Svar: Enligt Bibeln avrättades inte Jesus på grund av det som skulle kunna kallas hans ”religiösa förkunnelse” (exempelvis den vi möter i den s k "Bergspredikan"), utan han dömdes för anstiftan till revolt mot den romerska ockupationsmakten. Och det var inte så konstigt...
Dagens kristna tänker sig ofta livet i Palestina på Jesu tid som idylliskt och fridfullt. I själva verket levde judarna i ett ockuperat land där de romerska styrkorna styrde och där förtrycket var stort, särskilt för enklare folk som tyngdes av höga skatter och ofrihet.
Judarna hade länge haft det på det här viset. Man hade levt under perser, under greker och nu under det romerska väldet. Den romerska närvaron var något som inte bara upplevdes som ett socialt förtryck, utan i synnerhet av det fariseiska partiet sågs som ett ett brott mot den monoteism som utgjorde kärnan i den judiska religionen och ett intrång i den makt över det utvalda folket som bara Gud skulle ha. Att kämpa för att upprätthålla den judiska tron innebar följaktligen också automatiskt en kamp mot det romerska förtrycket.
Enligt de gamla profetiorna skulle Gud emellertid en dag sända en befriare, en ”messias”, av Davids ätt som skulle göra slut på allt förtryck och göra judarna till ett fritt folk, härskare över ett återupprättat Juda rike som styrdes enligt Mose lag, ett ”gudsrike” vars motstycke inte skådats sedan storhetsdagarna på Davids och Salomos tid. Då hade landets gränser sträckt sig från Nildeltat till Syrien, från Medelhavet till området vid Eufrat och Tigris. Och profeterna hade i härliga ordalag skildrat den förvandlade, fredliga värld messias skulle skapa sedan han krossat all ondska.
Förväntningarna växte sig allt starkare ju mer man närmade sig den tidpunkt då profeterna sagt att messias skulle framträda. Men medan folk i allmänhet väntade på att Gud skulle sända sin messias att driva ut romarna och upprätta Guds fridsrike på jorden, fanns det andra grupperingar som ville driva på processen genom mer radikala åtgärder.
Seloterna var en Romfientlig motståndsrörelse inom fariseismen som krävde lagens bokstavliga och yttre efterlevnad. De utgjorde ett brödraskap av fanatiker som öppet utmanade romarna. De hade som mål att med våld frigöra judarna från romarväldet, uppnå politisk och religiös frihet och upprätta en nation som baserade sig på den judiska religionen. I väntan på att messias skulle komma och leda dem till seger och krossa deras fiender ägnade de sig åt sporadisk gerillakrigföring mot de romerska ockupanterna. De höll mest till uppe bland de galileiska bergen. Sett ur de judiska styrandes synvinkel var Galiléen över huvud taget ett bråkigt område som det inte kunde komma något gott från (något som också understryks i Bibeln).
Bland seloterna fanns det för övrigt också en ännu mer radikal grupp som praktiserade lönnmord på sina politiska motståndare. De gick med knivar dolda under kappan och kallades därför ”sicarier” (dolkmän).
Omkring år 27 eller 28 förklarade den hetsige galileiske vildmarkspredikanten Johannes döparen att hans syssling Jesus, som arbetade som snickare i Nasaret uppe i Galiléens bergstrakter, var ”den man väntade på”. Jesus började snart själv gå i Johannes fotspår och förkunna att det efterlängtade ”himmelriket” var nära. Tiden var snart inne då Guds messias skulle upprätta ”Guds rike” på jorden. Det här var ett både religiöst och politiskt budskap. Vad Jesus talade om var nämligen inte någonting fromt som hade med livet efter döden att göra (den tanken gjorde sitt intåg långt senare), utan en i allra högsta grad konkret och jordnära religiös och politisk omvälvning - och därmed väcktes nya förväntningar hos åhörarna om att de romerska ockupanternas tid snart var förbi och att det gamla Israel skulle återupprättas.
Bland de första som anslöt sig till Jesus fanns åtminstone några galiléer som säkert tillhörde den skara religiösa fanatiker som var beredda att använda alla medel för att förverkliga ”Guds rike”. En av dem var seloten Simon. Jakob och Johannes kallades - troligen inte utan skäl - för ”boanerges”, ”åskans män”. Det har även spekulerats om att Judas Iskariot kan ha varit en ”sicari”, en ”dolkman”.
När de här unga hetsporrarna lyssnade till Jesu förkunnelse om det kommande gudsriket och hans utläggningar om Guds krav på människorna för att de skulle kunna få en plats i detta rike, trodde de sig utan tvekan vara en del av någonting som skulle lägga grunden till ett nytt styre i Palestina.
Och när så Jesus antydde att han själv var den väntade messias (samtidigt som han förbjöd sina anhängare att säga det öppet) blev de mer och mer övertygade om att de gammaltestamentliga profetior som de hört i hela sitt liv äntligen var på väg att gå i uppfyllelse!
Oavsett hur Jesus uppfattade sig själv och sin roll i gudsrikets förverkligande, råder det alltså ingen tvekan om att hans lärjungar så småningen blev alltmer säkra på att han var den som skulle leda maktövertagandet. För dem var det snart bara en tidsfråga innan Jesus skulle störta det judiska ledarskapet, avsätta Sanhedrin, kasta ut saddukeerna ur templet, samla massorna, göra revolt mot ockupationsmakten, driva bort romarna från Palestina och upprätta det nya judiska ”gudsriket” - ett Palestina styrt av Guds lag, den judiska, mosaiska lagen.
(Det märks tydligt på lärjungarnas diskussion sista kvällen före Jesu avrättning om vilka som skulle få de högsta befattningarna i den kommande regeringen i Guds rike, att de ansåg sina egna platser där som självklara.)
Jesus väckte alltmer uppmärksamhet i Judéen och han skaffade sig mäktiga motståndare i landets ledande skikt. Den styrande judiska församlingen, Sanhedrin (Stora rådet), som genom kompromisser strävade efter att upprätthålla en fredlig relation till romarna, såg Jesu växande verksamhet som ett hot mot den bräckliga freden i det ockuperade landet.
Vid påsken 30 eller 31 kom så Jesus till Jerusalem med sina anhängare från Galiléen och möttes av skränande människor som hälsade honom med rop som ”Hosianna! Davids son” - dvs ”Rädda oss, Messias!” Nu var hans lärjungar övertygade om att stunden var kommen! Och efter det tumult som uppstod när Jesus och hans följeslagare angrep penningväxlarna och offerdjursförsäljarna i templet blev de styrande i Judéen verkligt oroliga.
Även om det utan tvekan fanns fler orsaker till att dessa religiösa ledare föredrog att Jesus röjdes ur vägen (bland annat fanns risken att hans kritik mot deras religiösa slapphet i längden skulle kunna underminera deras egen ställning) så var den främsta orsaken sannolikt rädslan för en allvarlig konflikt med romarna. Och denna rädsla var inte obefogad. Flera gånger under de kommande åren skulle olika upprorsmän framträda och uppge sig vara den väntade messias och dra med sig anhängare i angrepp på romarna. Den sista revolten skulle sluta med att "den heliga staden" jämnades med marken...
Samtidigt insåg de judiska makthavarna att den uppmärksamhet som Jesus väckt bland allmänheten - som ju väntade på uppfyllandet av de messianska profetiorna och befrielsen från ockupationsmakten (vilket för övrigt förklarar folkets besvikelse när den de trodde skulle befria dem från ockupanterna i stället stod piskad och misshandlad vid Pilatus sida) - gjorde att de själva kunde råka illa ut om de vidtog någon åtgärd.
Följaktligen beslutade man att vända sig till den romerske prokuratorn Pontius Pilatus och förklara att Jesus utgjorde ett potentiellt politiskt hot - han var helt enkelt en agitator som uppviglade folket till motstånd mot ockupanterna och kunde ställa till med revolt. Genom att låta Pilatus ta över ansvaret för vad som hände Jesus, skyddade man sig både mot romarna – som kunde tänkas lägga skulden på dem om det verkligen blev ett judiskt uppror – och mot sina landsmän, som kunde tänkas reagera våldsamt om man exempelvis lät stena den person som folk hoppades och trodde var den utlovade Messias.
Resultatet blev att Jesus ställdes inför rätta och den romerske prokuratorn - som säkert redan en tid haft ögonen på den här presumtive bråkmakaren, men dittills inte känt sig föranledd att ingripa - dömde honom till döden och lät avrätta honom genom korsfästning, vilket var den vanligaste romerska avrättningsmetoden
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|