Svar: Först av allt - det handlar inte om någon "historia" som Jesus berättade i syfte att lära oss någonting. Den som berättar är Johannes, en av Jesu lärjungar och författare till Johannes evangelium, och berättelsen handlar om en händelse som utspelades på tempelplatsen i Jerusalem och som Johannes själv med största säkerhet blev vittne till.
Det var en dag när Jesus satt och undervisade en skara människor som samlats runt omkring honom, som hans motståndare såg ett tillfälle att sätta honom på det hala och avslöja honom som en villolärare. Dessutom fanns det som sagt en massa människor församlade som skulle få se och höra alltihop...
"De skriftlärda och fariseerna kom då dit (till Jesus) med en kvinna som hade ertappats med äktenskapsbrott. De ställde henne framför honom och sade: 'Mästare, den här kvinnan togs på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott. I lagen föreskriver Moses att sådana kvinnor skall stenas. Vad säger du?" (Joh 8:3-5)
Jesus sa först ingenting. I stället böjde han sig ner framför de inflytelserika personerna och skrev i sanden. De tittade förbryllade på varandra. Sedan steg en av deras ledare fram och upprepade anklagelsen mot kvinnan. Det var ingen tvekan om hennes skuld - hon hade blivit tagen på bar gärning.
Jesus väntade på att man skulle sluta med sina anklagelser och sedan reste han sig upp.
"Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne", sa han och tittade på sina fromma åhörare. Han var tyst ett ögonblick så att orden skulle få sjunka in, och sedan böjde han sig ner och fortsatte att skriva på marken. Flera minuter senare tittade han upp igen - och den enda som fanns kvar var kvinnan.
"Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?" Hon svarade: "Nej, herre." Jesus sade: "Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer" (vers 10-11)
Det är alldeles för lätt att peka finger på människor och säga: "Titta, vad han gör! Se, hur hon beter sig!" Men när vi försöker sätta oss till doms över andra människors handlingar, gör vi något som bara Gud har rätt att göra.
När Jesaja skrev sin profetia om den kommande frälsaren skrev han:
"Han ska inte döma efter vad ögonen ser eller utöva lag efter vad öronen hör, utan med rättfärdighet ska han döma de fattiga, med rättvisa skaffa rätt åt de ödmjuka på jorden " (Jes 11:3-4)."Han ska döma världen med rättfärdighet, skipa rätt bland folken med rättvisa" (Ps 9:9)
Bibeln säger på ett otal ställen att för att kunna döma rättfärdigt, måste den som dömer själv vara rättfärdig. Det var det budskap Jesus gav till dem som anklagade den otrogna kvinnan. Som människor kan vi bara bilda oss uppfattningar med utgångspunkt från vad vi ser och hör. Men Jesus sa åt oss att inte döma efter dessa faktorer:
"Döm inte efter skenet, utan döm rättvist" (Joh 7:24)
Och för att kunna "döma rättvist", fälla en "rättfärdig dom" måste man kunna se in i en människas innersta, en människas hjärta, och få grepp om hennes innersta motiv. Och det är någonting som inte någon människa förmår, oavsett hur rättfärdiga vi själva tror oss vara.
Att avkunna en "rätt dom", att döma rättfärdigt, är följaktligen något som ligger utom räckhåll för oss vanliga, dödliga, människor. Och därför är det något som är förbehållet Gud.
"Det finns bara en lagstiftare och domare, han som kan rädda och förgöra. Men vem är du som dömer din nästa?" (Jakob 4:12)
Det finns ett klokt talesätt som säger att när vi pekar ut någon och klassar honom eller henne som syndare, så ska vi titta på vår hand. Tre fingrar pekar på oss själva...
När vi känner oss frestade att kritisera en medmänniska, bör vi först av allt granska vårt eget handlande - och upptäcka att vi inte är bättre själva. Vi begår kanske inte samma fel, men vi begår andra fel...
Ingen av oss är syndfri. Alla har vi brutit - och bryter - mot Guds vilja, Guds bud, på olika sätt (1 Joh 1:10). Ingen människa kan hävda att hon är syndfri. Och medan det i Guds ögon inte finns någon rangordnad syndförteckning, så har vi ofta en benägenhet att bara se vissa synder - som vi (kanske) inte själva begår - medan vi helt blundar för allt det vi själva gör som står i strid mot Guds ord.
"Därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer" (Rom 2:1-3)"Med den dom som ni dömer med skall ni dömas... Varför ser du flisan i din broders öga, när du inte märker bjälken i ditt eget?... Hycklare!" (Matt 7:1-5)
Ofta har vi heller inte en aning om alla de omständigheter som får en människa att handla på ett visst sätt. Vi kan aldrig sätta oss in i en annan människas situation. Vi vet ingenting om hennes bakgrund och vi vet ingenting om vad som utspelar sig i en annan människas innersta - den inre kamp som kanske pågår i den människa vi dömer ut.
Men det kan Gud (1 Kon 8:39). Han ser varje människas innersta tankar och känslor, skuld och sorg, ånger och förtvivlan, som ingen annan märker.
Det är uppenbart att Kristus såg någonting hos äktenskapsbryterskan som stod framför honom, någonting som de som anklagade henne inte kunde uppfatta. Även om hon var skyldig till det hon anklagades för, kunde Jesus se hur hon själv avskydde och ångrade vad hon hade gjort - och han dömde henne inte.
Om han bara hade sett till de yttre, fysiska bevisen - så som de som anklagade henne gjorde - så skulle han bara ha sett skuld. Men Jesus kunde se djupare, han kunde se in i hennes inre, in i hennes hjärta och hennes tankar. Och han kunde döma rättfärdigt. Eftersom ingen av oss besitter den förmågan - eftersom ingen av oss är rättfärdig - gör vi bäst i att följa Jesu uppmaning i Matteus 7:1:
"Döm inte, så blir ni inte dömda"
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|