Svar: Levis hemstad Kafarnaum (Kapernaum) låg bland växter och trädgårdar vid Gennesarets sjö i Galileen, "på Sebulons och Naftalis område".
Det var en förhållandevis stor stad med 5-6 000 invånare. Högst upp på sluttningen låg de romerska militärbarackerna med en garnison under befäl av en centurion. Och en bit därifrån, bortom de krokiga gatorna och den lilla hamnen, låg Betsaida, fiskarnas stad.
Antagligen började Levi skolan som femåring, precis som alla andra pojkar. Judarna höll nämligen hårt på att barnen skulle få en ordentlig utbildning, och det var varje förälders plikt att se till att barnen fick undervisning.
När han blivit vuxen började han arbeta som publikan, dvs tullindrivare. Rätten att ta upp skatt och tull arrenderades till stor del ut till intresserade judar av den romerska ockupationsmakten. Efter att ha skrivit sitt kontrakt med de romerska myndigheterna hade tullindrivarna fria händer att driva in pengarna.
Alla karavaner som färdades längs huvudleden från Damaskus till Jerusalem måste stanna vid tullhuset och betala importavgifter som kunde variera mellan två och tolv procent. Man tog även upp tull av männen som bedrev fiske i sjön. Säkert hade även några fiskare vid namn Petrus, Andreas, Jakob och Johannes, som alla bodde i Kafarnaum, betalat tull på sina fångster här många gånger.
För att klara sina avtalade summor drev publikanerna in så mycket som möjligt till så hög taxa som möjligt. Och eftersom de hade det romerska rikets makt bakom ryggen kunde de utnyttja folks respekt för de romerska ockupationssoldaterna och pressa människor att betala skandalösa avgifter. Överskottet kunde de stoppa i egen ficka, så i allmänhet blev det hela en mycket lönsam affär. Så medan vanligt folk ofta hade det svårt på grund av de höga skatterna, var publikanerna vanligen välbärgade. Men det hade sina nackdelar...
Publikanerna dög till exempel inte som vittnen i rätten, de fick inte komma in i synagogorna och deras pengar togs inte emot som gåvor till templet. I princip betraktades de som likvärdiga med hedningar, syndare och prostituerade, och de hade ungefär samma status i samhället som de spetälska...
Dag efter dag satt Levi ändå där bakom sitt bord på tullkontoret i Kafarnaum och såg hur föraktet lyste ur ögonen på dem som var tvungna att betala sina avgifter på hans kontor. Men en dag på våren år 28 gick en nyinflyttad man som väckt stor uppmärksamhet förbi.
Många menade att mannen var en Guds profet. Han hade börjat sin verksamhet i Judeen, nära den plats där han döpts av den sällsamme vildmarksförkunnaren Johannes döparen, som lockat till sig stora skaror med sitt budskap om det kommande Gudsriket. Efter en tid hade han begett sig tillbaka till Galileen, där han snabbt dragit till sig efterföljare i byarna utmed sjön. Efter att ha lämnat sin barndomsstad Nasaret hade han nu flyttat till Kafarnaum som han gjort till något av centrum för sin verksamhet.
Levi hade hört att den här mannen, som hette Y'shua, hade predikat i synagogan och även botat en man som varit lam. Och nu kom han gående fram mot platsen där Levi satt...
Alla förväntade sig att Jesus skulle fördöma denne förrädare, men det gjorde han inte. I stället sa han: "Följ mig!"
Och Levi lydde omedelbart. Han reste sig upp, lämnade sitt bord utanför tullhuset och följde med profeten från Nasaret.
Aldrig kunde han ana att han en dag skulle bli känd över hela världen som författare till en bok som skulle bevaras i årtusenden och läsas av miljoner människor. Men han hade blivit en Jesu lärjunge, och det måste firas. Han ordnade en stor fest för sina vänner och Jesus och dennes följeslagare.
Det blev en fest som irriterade många. De flesta tyckte att profeten hade sökt sig till ett synnerligen tvivelaktigt sällskap och fariseerna muttrade över att Jesus åt och drack tillsammans med detta avskum. Men Jesu replik lät inte vänta på sig:
"Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare"
Liksom alla gamla folk ansåg judarna att namnet var en viktig del av personligheten. Därför hade man också för sed att vid mer avgörande ändringar i sitt liv anta ett nytt namn. Det gjorde även Levi. I fortsättningen kallade han sig Mattithiah ("Guds gåva"), ett hebreiskt namn som på grekiska blev Matthaion och på svenska Matteus.
Han blev den femte lärjungen som Jesus kallade och från den dagen följde han Mästaren och de övriga lärjungarna på deras vandringar.
Efter påskhögtiden i Jerusalem återvände hela sällskapet till Galileen där man drog omkring mellan städer och byar. Det här var den landsdel som Jesus kände bäst till. Här hade han växt upp, gått i skolan och arbetat som ung man. Här hade han firat gudstjänst i synagogan och arbetat i snickeriverkstaden. Han kunde tala till Galileens människor därför att han levt deras liv och förstod hur de tänkte. I första hand undervisade han i synagogorna där han fann en församling som var beredd att lyssna. Där förkunnade han de goda nyheterna om riket.
På våren två år efter Matteus första möte med Jesus hade allt förändrats. Han hade följt med Jesus på vandringar på den feniciska landsbygden, över galileiska höjder och slätter, till det grekiska området Dekapolis söder om Galileiska sjön och upp till några judiska samhällen nära den hedniska stad som utvidgats och förskönats av tetrarken Filippus och fått namnet Cesarea Filippi.
Han hade hört Petrus, Jakob och Johannes berätta om det gripande och förunderliga ögonblick uppe på berget Tabor då Jesu gudomlighet uppenbarats.
Han hade gått vid Jesu sida då Mästaren på hösten lämnat Galileen för sista gången och börjat sin vandring söderut mot Jerusalem för att delta i lövhyddohögtiden.
Han hade varit med när Jesus uppväckt Lasarus.
Han hade vandrat tillsammans med sin Herre under den sista vandringen till påskhögtiden i Jerusalem, där de överallt mötts av entusiastiska människor som trängdes för att se mannen som sades vara Guds Messias, Guds utvalde konung som kommit för att befria Israel från det romerska oket.
Han hade suttit bredvid sin Mästare en kväll, mindre än en vecka före påsk, när man höll en fest till Jesu ära i Betania.
Vid det här laget hade Jesu verksamhet väckt så mycket uppmärksamhet att de judiska myndigheterna kommit fram till att han måste stoppas. Om den messianska rörelsen spred sig skulle romarna utan tvekan ingripa och då skulle hela det judiska folket drabbas.
Stora rådet hade sammankallats till ett särskilt möte och beslutet var enhälligt. Det var bättre att en man dog än att hela folket drabbades. Profeten från Galileen måste dö!
Matteus hade gått bredvid Jesus då sällskapet fortsatt från Betania till Jerusalem i ett triumfatoriskt festtåg med ropande pilgrimsskaror både framför och bakom. Någonstans på Olivbergets sluttningar, i närheten av byn Betfage, hade han sett Jesus sätta sig upp på en åsna för att visa att han inte var en krigare som drog in i huvudstaden på sin stridshingst för att bekämpa ockupationsmakten med stridsrop och vapenmakt, utan Fridsfursten som kom för att besegra tyrannin, förtrycket och ondskan med kärlek.
Matteus hade sett hur Jesus, mitt under sitt intåg i Jerusalem, brutit samman och gråtit över stadens framtida öde. Han hade ätit påskmåltiden med honom, sett honom gripas, dömas och avrättas...
Men han hade också mött honom uppstånden, tagit emot hans avskedsinstruktioner och sett honom stiga upp till himlen. I hans minne fanns alltsamman inetsat - hur Jesus tagit med sig de elva apostlarna en knapp kilometer från Jerusalem till Oljebergets krön, till en plats i närheten av Betania, där han bott dagarna före korsfästelsen. Hur Jesus gett dem ett uppdrag som tycktes omöjligt att förverkliga...
"Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag gett er!"
För Matteus, liksom för de andra lärjungarna, hade det varit dramatiska, omtumlande veckor då man kastats mellan hopp och förtvivlan, mellan sorg och glädje. Men man hade följt de instruktioner man fått av den uppståndne Jesus och stannat i Jerusalem och här hade han blivit en av de cirka 120 lärjungar som på pingstdagen fick ta emot Guds ande.
Matteus var kallad och utvald att bli Guds språkrör - att inspirerad av Guds ande skriva ned evangeliet. Det är omöjligt att säga exakt hur lång tid som gick efter Jesu himmelsfärd tills Matteus började skriva ned berättelserna om sin Mästare, men efterskrifter, som finns i slutet av Matteus evangelium i många handskrivna manuskript, säger att redogörelsen nedtecknades redan ett tiotal år efter Jesu himmelsfärd. Sannolikt skrev han evangeliet först på arameiska och översatte det senare till grekiska, då det fick den utformning det har i dag.
Vad hände sedan med Matteus?
Resten av sitt liv ägnade han åt att dela med sig av de glada nyheterna om det kommande Gudsriket, men vi vet ingenting med säkerhet om fältet för hans verksamhet. Senare historiska författare säger att han reste runt och predikade evangeliet i Etiopien, Makedonien, Persien och flera länder i Asien.
Var och hur han slutade sitt liv vet vi inte heller. Enligt en gammal sägen led han martyrdöden, men de äldre kyrkofäderna vet ingenting om detta utan menar att han dog en naturlig död.
Matteus namn skulle emellertid komma att leva vidare genom årtusendena som en av de människor Gud anförtrott den ansvarsfulla uppgiften att nedteckna berättelsen om Jesus Kristus för en hel värld. Men även om han har blivit bemärkt som författare till Nya testamentets första bok, är det kanske ändå hans eget liv som betyder mest. Det kunde ha varit hämtat ur en av Jesu egna predikningar, som en levande liknelse.
För det har nog aldrig funnits en mer osannolik kandidat till apostlaskapet än denne föraktade och avskydde tullman. Men medan andra såg med avsky på Matteus, såg Jesus en människa som var redo att ge upp detta med att tjäna pengar för att få en mening i livet. Och detta, att Jesus utvalde, upprättade och förvandlade honom visar att det finns förlåtelse tillgänglig för den värste syndare.
Gud har inte anseende till person. Guds kärlek vet inga gränser. Vägen till frälsning, vägen till en plats vid Jesu sida i Guds rike står inte öppen bara för trevliga och goda människor med fläckfritt förflutet och gott rykte.
Hans nåd räcker till för alla!
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|