Svar: Först av allt ska vi komma ihåg att när bibeln talar om Israel, så talar den inte enbart om judarna. Judarna är bara en del av Israels folk som bestod av 12 stammar, varav Juda stam (judarna) var en. Och eftersom Levi och Benjamins stammar senare förenade sig med Juda stam och blev en del av Juda rike kom även de att kallas judar.
Men frågan kvarstår. Varför lovade Gud Israels folk så mycket? Är det rättvist? Hur kan man förena Guds välsignande av en viss familj med påståendet att han inte är partisk utan älskar alla människor lika mycket? Om Gud älskar alla lika mycket, varför har han då inte välsignat alla?
Att Gud gav sina löften just till Israels folk, Israels barn, berodde på att han långt tidigare hade lovat den gamle fåraherden Abraham att verka genom hans ättlingar...
Abraham hade visat att han var beredd att lyda Gud, vad än Gud begärde av honom. Och Gud prövade hans trohet till det yttersta - genom att till och med begära att han skulle offra sin älskade son Isak (1 Mos 22:1-18) - en begäran som Abraham aldrig behövde uppfylla.
Guds önskan var att Abrahams ättlingar skulle bli som sin anfader och att han skulle kunna använda dem för att ge alla folk såväl materiella som andliga välsignelser:
"I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst" (1 Mos 22:18)
Men det var inte ett villkorslöst löfte, utan ett förbund. Ett ömsesidigt avtal. En ömsesidig överenskommelse. Välsignelsen var en följd av rättfärdigheten. Guds löften skulle bli verklighet under förutsättning att Abrahams ättlingar följde hans vilja - om de verkligen i tanke, ord och handling visade att de var Abrahams barn, att de "vandrade i spåren av den tro som Abraham hade" (Rom 4:12).
Abraham undervisade sin son Isak och Isak undervisade sin son Jakob - och familjen växte sig allt större. Jakob, vars namn ändrades till Israel, tog med sig sitt folk till Egypten. Åren blev till decennier och decennierna till sekler och israeliterna blev allt talrikare - liksom deras bekymmer. De blev slavar i det främmande landet.
För att kunna fullgöra sitt löfte till Abraham räddade Gud dem ut ur Egypten och gav dem till och med sin vilja, sin lag, nedtecknad på stentavlor.
Och folkets ledare, Moses, upprepade för israeliterna att Israel hade utsetts av Gud att vara ett "rike av präster" (2 Mos 19:6), dvs hela folket skulle utgöra ett levande vittnesbörd, ett exempel för de omgivande folken:
"Jag lär er nu stadgar och föreskrifter, så som Herren, min Gud, har befallt mig, för att ni ska lyda dem i det land ni kommer till och tar i besittning. Ni ska följa dem och lyda dem för att andra folk ska se er vishet och insikt" (5 Mos 4:5-6)
Israels barn blev förvisso ett exempel - men ett avskräckande exempel. De ledde inte folk till Gud. I stället följde de andra folk och kom själva allt längre bort från Gud. De till och med brände barn levande som offer till den hedniska guden Molok (Jer 32:33-35).
Israeliterna var visserligen Abrahams säd, Abrahams fysiska avkomma, men det andliga släktskapet med Abraham var ofta knappt skönjbart. De hade verkligen inte ärvt hans hjärta - hans tro - hans vilja att följa Gud. De hade inget av det som hade fått Gud att utse just Abraham och hans ättlingar till sitt redskap. Den välsignelse Gud lovat Abraham tycktes avlägsen. Samtidigt klamrade de sig själva fast vid de gamla löftena. De var Abrahams ättlingar och därför skulle de bli välsignade!
Men det var inte Guds syn på saken. Eller som vildmarksförkunnaren Johannes döparen påpekade för några fariseer och saddukeer:
"Tro inte att ni kan säga till er själva: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham" (Matt 3:9)
Det räckte inte att vara Abrahams fysiska ättling för att verkligen vara ett "Abrahams barn" - och arvtagare till det löfte som Gud gav Abraham. Man kunde inte göra anspråk på detta arv bara på grund av sitt fysiska släktskap med honom, utan genom att visa prov på samma tro som han visat - genom att vara rättfärdig som Abraham - genom att följa Abrahams exempel i sitt handlande - dvs på grund av sitt andliga släktskap med honom.
"Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn", skrev den judiske rabbinen Paulus (Rom 9:6-7). "Den är inte jude [dvs ett Abrahams barn] som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven" (Rom 2:28-29)
Men även om Israels barn såsom folk aldrig lyckats leva upp till Abrahams rättfärdighet stod Guds löfte fast. Ett par tusen år efter Abrahams tid på jorden föddes den ättling till det israelitiska folkets stamfader genom vilken Guds löften om en gränslös, evig, global välsignelse skulle förverkligas.
Jesus från Nasaret. Den Messias (en av Gud själv utvald ledare) som Gud genom profeterna hade lovat skulle komma och göra de gamla löftena och förhoppningarna till verklighet.
Nya testamentet börjar med att betona att Jesus Kristus är "Abrahams son" och följaktligen en rättmätig arvtagare till allt det som Gud lovat Abrahams ättlingar (Matt 1:1) om de följde Guds vilja, så som Abraham gjort. Och genom honom skapar Gud en ny familj, en ny släkt, Abrahams andliga ättlingar - Guds andliga Israel.
"Om ni nu tillhör honom [Messias] är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet" (Gal 3:29)"Ni ska alltså veta att de som tror, de är söner till Abraham. Skriften förutsåg att Gud skulle göra hedningarna rättfärdiga på grund av deras tro, och därför lät den redan Abraham få budskapet: 'Alla folk ska bli välsignade genom dig.' Alltså blir alla som tror välsignade tillsammans med Abraham, som trodde" (Gal 3:6-9)
"Det folk som inte var mitt ska jag kalla mitt folk... Och på den plats där det sades till dem: 'Ni är inte mitt folk', där ska de kallas den levande Gudens barn" (Rom 9:25-26).
Den församling som Jesus lade grunden till är Guds andliga Israel - Abrahams andliga barn. Den består av all världens etniska grupper - av alla världens folkslag. Vad vi har för fysisk härstamning genom våra föräldrar har inte någon betydelse när det gäller vår möjlighet att få del av det löfte som Gud gav Abraham och hans efterkommande. Det avgörande är vad vi är andligen.
Aposteln Petrus förklarade Guds syfte med att skapa denna "församling" (det grekiska ordet för "församling", ekklesia, betyder helt enkelt "de utvalda" eller "de utsedda"):
"Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk..."
(1 Pet 2:9)
"Låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap [samma uppgift som Gud gav det gamla Israel]" (1 Pet 2:5)
Innebär det att Israel är borta ur bilden? Paulus ger ett definitivt och ovedersägligt svar på den frågan:
"Jag frågar då: kanske Gud har förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är ju själv israelit, ättling till Abraham och av Benjamins stam. Gud har inte förskjutit sitt folk, som han en gång har utvalt" (Rom 11:1-2).
Guds löften står fasta. Guds förbund med israeliterna förändras inte. Men löftena har utsträckts till att omfatta hela mänskligheten. Gud använde det fysiska Israel för att skapa det andliga Israel - ett folk som kallades och fortfarande kallas ut bland alla folk för ett stort syfte, en fantastisk uppgift. Och här ger det fysiska släktskapet inga företräden.
"Gud [gör inte] skillnad på människor, utan tar emot den som fruktar honom och gör det som är rätt, vilket folk han än tillhör" (Apg 10:35)
Gud gör ingen skillnad på människor och vår eviga framtid påverkas inte av om vi är svenskar eller israeliter. Det enda avgörande för varje människa - oavsett vilken ras vi tillhör - oavsett om vi är judar eller araber, vita eller svarta, europeer eller afrikaner - oavsett om vi är födda av föräldrar som är buddister, hinduer, muslimer, judar, kristna eller ateister - oavsett vilken kultur eller världsdel vi har växt upp i - är om vi är Abrahams andliga ättlingar - om vi delar hans tro på Gud och beslutar att vända om, börja följa Guds vilja och låta hans ande leda oss. Då tillhör vi "Guds Israel", då är vi arvtagare inte bara till löftet om att få ärva jorden - morgondagens värld - Guds rike - utan dessutom arvtagare till löftet om evigt liv!
Nej, Gud har ingen älsklingsnation som han gynnar och välsignar framför några andra, eller på bekostnad av några andras välfärd. Gud har inte något favoritfolk. Han har inte anseende till personen.
När Gud valde israeliterna till sitt "egendomsfolk" och ingick sitt förbund, sitt avtal, med dem, gjorde han det av en enda anledning. De skulle bli det redskap med vars hjälp han skulle välsigna alla folk. Genom dem utförde han förberedelsearbetet för att upprätta sitt rike här på jorden och, slutligen, fullborda sin skapelse av människan - oavsett hennes etniska bakgrund - och göra henne till sin fullkomliga andliga avbild med evigt liv.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|