Svar: Problemet är att om vi ska vara konsekventa, så måste isåfall alla manliga församlingsmedlemmar överallt vara tvungna att be med upplyfta händer (1 Tim 2:8), alla gifta kristna män måste leva som om de inte hade någon hustru (1 Kor 7:29), manliga troende ska inte tillåtas ha långt hår och kvinnliga att ha kort (1 Kor 11:14-15), alla i församlingen ska vara förbjudna att anlita juridisk expertis eller domstolar i eventuella tvister (1 Kor 6:7), inga kristna kvinnor ska tillåtas bära några guldsmycken eller köpa dyra (1 Pet 3:3 och 1 Tim 2:9), alla församlingar måste utse församlingsänkor som inte får ha varit gifta mer än en gång och som måste ha tvättat de övriga troendes fötter samt hjälpt nödlidande (1 Tim 5:10), bara den som är gift och har barn ska kunna vara församlingsledare (1 Tim 3:2-4), endast män med troende barn ska få vara "äldste" i församlingen (Titus 1:6), etc etc...
Det är med andra ord ganska uppenbart att vi inte kan, och inte heller ska, betrakta Paulus och Petrus anvisningar till de tidiga församlingarna som några tvingande regler (eller ens rekommendationer) som är giltiga överallt och i alla tider. Det här är nämligen råd och uppmaningar som är speciellt riktade till enskilda församlingar i den kultur som rådde i Mellanöstern och Medelhavsländerna för 2000 år sedan.
När man studerar Paulus och Petrus uppmaningar till församlingarna på Kreta, i Korint och i Mindre Asien ser man att de lade stor vikt vid hur de troende uppfattades av samhället runt omkring - att de skulle uppträda på ett sådant sätt att inte deras motståndare hade något ont att säga om dem. De skulle leva på ett sådant sätt att de väckte aktning och ledde människor till tro på Messias. Och då skulle kvinnan exempelvis inte be med bart huvud, medan mannen skulle göra det. Då skulle mannen ha kort hår och kvinnan långt. Så var det nämligen där och då. Och att uppträda annorlunda skulle - där och då - ha uppfattats som en skymf mot Gud.
Huvudbonader, frisyrer, klädsel, juridiska åtgärder etc - allt detta är praktiska frågor som Paulus och Petrus beslutade om med utgångspunkt från de krav och förväntningar som ställdes i det grekiskt och romerskt präglade samhälle där de judiska kolonier, som de första kristna församlingarna uppstod i, fanns. Det gällde även fördelningen av uppgifterna mellan män och kvinnor inom församlingen. I dag är det andra seder och bruk som gäller - olika i olika delar av världen. Och inget av detta har någonting som helst med tron på att Jesus är Messias eller ett liv i Kristus att göra.
Faktum är att ingenstans i Jesu ord finns någon särskillnad mellan män och kvinnor. Tvärtom markerade Jesus på en rad sätt att män och kvinnor är likvärdiga i alla avseenden.
När Jesus stannade och undervisade den samaritiska kvinnan vid brunnen uppträdde han på samma sätt mot henne som mot en man - en otänkbar handling för en judisk rabbi.
När Jesus undervisade om rätten till skilsmässa - och skyldigheten att hålla sitt äktenskapslöfte - gjorde han, i motsats till den gängse synen bland judarna, ingen skillnad på mäns och kvinnors rättigheter och skyldigheter.
När Jesus uppstått valde han att först av allt visa sig för kvinnorna - trots att kvinnan i det judiska samhället inte ens accepterades som vittne - och det var en kvinna som fick det första predikouppdraget: uppmaningen att förkunna budskapet om hans uppståndelse för de övriga lärjungarna.
Och sist, men inte minst, när han strax före sin himmelsfärd gav lärjungarna missionsbefallningen och uppmanade dem att gå ut i hela världen, göra människor av alla folk till lärjungar, döpa och undervisa dem, var det en uppmaning till alla dem som beslutat och skulle besluta sig för att följa honom - inte bara till den manliga hälften av dem.
Det är således ingen tvekan om att i hela Jesu verksamhet och undervisning fanns det tänkande som Paulus själv i sitt brev till församlingen i Galatien uttryckte i orden:
"Alla är ni Guds barn genom tron på Jesus Kristus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus" (Gal 3:26-28)
Det nya förbundet är nämligen (till skillnad från det gamla) ett andligt förbund och där existerar inte längre några skillnader - varken mellan raser, nationaliteter, språkgrupper eller kön. Män och kvinnor är jämlika arvingar till livets nåd (1 Pet 3:7). Alla troende - oavsett kön - är Guds barn, Guds arvingar och Kristi medarvingar (Rom 8:15-17). Alla troende - oavsett kön - är kallade att vara "ett konungsligt prästerskap" (1 Pet 2:9), "präster åt vår Gud" (Upp 1:6 och 5:10) och att en dag regera tillsammans med Kristus i Guds rike (2 Tim 2:12, Upp 2:26-27, 3:21).
Detta - att alla är lika i Kristus och följaktligen har samma plikter som lemmar i Kristi kropp, församlingen - är den allmänna, generella och eviga principen. Den är odiskutabel och gäller i alla tider. Så när Paulus på grund av omständigheter vi inte känner till i brev till enskilda församlingar påpekar någonting som inte stämmer med denna generella grundsyn, som han i likhet med Jesus gett uttryck för, både i ord och handling, är det alltså helt uppenbart att det rör sig om detaljer av praktisk karaktär som berör specifika situationer och bestäms av olika sociala och kulturella omständigheter och inte är på något sätt allmängiltiga.
Därför skulle det strida mot all logik och allt förnuft att ta dessa anvisningar och uppmaningar Petrus och Paulus gav till sin tids församlingar som att de måste gälla överallt i alla tider. Snarare ska de ses som exempel på hur dessa tidiga kristna löste de praktiska och moraliska problem som oundvikligen uppstod i de grupper av Messiastroende judar som bildades i de judiska kolonierna i Mellanöster och runt Medelhavet - exempel som vi kan dra lärdom av när det gäller hur vi, i dagens församlingar, ska fungera på ett sätt som överensstämmer med de krav och förväntningar som ställs i det moderna samhälle vi lever i.
Att mena att vi ska följa Paulus anvisningar rörande kvinnornas uppträdande och funktion i de huvudsakligen judiska församlingarna i Korint och på andra platser för tvåtusen år sedan, i den kultur och det samhälle där de levde, är precis lika absurt som att vi i dag skulle tvingas följa tvåtusenåriga anvisningar om frisyrer, böneställningar etc.
Vi behöver verkligen inte gå från lagiskhet till lagiskhet och byta ut de mosaiska föreskrifterna mot Paulus föreskrifter (som han, i egenskap av initiativtagare och grundare av de olika församlingarna, gav dem när de behövde hjälp att få bukt med diverse problem).
Vi är alla lika i Kristus. Det är den odiskutabla grunden för alla resonemang. Människan - inte mannen eller kvinnan, utan mannen och kvinnan, människan som art - är skapad till Guds avbild. Vi är alla, oavsett kön, skapade med samma syfte, samma mål och samma uppgift.
Och varje människa som Gud kallar, kallas att gå i Jesu fotspår, att formas efter honom (Rom 8:29 och 2 Kor 3:18 och 4:11), att vara en helig präst (1 Pet 2:5) med uppgift att fungera som sändebud för Kristus (2 Kor 5:20), predika evangelium för hela skapelsen (Mark 16:15), undervisa och döpa dem som Gud kallar till tro (Matt 28:19) och slutligen en dag förvandlas till odödlighet (1 Kor 15:52-54), till Guds fullkomliga avbild, det som varit målet för varje människa ända sedan begynnelsen.
Vi är alla likvärdiga lemmar - medlemmar - i Kristi kropp (1 Kor 12:12-13). Vi har alla fått det prästerliga uppdraget att förkunna evangeliet, i ord och/eller handling, för att göra alla folk till Jesu lärjungar. Vi har alla utsetts att representera Kristus för världen och den övriga församlingen. Därför står redan frågan om just kvinnans roll i församlingen i strid mot den absoluta likhet i Kristus som är grunden. Det finns helt enkelt ingen anledning ur trossynpunkt att placera kvinnan i någon form av särställning, som om hon vore någon sorts undantag som behöver diskuteras särskilt! (Och som om det följaktligen skulle vara männens uppgift att fatta beslut om kvinnorna. Det vore detsamma som att hävda att Guds ande bara skulle ha gett mannen förmågan att förstå Bibeln rätt, avgöra hur den ska tolkas och sedan fatta beslut om hur kvinnorna ska uppträda och vilka funktioner de ska tillåtas ha i församlingen...)
Den självklara frågan bör i stället vara: Vilken roll ska vi, som troende (oavsett vilket kön vi har), ha i församlingen, och hur ska vi rent praktiskt få församlingen att fungera på bästa sätt..
Och det är en fråga som var och en av oss - själv - måste svara på. Män såväl som kvinnor. Gud ger sin ande till varje människa - man eller kvinna - som beslutar sig för att följa honom. Och när en människa får Guds ande, får hon också den Heliga andens hjälp att följa Guds vilja.
Därför måste vi kunna förlita oss på att Gud genom sin ande ger var och en av oss, och inte bara det ena könet, förmågan att förstå Guds ord och förstå var och på vilket sätt vår egen personliga förmåga liksom de gåvor Gud ger genom sin ande - exempelvis undervisningens gåva, tröstens gåva, ledarskapets gåva och gåvan att "meddela vishet och kunskap" (Rom 12:6-8 och 1 Kor 12:8-11) - kan bli till mest nytta för församlingen.
Om Gud väljer att genom sin heliga Ande ge en kvinna ledarskapets gåva och kallar henne till ledare för församlingen, så är det en angelägenhet mellan Gud och henne och ingenting som vi män ska lägga oss i. Då ska vi - just i konsekvensens namn - låta henne göra det som Gud kallar henne till. Eller ska vi sätta oss över Guds ande och mena att vi män vet bättre?
Om vi tar oss rätten att fatta beslut för någon annan troendes räkning är det ju i realiteten samma sak som att ifrågasätta Guds egen heliga ande. Och att ifrågasätta och tvivla på Guds andes förmåga att leda människor rätt ligger farligt nära den synd som Jesus kallar "hädelse av Anden".
Guds ord är inte avsett att användas för att hävda oss själva, vår ställning och vår makt genom att diskriminera andra. Det är inte till för att vi ska sätta oss till doms över någon annan troendes tolkning eller sätta upp riktlinjer för hur andra människor ska svara på Guds kallelse och hur de efter bästa förmåga ska ta tillvara och använda de gåvor som Gud gett dem och genom sin heliga Ande kallat dem att använda. Gud har inte gett oss sitt ord för att vi ska tala om för andra hur de ska vara, utan för att vi ska veta hur vi ska vara - hur vi själva ska kunna handla efter Guds vilja.
Vi behöver inte bekymra oss om andras funktion i Kristi kropp - vi behöver inte tala om för andra vilka uppgifter de bör eller inte bör ha - utan koncentrera oss på vår egen roll i den uppgift Jesus gav till sina efterföljare.
Och i det fallet ska vi absolut vara konsekventa. Vi ska konsekvent se till att själva sträva efter att förstå och följa Guds ord efter bästa förstånd - och överlåta åt andra, oavsett kön, att göra samma sak.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|