit till insikt om sanningen", trots att man tror på Gud och är väl medveten om konsekvenserna av ett liv utan honom. En människa kan begå denna oförlåtliga synd endast om hon är fullt medveten om det faktum att hennes agerande är ett brott mot Guds vilja, inte bryr sig om att hon syndar, visar totalt förakt mot Gud genom att bryta mot hans vilja överlagt och avsiktligt och inte känner någon som helst ånger över det - trots att hon vet att det är fel!

Den människa som på detta sätt, mot bättre vetande, har avvisat och stängt ute Guds ande oroar sig inte för sin andliga situation. Hon vill inte ha kontakt med Gud igen. Hon ångrar ingenting. Hon känner inget behov av någon förlåtelse - och kan följaktligen inte heller få någon. Hennes synd blir - och förblir - evig, på så sätt att den aldrig blir ångrad och aldrig förlåten. Och därmed blir konsekvensen också evig.

Thor-Leif Strindberg

Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:

Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.