Svar: Bakgrunden till liknelsen är en av Jesu många konfrontationer med de religiösa ledarna i Judeen, fariseerna. De kritiserade Jesus därför att han umgicks med - och undervisade - människor som fariseerna såg ner på och betraktade som syndare.
Fariseerna, som var väldigt noga med att följa Guds lag till punkt och pricka, ansåg att de var de enda rättfärdiga - de enda som levde enligt Guds vilja - medan syndarna hade lämnat Gud och följaktligen inte var värda att bry sig om över huvud taget.
Vid ett tidigare tillfälle hade Jesus svarat på den sortens kommentarer med att säga:
"Det är inte de friska som behöver läkare utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga till omvändelse utan syndare" (Luk 5:31-32)
Den här gången valde han att förklara mer ingående vad han menade. Han började med att berätta två liknelser. Den första handlade om ett får som herden räddade sedan det strövat bort från en hjord på hundra djur. Den andra liknelsen handlade om ett av tio mynt som en kvinna tappat bort och sedan hittade igen (Luk 15:3-10).
Jesus förklarade också innebörden i berättelserna: Den glädje som uppstår i himlen när en människa som levt i synd ångrar sig och börjar leva enligt Guds vilja. Den tredje liknelsen gav han däremot ingen förklaring. Men fariseerna, som Jesus berättade den för, förstod mycket väl vad han menade.
Liknelsen handlade om en man och hans två söner - en som förblev sin far trogen och arbetade i hemmet hela livet, och en annan som bröt mot sin fars vilja men ångrade sig. Fariseerna förstod genast att fadern i liknelsen var Gud. Den "förlorade sonen" var de människor som syndat mot Gud. Och den hemmavarande äldre sonen var fariseerna själva.
De flesta som hör liknelsen utgår från att huvudpersonen är just "den förlorade sonen" som gav sig av hemifrån och levde ett liv i sus och dus, men så småningom tog sitt förnuft tillfånga och återvände hem. Men faktum är att det finns två huvudpersoner till och liknelsen har lika viktiga saker att säga om dem...
På samma sätt som sonen i berättelsen ställs vi ständigt inför olika val, och det är upp till var och en av oss att välja vår väg här i livet. Den fria viljan är en förmån som Gud har gett oss, samtidigt som han uppmanar och uppmuntrar oss att gå hans väg.
På samma sätt som vi alla lär oss av våra misstag, kom också sonen att inse att den väg han valt inte gav honom den bestående lycka som han hade hoppats på. Han bestämde sig för att återvända hem och tänkte noga igenom vad han skulle säga till sin far när han kom tillbaka. Han skulle förklara att han insett att hade förbrutit sig mot pappans vilja och inte var värdig att betraktas som hans son. Han var tacksam om han bara fick bli en tjänare eller slav i sin fars hus. Så återvände han hem.
Men när han stod där framför sin far och började upprepa de ord som han övat in så omsorgsfullt, avbröt pappan honom. I stället för att låta sin son erbjuda sig att bli slav i huset, begärde pappan fram den bästa dräkten till sonen (ett tecken på hög ställning), en ring till sonens finger (ett tecken på makt) och skor (något som bara fria män hade).
Sedan gav pappan order om att man skulle slakta kalven man gött upp till något festligt tillfälle, och så ordnade han en stor välkomstfest för sin son. "Ty min son var död men har fått liv igen, han var förlorad men är återfunnen" (vers 24). Pappan välkomnade sin son tillbaka hem med enorm glädje, och gav honom den ställning han skulle ha som son i huset - inte som en slav eller tjänare.
Vad Jesus ville visa var att det är exakt så Gud ser på oss människor. Han har skapat alla oss människor till sin avbild - till att bli lika honom i alla avseenden: odödliga precis som han. Men när vi bryter mot Guds vilja - dvs "syndar", som Bibeln kallar det - bryter vi också kontakten med Gud. Och om vi fortsätter på den vägen har Gud ingen möjlighet att ge oss det eviga liv, som är hela syftet med, och målet för, vår existens. Vårt liv slutar med döden - istället för att övergå till en evig, andlig existens. Bibeln uttrycker det i orden att "syndens lön är döden".
Men om vi ångrar oss, om vi liksom sonen i liknelsen inser att vi har handlat fel, vänder tillbaka till Gud och ber om förlåtelse, så gör Gud precis som pappan i liknelsen. Han välkomnar oss tillbaka in i sin familj och glömmer allt dumt vi gjort. Han återupprättar vår relation och gör oss till sina barn, precis så som han en gång avsett. Det är som om vi aldrig hade lämnat honom.
Men när den äldre sonen fick höra att hans bror kommit tillbaka och tagits emot med öppna armar i hemmet blev han arg på sin far. Han menade - precis som fariseerna - att han hade varit lojal och trogen mot sin far och lytt honom i allt. Skulle då hans lillebror, som slösat bort hela sitt arv på fester och horor, kunna komma tillbaka hem och återvända till familjen som om inget hänt och till råga på allt välkomnas med en stor fest.
Den äldre sonen reaktion avslöjar en hel del om den mänskliga naturen. De flesta av oss skulle förmodligen resonera precis som han - precis så som fariseerna gjorde. Är det rättvisa? Att den som brutit mot sin fars vilja och slösat bort allt han ägde och hade fick komma hem till en storslagen fest, medan den trogne sonen som stannat hemma hela sitt liv, varit fullkomligt plikttrogen och följt sin fars vilja i alla avseenden inte alls hedrades på det viset?
Jesus påminde fariseerna (och oss) genom pappans svar att Guds sätt att resonera inte är detsamma som vårt.
"Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger Herren" (Jes 55:8)
Pappan instämde vänligt i att han visst var fullt medveten om att den äldre sonen varit hos honom hela tiden, och att allt han ägde en dag skulle tillfalla honom. Men nu var han lycklig därför att sonen, som han trott var förlorad för alltid, hade kommit hem. Det viktigaste var inte vad den yngre sonen hade gjort, hur han brutit mot pappans vilja, utan det faktum att han ångrat sig och kommit hem.
Genom hela liknelsen visade Jesus att vägen tillbaka till Gud står öppen för varje människa. Han visade fariseerna att de människor som de såg ner på - syndarna och "skatteindrivarna" - faktiskt var deras bröder, och att när en människa ångrar sig och ber Gud om förlåtelse, så dömer han henne inte för vad hon har gjort, utan välkomnar henne med öppna armar - oavsett vad hon gjort innan. (Apg 3:19 och 1 Joh 2:1-2).
Och det är något som gäller i dag lika väl som för 2000 år sedan.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|