De skriftlärda

Svar: På Esras och Nehemjas tid, efter den babyloniska fångenskapen, hade man samlat och förenat de heliga skrifterna till en helhet, vad vi i dag kallar Gamla testamentet. Nu när skrifterna fanns tillgängliga för alla, greps man av en stark iver att studera och förklara dem. På så sätt uppkom en särskild samhällsgrupp, de s k "skriftlärda", och den förste som kallas skriftlärd i Bibeln är Esra själv.

De skriftlärda kom snart att framstå som det lärda ståndet bland judarna. Begreppet omfattade alla som var knutna till det exegetiska arbetet med lagen, som skulle tolkas för folket både juridiskt och teologiskt. De var med andra ord både jurister och teologer, och dessutom fungerade de som lärare och domare. De blev kort sagt något av landets främsta experter på religiösa, moraliska, juridiska och administrativa frågor, och efterhand fick de stort inflytande.

Med utgångspunkt från sina omfattande skriftstudier avgjorde de vad som skulle gälla som lag och rätt för judarna. Det som de skriftlärda enades om, det kom att betraktas som gällande rätt. Successivt utarbetade de följaktligen fler och fler regler med utgångspunkt från Mose lag, och så småningom var reglerna så många att de omfattade praktiskt taget alla situationer någon människa kunde hamna i.

Tanken var förvisso god. De såg det som sin livsuppgift att hjälpa sina medmänniskor att följa Guds lag, och de var övertygade om att de med sina detaljerade regler gjorde det lättare för alla att handla enligt lagen. Om folket följde alla deras föreskrifter till punkt och pricka, så var ju risken mindre att det bröt mot Guds vilja.

På Jesu tid fanns det många skriftlärda. Talrikast var de i Jerusalem och Judeen, men att det fanns skriftlärda även i Galileen framgår av Luk 5:17. Över huvud taget var säkert behovet av skriftlärda stort, eftersom den arameiska dialekt som judarna i Palestina talade skilde sig så mycket från den gammaltestamentliga hebreiskan, att folket behövde få texterna både översatta och förklarade för sig. De flesta skriftlärda tillhörde det fariseiska partiet, även om det även fanns ett mindre antal som var saddukeer.

Några av dem var präster, men de allra flesta hade ett helt vanligt yrke. I allmänhet var de köpmän, hantverkare eller bönder som levde av sina händers arbete och vid sidan av detta verkade som oavlönade skriftlärda. Det hörde till själva skriftlärdomens "vishet" att en skriftlärd skulle kunna ett hantverk eller driva ett praktiskt arbete vid sidan av sitt lärarkall. I annat fall fanns risken att man skulle komma att "göra skriftstudiet till en spade", som man uttryckte det när man varnade för att göra ett levebröd av att vara skriftlärd.

"Laglärdom som inte är förenad med något hantverk slutar i fåfänglighet och leder till synd", skrev en av den ryktbare rabbinen Gamaliels efterträdare.

Folket såg upp till de skriftlärda och de kallades rabbi (mästare) eller rabbuni (store lärare). De var lätta att känna igen på sina kläder. De flesta skriftlärda gick i en fotsid dräkt med breda böneremsor och stora blå hörntofsar.

Att bli skriftlärd tog sin tid. Det krävdes en lång och grundlig utbildning. Man började i regel när man var 15-årsåldern med att studera de heliga skrifterna samt de vises utläggningar av den. Skriftorden och utläggningarna lärde man sig utantill. Sedan följde diskussioner över omtvistade punkter. Vanligtvis tog de här studierna 12 år, men det var först sedan man fyllt 40 år som man tillerkändes rätten och myndigheten att själv uppträda som rabbi och undervisa andra.

Vad det gäller Jesu kritiska inställning till de skriftlärda, så berodde den naturligtvis inte på deras omfattande kunskaper i skriften. Det är aldrig fel att kunna Guds ord. Tvärtom! Jesus betonade vikten av att leva av "varje ord som utgår ur Guds mun" (Matt 4:4). Jesu fördömande av de skriftlärde hade i första hand sin grund i att de - med vissa undantag - var extremt formalistiska.

De var så noga med att precisera lagen in i minsta detalj att den hade blivit till en börda för folket, samtidigt som de själva förlorade känslan för lagens andliga kärna - till exempel i frågor om rättfärdighet och rättvisa. Och eftersom de själva var så oerhört nitiska när det gällde att hålla fast vid lagens minsta bokstav, frestades de lätt att förakta dem som inte följde eller kunde följa deras mödosamma lagar. Dessa människor betraktade de som "syndare" och "orena" som de tog absolut avstånd ifrån.

Dessutom betonade Jesus att de förfalskade Guds lag, i och med att de lade lika stor vikt vid sina egna "fäderneärvda stadgar" - bestämmelser som utarbetats av deras företrädare och sedan gått i arv - som vid Guds eget ord. De här traditionella reglerna utgjorde dessutom ofta en form av kryphål, som gjorde att man kunde kringgå lagen. Jesus ger ett exempel i Matt 15:1-9:

"Varför bryter ni mot Guds bud för era reglers skull? Gud har sagt: 'Visa aktning för din far och din mor' och 'Den som smädar sin far eller sin mor skall dö.' Men ni påstår att om någon säger till sin far eller sin mor: 'Det som jag hade kunnat hjälpa dig med, det ger jag som tempelgåva', då behöver han inte visa aktning för sin far eller mor. Så sätter ni Guds ord ur kraft för era reglers skull. Hycklare, Jesaja profeterade rätt om er när han sade: 'Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Fåfängt dyrkar de mig, ty lärorna de lär ut är människors bud.'"

Han pekade också på deras fåfänglighet. De älskade att hyllas av folket och de njöt av att bli tilltalade med fina titlar. Jesus varnade folket för att bli lika upptagna av yttre ting och tom ära som de skriftlärda (Matt 23:2-10).

Det ska emellertid betonas att alla skriftlärda inte var hycklare, vars religion bara var en from fasad. Ett undantag var till exempel Gamaliel, som framstod som en människovänlig, tänkande, högsinnad och uppriktigt troende skriftlärd. Han var sonson till den store rabbi Hillel, Talmudkännaren som presenterade flera liberala tolkningar av Mose lag. Han hade fortsatt i sin farfars spår och gjort en lysande karriär inom teologin.

Visserligen höll han fast vid sina förfäders traditioner, men han hade inget av den trångsynta självgodhet som var så typisk för många fariseiska skriftlärda. Hans frisinnade synsätt yttrade sig till exempel i att han ansåg att det var fullt tillåtet för en troende jude att studera ickejudisk litteratur, något som många av hans kollegor var stenhårda motståndare till.

Thor-Leif Strindberg

Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:

Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.