Svar: Att Gud skapade människan, trots de problem som kunde uppstå på vägen innan verket var fullbordat, berodde på att hans perspektiv är så mycket större än vårt. Vår begränsade världsbild har ända sedan tidernas begynnelse gjort att vi alltid sett livet på den här planeten som allt, medan i själva verket den etapp i skapandet av Guds avbild som "vår stund på jorden" utgör - vår tid som fysiska varelser - inte är mer än en flyktig sekund i evigheten.
För Gud är ande (Joh 4:24) och Guds syfte var inte att skapa sin avbild enbart i någon sorts bildlig bemärkelse, utan bokstavligen - dvs en andlig, odödlig varelse som han själv, en varelse med alla de egenskaper som karakteriserar Gud. Därmed var och är den fria viljan en ofrånkomlig förutsättning. Den är kärnan i alltihop.
För att alls kunna vara Guds barn måste vi ha en fri vilja, precis som han har - och för att kunna ta steget från det här materiella "fosterstadiet" som vi befinner oss i nu och verkligen "födas" som Guds barn - dvs födas av anden, födas på nytt till en andlig, evig tillvaro (Joh 3:6) - så måste vi vilja vara Guds barn!
Följaktligen kunde han inte skapa människan odödlig innan hon fattat sitt beslut att för alltid följa och bli ett med den gudomliga vilja som upprätthåller hela skapelsen, hela universum, i harmonisk balans. Om det hade varit en odödlig andevarelse som gjort det val som den första människan gjorde skulle det sannolikt ha resulterat i en kosmisk katastrof...
Därför måste det första steget bli en fysisk varelse, skapad av nedbrytbar materia, av jorden (1 Mos 2:7), som sedan genom sitt eget fria val skulle bli förvandlad till "slutprodukten", Guds avbild.
Adam var alltså inte någon färdig, fullkomlig "Guds avbild" som sedan föll från detta fullkomliga tillstånd. Syndafallet handlar inte om att den första människan förlorade sin fullkomlighet och trillade ett pinnhål ner - utan enbart att hon inte tog tillvara på sin möjlighet att gå steget uppåt till fullkomlighet. Hon förblev helt enkelt sådan hon var - en fysisk, dödlig varelse, underkastad alla slags lidanden därför att hon valde att förkasta Gud och föredrog att sätta sig över sin skapare och själv bestämma vad som var rätt och fel.
Men innebär det att Gud inte är god?
Om vi tar ner det här på det mänskliga planet: Är man en ond människa om man inte gör sitt barn till en "robot", utan ger det ansvaret att själv besluta om det ska lyda sina föräldrar eller inte - om man låter det ta konsekvenserna av sitt handlande (så som mänskligheten får göra i dag). Eller borde man som en "god" människa avstå från att skapa sig barn, eftersom de ju kan välja att gå "fel väg"...
Med andra ord - borde Gud ha struntat i alltihop?
Man kan naturligtvis tycka att Gud som oändligt god borde ha spolat hela idén med att skapa sin avbild, dvs nöjt sig med att skapa fiskar och struntat i att skapa oss över huvud taget (då hade vi ju sluppit alla problem och även alla de här funderingarna), men kanske ligger det i själva Guds väsen, i Guds natur, att vilja få "söner och döttrar", precis som det ligger i vår natur att vilja få barn. Kanske är rentav vår medfödda längtan efter barn inget annat än ett "arv", en återspegling, av samma längtan hos vår far, Gud? Kanske vittnar just det faktum att vi vill ha barn om en "egenskap", ett "karaktärsdrag", som vi har fått med oss från vår förälder, vår Skapare.
Kanske var Guds ursprungliga beslut - "Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss" - ungefär som när vi vill få barn och ge dem allt, det bästa, låta dem få dela "vår härlighet", det liv som vi ju älskar.
Dessutom är Guds perspektiv som sagt lite vidare än vårt, och syftet var - och är - att åstadkomma någonting långt högre än både fiskar och (fysiska, dödliga) människor (sådana vi är nu). Han vill också ha en "avkomma" som han får ge kärlek till, som får ta del av hans härlighet, som får bli som han, som får bli lik honom, evig, odödlig.
Så när människan valde att sätta sig på tvären mot de eviga lagar som styr hela kosmos och föredrog att själv bestämma vad som var rätt och fel, gott och ont, bra och dåligt, så beslutade han att ge sin skapelse möjligheten att börja på nytt, med en "ny Adam" (ordet "Adam" betyder inget annat än "människa"), Jesus, Gud själv i mänsklig, fysisk, dödlig gestalt som kunde utgöra början till det släkte av "gudsbarn" som den förste Adam, den första människan, inte klarat av att ge upphov till. På så sätt kommer Guds ursprungliga plan ändå att förverkligas...
Runt omkring oss har vi ett, såvitt vi vet, i stor utsträckning livlöst universum, med världar som troligen ser ut ungefär som jorden gjorde för miljarder år sedan när den låg "öde och tom". Bibeln talar om hur Jesus, Guds son, blev insatt av Gud att "ärva allting", hela skapelsen (Hebr 1:3). Men den säger också att Jesus var den "förstfödde bland många bröder" (Rom 8:29), att vi är "Guds barn", "Guds söner" och därmed "Kristi medarvingar" (Rom 8:14-17) - vilket ju ofrånkomligen innebär att vi ska ärva världsalltet tillsammans med Kristus. Och därför säger Bibeln också att hela "skapelsen väntar otåligt på att Guds söner ska uppenbaras" (Rom 8:19).
Redan det ger en ganska tydlig vink om vad som är det verkliga målet för oss människor: en evighet som Guds avbilder, då det blir vår uppgift att tillsammans med honom delta i, och föra vidare, hans skaparverk genom det oändliga världsalltet.
Sett ur det evighetsperspektivet blir då - i synnerhet sett med våra framtida "andliga" ögon - den här "sekundens" självförvållade lidande ganska oväsentligt (om än onödigt) - kanske något i stil med den smärta/rädsla som en mänsklig förälder utsätter sina barn för när de måste vaccineras för att inte bli sjuka.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|