Svar: Under årens lopp har det förekommit oändliga diskussioner rörande själen och anden, vilka egenskaper de har, vad som är dödligt och odödligt etc etc.
En orsak till alla dessa hårklyverier är att man varken på Gamla eller Nya testamentets tid gjorde någon så definitiv uppdelning av människan i "kropp, själ och ande" som vi gör i dag, utan snarare såg människan som ett helt. De här orden stod alltså inte för separata, klart avgränsade, "delar" utan snarare för olika, intimt sammanflätade, sidor hos människan.
Kroppen var den "yttre gestalten" och själen den "inre gestalten" - två oskiljbara sidor av samma helhet - medan "anden" representerade människans "förbindelselänk" till Gud och det som gör människan till människa.
När det gäller "själ" och ande" så har orden (både på hebreiska och grekiska) sitt ursprung i ord som betyder "andedräkt, vind, blåst" och samtidigt som de ibland används med olika betydelser, används de också synonymt.
Hur de bör översättas beror följaktligen - liksom vid alla översättningar - helt på vilka svenska ord som bäst motsvarar den innebörd bibelns författare i varje enskilt fall lade i orden på grundspråket. I sista änden är det helt enkelt översättarnas insikter och godtycke som avgör vilket ord som kommer att användas. (Problemet uppstår när två personer, som lägger olika innebörd i ett visst ord, läser detta ord i en text - och får helt olika uppfattning om vad texten säger.)
Vad det handlar om är alltså att i första hand bortse från svenskan - bortse från de betydelser vi av tradition har lagt i de olika orden - och titta närmare på de olika ställen i bibeln där orden förekommer, för att med hjälp av sammanhangen utröna vad de här orden betydde för bibelförfattarna.
Kort sagt: vad syftade Gamla testamentets författare på när de använde orden nefesh och ruah, och vad menade Nya testamentets författare med orden psyche och pneuma - de båda ord som oftast översätts med "själ" respektiva "ande"?
Allra första gången ordet "själ" (nefesh) används i bibeln är i Första Moseboken, i berättelsen om hur Gud förvandlade en öde och tom planet till en värld myllrande av olika livsformer. När Gud säger: "Vattnet skall vimla av levande varelser..." är det ordet nefesh - själar - han använder. Det är alltså helt klart att när bibeln använder ordet "själ" avser den en varelse, oavsett om det handlar om djur eller människor (på samma sätt som vi kan säga att "det var inte en levande själ ute på gatan"). Men även om nefesh ofta används för varelsen som helhet är inte "själen" identisk med den fysiska kroppen ("kropp" heter basar på hebreiska och soma på grekiska)..
Snarare är nefesh ett ord som uttrycker just det som skiljer djuren och människorna från växterna (ordet används exempelvis aldrig om växter, trots att de ju också är levande organismer) - det som gör dem till individuella, personliga väsen (från den minsta myra till elefanter, delfiner och hundar).
Nefesh står således helt enkelt för den levande varelsen som individ - det inre livet, medvetandet, förståndet, känslolivet, viljan, själsförmögenheterna, tänkandet, drifterna och begären - kort sagt hela varelsens personlighet (oavsett hur primitiv eller avancerad den är) - det som vi rent allmänt brukar kalla "psykiskt" eller "själsligt". Och Nya testamentets grekiska motsvarighet till nefesh är ju också psyche.
Och på samma sätt som människorna och djuren - dessa nefesh - skiljer sig från växterna, skiljer sig människan från djuren...
Alla djur är utrustade med hjärna och instinkt. Men de har inte förmåga att förstå och välja moraliska och andliga värderingar eller att utveckla en andlig karaktär. Och det är den oerhörda skillnaden mellan djurets hjärna och instinkt - och människans förstånd.
Under de miljarder år som vår planet existerat innan Gud skapade människan hade det funnits otaliga livsformer här - från encelliga organismer till gigantiska tyrannosaurier och brontosaurier, varelser som liknat våra dagars krokodiler och sköldpaddor, varelser som liknat tigrar och apor - och även sådana som haft människoliknande drag - liksom varelser som inte liknat något annat...
Men när Gud skapade människan, skapade han en varelse som skilde sig totalt från alla andra livsformer som någonsin vandrat - eller vandrar - på jorden. Inte i fysiskt hänseende, för fysiskt sett skilde sig denna nya varelse inte mycket från de arter som tidigare funnits. Men den bar på en egenskap som gjorde den unik. Den hade inte bara kropp och själsliv (psyke), utan något mer...!
Gud hade försett den med en faktor som höjde upp dess mentala kapacitet från det alltigenom fysiska till det andliga - en "komponent" som i kombination med hjärnan åstadkom ett medvetande som var unikt - "jagmedvetandet", medvetandet om sig själv som "jag", förmågan att "se sig själv utifrån", se sig själv i ett större sammanhang.
Plötsligt fanns här en varelse med skönhetssinne, kreativitet, förmåga att att utveckla ett språk, att tänka abstrakt, att fundera över sin existens, meningen med tillvaron, tänka på livet och döden, fundera över sin härkomst, tänka på framtiden och livet efter detta, existensen av en Gud.
Här fanns en varelse som inte fungerade enbart instinktivt, utan som var utrustad med ett förstånd. En varelse som förstod att hennes handlingar fick konsekvenser - och kunde inse och förutse vilka konsekvenser de kunde få. En varelse som var förmögen till empati - den enda varelsen som kunde sätta sig in andras känslor, reaktioner, smärta etc. En varelse som kunde förstå rätt och fel, ont och gott. Som kunde tänka i begrepp som rättvisa och medkänsla. En varelse som kunde välja. Som kunde ta ansvar för sina handlingar. Som kunde ångra sina handlingar.
För första gången fanns det på jorden ett moraliskt ansvarigt väsen.
Men vad är det då som orsakar den enorma skillnaden? Det är ju praktiskt taget ingen skillnad i form och konstruktion mellan en djurhjärna och en människohjärna. Elefantens, valens och delfinens hjärna är till och med större än människans, medan chimpansens hjärna är aningen mindre. Ändå är skillnaden ofantlig.
Svaret finns i det som bibeln kallar "människans ande".
Uttrycket förekommer inte på många ställen i bibeln, men där det förekommer står det för någonting som skiljer sig från "själen", sinnet, "psyket", vår - och alla djurs - "personlighet" (vad vi än må ha för benämning på den) som är en fysisk funktion.
"Människans ande" står för ett avgörande ickefysiskt - andligt - element i människans väsen.
Denna mänskliga ande, som utgör den avgörande skillnaden mellan människan och djuren, är besläktad med Guds ande. Den är en del av honom själv som han gav till mänskligheten (Sak 12:1) - indirekt till var och en av oss - när han "blåste in livsande" (som bibeln poetiskt uttrycker det) i den första människan.
Anden i människan har inte något medvetande i sig själv, men den är den faktor som får vårt psyke, vår själ, att uttrycka ett jagmedvetande, att fungera med ett förstånd och inte enbart instinktivt som hos djuren. Den sätter vår hjärna i stånd att tänka, resonera, veta, förstå.
"Men det är ju anden hos människan, den Väldiges andedräkt, som ger insikt" (Job 32:8)
Anden ger oss förmågan att bli medvetna om vår egen person och fundera över framtiden, över meningen med vår existens. Den ger oss insikt om vårt eget själsliv - att kunna "tänka på våra egna tankar", vara medvetna om att vi själva tänker, förstå vårt eget jag. Paulus uttrycker det i orden:
"Vem vet vad som finns i människan utom människans egen ande?" (1 Kor 2:11)
För att sammanfatta det hela, och använda det språk som Paulus använde i förening med det gängse språkbruket i dag, kan man således säga att människan består av tre "element" (och det är i följande betydelser orden används här på "Bibelfrågan"):
(1) Den fysiska organismen - kroppen (hebr basar, grek soma)
(2) Personligheten, som är en fysisk funktion - själen (hebr nefesh, grek psyche)
(3) Den andliga komponenten - anden (hebr ruah, grek pneuma)
Men än en gång - det viktiga är inte vilka beteckningar vi ger människans olika sidor (vilka ord vi använder när vi översätter bibeltexten). Eftersom basar och nefesh ("kropp" och "själ") används omväxlande på många ställen - och detsamma gäller nefesh och ruah ("själ" och "ande") - så hamnar den som fixerar sig vid de olika orden och låser fast sig vid sina privata tolkningar av deras innebörd oundvikligen i en snårskog där man slutligen inte kommer någonvart.
Det viktiga - och där bibeln är helt otvetydig och inte behöver bli föremål för några tolkningar - är att de olika komponenterna (som vi allmänt kallar kropp, själ och ande) bildar en odelbar helhet som är helt unik. De bildar ett väsen som bär drag av sin Skapare. För medan alla andra levande varelser på jorden skapades "efter sina arter", så skapades människan "efter Guds art", till Guds avbild, till att bli lik Gud!
Även om människan som fysisk varelse är dödlig liksom alla andra varelser som den här planeten frambringat, och som materiell organism dömd att brytas ner och återvända till jorden precis som allt annat levande, har hon genom den andliga faktor som skiljer henne från djuren och gör henne fullkomligt unik bland alla jordens livsformer en potential som överträffar allt, en potential som inga andra varelser har.
Genom denna sin "andliga komponent" har människan möjlighet att få och behålla en medveten, avsiktlig kontakt med Guds ande - en kontakt som består även när den fysiska kroppen med alla dess själsfunktioner dör och bryts ner - och därmed möjlighet att få evigt liv, att övergå till det gudomliga existensplanet, den andliga dimension där Gud existerar.
Det är Guds ursprungliga syfte med oss och vårt slutliga mål!
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|