Svar: När Jesus var verksam hade Palestina varit ockuperat av den romerska makten i nästan 100 år.
Den romerska ockupationen inleddes år 63 f Kr då den romerske generalen Pompejus var i Mellanöstern och lade under sig Syrien, som blev en romersk provins. När två rivaliserande judiska tronpretendenter vände sig till honom och bad om hjälp, beslöt han sig för att avgöra tvisten genom att göra Judeen till ett romerskt lydrike. Han tågade in i Jerusalem och förvissade sig om att judarna från och med då bara hade härskare som Rom gett sitt samtycke till.
Den judiska staten levde sedan vidare som en skattskyldig vasallstat under Rom. Det var följaktligen till Rom som judarna tvingades betala skatt på jord, lösegendom och handelstransaktioner.
Denna skatteplikt hade tidigare lett till antiromerska revolter. Romarna var ju inte bara ockupanter utan också otrogna, föraktliga hedningar. Och detta att tvingas betala skatt till en främmande och hednisk makt var något som judarna avskydde. Dessutom måste alla romerska skatter betalas med romerska mynt, som bar en bild av kejsarens huvud. Det stred mot den judiska lagen som förbjöd varje form av avbildning.
Därtill kom att skatterna - jord- inkomst- och personskatter - var synnerligen höga och betungande. Jordskatten uppgick till nästan en fjärdedel av åkrarnas avkastning och den betalades delvis in natura och delvis i pengar. Personskatten varierade beroende på personens förmögenhet. På det här sättet fick romarna en fast inkomst oberoende av det aktuella ekonomiska läget, som kunde variera kraftigt exempelvis på grund av missväxt. Regelbundet anordnade man folkräkningar så att man skulle kunna slå fast storleken på skatterna.
Den palestinske småbonden, som alltid var beroende av årets skörd, stod däremot fullkomligt utblottad om den skulle slå fel. Och det var inte alls ovanligt att de fattiga bönderna blev tvungna att inteckna eller sälja sina gårdar för att orka med sina skyldigheter.
Till dessa skatter kom så tullarna.
Det togs exempelvis upp import- och exportavgifter på fem procent som måste betalas när slavar, jordbruksprodukter och andra varor fördes in i landet av handelsmän för att säljas på marknaden. Dessa olika avgifter togs ut som tull vid gränserna. Man måste betala tull vid stadsportarna för de varor som fördes från landsbygden till städerna för att säljas där, eller som fördes ut ur städerna - indirekta skatter som liknade vår tids tullavgifter. Man måste betala tull för allt som lantmännen eller fiskarna sålde på torget eller vad som såldes i butikerna. Man måste betala bropengar, vägavgifter och hamnavgifter. Man måste betala skatt för tillträde till salutorget, överfart av floder, licenser osv.
Den romerska staten drev emellertid inte själv in skatterna. Rätten att ta upp skatt och tull arrenderades till stor del ut - den såldes helt enkelt på offentlig auktion till den som bjöd högst.
Vart femte år auktionerade man i Rom ut rätten att driva in skatterna till finansbolag, som mot en fast avgift fick rätt att uppbära avgifter inom ett bestämt område. Efter att ha betalat den överenskomna summan till Rom och skrivit sitt kontrakt med de romerska myndigheterna, hade tullindrivarna - publikanerna - fria händer att driva in pengarna.
Publikanerna använde sig i sin tur av lokalt anställda representanter, skatteuppbördsmän och tullmän, som hade till uppgift att mot en viss provision ta upp skatter och tullar i ett distrikt av deras område. I Palestina var alltså många uppbördsmän verksamma.
För att klara sina avtalade summor drev man in så mycket som möjligt till så hög taxa som möjligt. Överskottet kunde man stoppa i egen ficka, så i allmänhet blev det hela en mycket lönsam affär.
Det här systemet lockade naturligtvis de mest skrupelfria till arbetet som skatteindrivare, och även hederliga uppbördsmän frestades ofta att sko sig själva så mycket som möjligt och kastade slutligen alla moraliska hänsyn över bord.
Eftersom tullindrivarna hade det romerska rikets makt bakom ryggen kunde de utnyttja folks respekt för de romerska ockupationssoldaterna och pressa människor att betala skandalösa avgifter. I kölvattnet följde korruption, bedrägeri och utpressning - och följden blev att medan vanligt folk ofta hade det svårt på grund av de höga skatterna, var publikanerna vanligen välbärgade.
Dessutom var de hatade därför att de var anställda av romarna och följaktligen ansågs illojala mot sitt eget folk. Publikanerna betraktades som förrädare och konspiratörer som stod i nära kontakt med de "orena" hedningarna.
Allt detta gjorde att de var mycket illa sedda bland sina landsmän. Att driva in tullavgifter var med andra ord en av de mest avskyvärda sysselsättningar som fanns. Publikanerna dög inte som vittnen i rätten. De hånades som tarvliga brottslingar och fick inte komma in i synagogorna. Deras pengar togs inte emot som gåvor till templet...
I princip betraktades alltså tullindrivarna - säkert ofta med fog - som likvärdiga med hedningar och prostituerade.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|