Svar: Markus kom från en förhållandevis förmögen familj. Eftersom huset där han bodde omtalas som hans mors, Marias, och inte hennes makes, tyder det på att hon var änka. Huset var stort nog för att ha åtminstone ett stort samlingsrum liksom en kringbyggd gård med en ytterport. Man hade också tjänstefolk anställda, bland annat en ung flicka som heter Rhode.
Markus fullständiga namn var Johannes Markus. I det första århundradets Palestina var det inte ovanligt att en man hade två namn. Johannes var hans judiska namn som betyder "Gud har varit nådig", och Markos (Markus på svenska) hans latinska/grekiska namn som betyder "En stor hammare".
Johannes Markus var inte någon av Jesu apostlar. Han var inte någon av Jesu Kristi personliga följeslagare. Det finns ingen antydan om att han ens var en av Mästarens lärjungar, medan Jesus vandrade på jorden. Däremot är det mycket möjligt - rentav troligt - att han någon gång kommit i kontakt med Jesus. Jerusalem var Markus hemstad och han hade utan tvivel sett Mästaren där vid olika tillfällen.
Jerusalem var dessutom centrum för den tidiga kyrkan och hans mor tillhörde den judiska sekt - ofta kallad "nasareer" - som var övertygad om att rabbin och profeten Jesus från Nasaret var den efterlängtade Messias som skulle upprätta Guds eviga rike på jorden. Familjens hem kom tidigt att bli en samlingsplats för Jesu lärjungar och därför var Markus väl bekant med människor som känt Jesus väl, personer som sett hans verksamhet och hört honom predika och undervisa.
Markus kom också till tro på Jesus. Vad som orsakade hans omvändelse, vad som fick honom att acceptera den här galileiska snickaren som den gudakonung som profeterna talat om flera hundra år tidigare, vet vi inte. Men vi vet att omkring år 36 träffade Markus en man som skulle komma att betyda mycket för hans andliga utveckling och framtida liv. Hans kusin Barnabas från Cypern, som tillhörde gruppen i Jerusalem, presenterade de övriga för tältmakaren Paulus.
Paulus var en djupt troende farisé som tidigare varit en av de ledande gestalterna i förföljelserna av denna i mångas ögon så hädiska sekt. Men efter en chockartad upplevelse, då han mött den uppståndne Jesus från Nasaret och till och med talat med honom, hade han gjort en helomvändning. Nu ägnade han i stället all sin tid åt att förkunna de goda nyheterna om att Messias hade kommit och öppnat vägen till Gud - vägen till ett evigt liv i Guds närhet, ett evigt liv i Guds rike. Paulus stannade drygt två veckor i Jerusalem, men så fick man veta att han var hotad till livet och man skickade honom tillbaka till hans födelsestad Tarsus.
Nästan 10 år senare reste Barnabas till Tarsus och bad då Paulus hjälpa till med arbetet bland de grekisktalande invånarna i det syriska Antiokia.
Omkring år 46, när Paulus och Barnabas arbetat ungefär ett år i Antiokia, uppstod hungersnöd i Jerusalem. Församlingen i Antiokia vidtog snabbt åtgärder för att hjälpa de judiska bröderna i den Heliga staden. Man samlade in pengar bland sina medlemmar och Paulus och Barnabas skickades till moderförsamlingen med gåvorna från de kristna i Antiokia. När de utfört sitt hjälpuppdrag återvände de till Antiokia och då tog de med sig Johannes Markus.
Där ordinerades Paulus och Barnabas formellt och år 46-47 skickades de så till den grekiska världen. Det här var Paulus första missionsresa.
Redan vid den här tiden ansågs Markus lämpad för en så viktig uppgift som att vara Paulus och Barnabas medarbetare. Han följde med dem och hjälpte dem på alla sätt. Lukas nämnde senare i sin redogörelse för apostlarnas arbete att Johannes Markus var deras assistent eller tjänare. Det grekiska ord som han använder var huperetes, ett ord som står för en assistent som tar hand om någons materiella behov, som en sekreterare. Markus tjänstgjorde alltså som deras hjälpreda och tog hand om alla praktiska arrangemang under resorna.
Ordet kan också uppfattas som att Markus var en av dem som följde med apostlarna på deras missionsuppdrag och hade till uppgift att undervisa de omvända i den kristna läran.
Under de 15 åren som gått sedan Jesu korsfästelse hade Markus haft tid att mogna. Men frågan var om han skulle klara resans påfrestningar?
De tre männen avseglade från Seleucia, Antiokias hamn, och for över till Cypern där de förkunnade Guds ord i synagogorna i Salamis på öns östkust. De färdades vidare över ön och anlände till Pafos på Cyperns sydvästra sida, varifrån de seglade vidare till Mindre Asien, där de sedan reste omkring. Men där fick den unge, impulsive Johannes Markus ett infall...
När de kom till Perga i den romerska provinsen Pamfylien lämnade han plötsligt sina två äldre reskamrater och for tillbaka till sin hemstad Jerusalem. Det är tydligt att Paulus blev irriterad.
De två apostlarna behövde hans tjänster. Han hade en bra assistents alla kvalifikationer. Antagligen var de två apostlarna nu tvungna att själva arbeta med organisatoriska detaljer och andra uppgifter som Markus normalt skulle ha skött.
Efter sin brytning med Paulus återvände Markus till Jerusalem. Vi vet ingenting om vad Markus gjorde efter återkomsten till Jerusalem fram till avfärden till Cypern med Barnabas, men enligt traditionen blev han Petrus tolk. Aposteln kunde sannolikt en del grekiska men utan att behärska språket helt och därför anlitade han Markus som tolk. År 49 tog Barnabas med sig Markus och avseglade till sin hemö Cypern. Så försvann Johannes Markus ur skrifterna - och dyker inte upp igen förrän ett decennium senare...
Oavsett vilken spricka som uppstått mellan Paulus och Markus, så fann Markus nåd igen hos Paulus i början av 60-talet. År 62 var han med aposteln i Rom under dennes första tid i fängelse, och tillsammans med honom sände han hälsningar till de kristna i Kolossai i Mindre Asien.
I sitt brev till kolosserna skrev Paulus om Johannes Markus: "För hans del har ni redan fått anvisningar: ta väl emot honom om han kommer. Jesus, han som kallas Justus, hälsar också. Av de omskurna är dessa de enda som arbetar tillsammans med mig för Guds rike, och de har gett mig stöd och uppmuntran."
Senare blev Markus Petrus följeslagare. Enligt den äldsta kyrkans enhälliga vittnesbörd tjänstgjorde han som Petrus närmaste man under dennes sista levnadsår. Aposteln använde honom bland annat som sekreterare och han skrev ner det som Petrus dikterade eller berättade för honom.
Några år senare satt Paulus fängslad för andra och sista gången hos romarna. Han visste att han snart skulle avrättas på befallning av kejsar Nero och han måste ordna för saker som skulle följa i och med hans död.
Paulus skrev nu ett brev till den unge evangelisten Timoteus och i slutet bad han honom att komma snart: "Demas har av kärlek till denna världen övergett mig... Bara Lukas är kvar hos mig. Ta med dig Markus hit, han är till god hjälp i mitt arbete."
Markus, som en gång varit en källa till bekymmer, hade vunnit Guds store tjänares förtroende. Nu fick han dessutom det ännu större privilegiet att bli inspirerad att skriva sin redogörelse om Kristi verksamhet.
Under de första åren efter Jesu död och uppståndelse hade det inte funnits någon egentlig anledning att samla Jesustraditioner eller att skriva något evangelium. De flesta nasareerna hade varit lokaliserade till Jerusalem med omnejd, men snart hade det funnits Jesustroende judar i städer och byar i alla delar av landet. En enda tanke hade behärskat deras liv:
"Messias har kommit!"
Varje vecka, på sabbaten, hade de liksom alla andra judar samlats för att bedja och lyssna till de gamla heliga skrifterna - men även till vittnenas brinnande ord, de som varit med Jesus, sett honom eller lärt om honom av dem som varit med honom. Ibland hade man bara en lärare som undervisats av apostlarna. Ibland hade man en lärjunge som verkligen själv har hört Herren. Och ibland hade man fått med sig en verklig apostel, en av de tolv.
Och en verkligt stor dag hade det varit när Petrus eller Jakob eller Johannes kommit på besök - när man fått höra Johannes berätta om hur han stod vid Jesu kors och hörde den döende Frälsarens sista ord, eller Petrus berätta om natten då han förnekade sin Mästare.
Det hade varit en tid fylld av förväntningar. De Jesustroende var övertygade om att deras Herre skulle komma tillbaka under deras livstid och då skulle de "bli bortryckta" på skyar upp i luften, för att "möta Herren" då han återvände för att upprätta Guds rike på jorden. Och sedan skulle de för alltid vara hos honom.
Men den kristna församlingen fortsatte att växa, de första missionsinsatserna gjordes och det uppstod allt fler församlingar runtom i romarriket. Och ju längre kyrkan existerade, desto större blev behovet av lärotraditioner från Jesu mun och belysande exempel från Jesu liv. Det behövdes material både för gudstjänster och undervisning. Nu växte också behovet av att få höra berättelsen om Kristus och det uppstod ett naturligt behov av traditioner att hänvisa till.
Dessutom led den apostoliska perioden mot sitt slut. De män som hade känt Jesus personligen gick bort inom en mycket kort tidsrymd. Apostlarna, de avgörande ögonvittnena till Jesu liv, dog en efter en och därmed blev behovet av att teckna ner berättelserna om Jesus allt starkare.
Markus evangelium blev särskilt önskvärt som ersättning för Petrus undervisning sedan denne dött martyrdöden omkring år 64.
Eftersom han inte nämner någonting om Jerusalems förstörelse i samband med Jesu profetia om detta står det i alla fall klart att Markus sammanställde sin redogörelse någon gång före denna händelse, som inträffade år 70.
Markus hade unika kvalifikationer för sitt författarskap. Hans föräldrahem hade varit centrum för den tidiga församlingen. Under årens lopp hade han gång på gång fått höra berättas om vad Jesus sa och gjorde. Fortfarande levde människor som visste exakt vad som hänt. Det var inte många som befann sig i en bättre position att lära känna fakta om Jesu liv och lära.
Vidare existerade det samlingar av Jesustraditioner inom församlingen. Det rörde sig om Jesusord och berättelser från Jesu liv som hade betydelse för den kristna läran och undervisningen i de olika församlingarna. Här fann Markus olika uttalanden av Jesus - vishetsord, profetiska och apokalyptiska ord, domsord, etisk undervisning, ord om församlingsordningar, liknelser osv. Han fann också berättande material såsom underberättelser, biografiska traditioner, lidandeshistorien osv.
Dessutom är det uppenbart att han kände evangelisten Lukas. Båda hade ju rest tillsammans med Paulus och de hade haft många tillfällen att utbyta redogörelser, traditioner, händelser, även preliminära anteckningar. De hade utan tvekan många gånger diskuterat de stora och viktiga händelserna under Jesu verksamhet.
Men de här kontakterna med Jesus och medlemmarna i församlingen skulle ändå aldrig ha kunnat bilda den bakgrund som han behövde för att utarbeta detta evangelium, som i det stora hela rör sig om Jesu verksamhet i Galiléen och som innehåller mängder av noggranna detaljbeskrivningar. Det har en karaktär som visar att uppgifterna härstammade från ett eller flera ögonvittnen.
Och det ögonvittne som gav de flesta och viktigaste upplysningarna till Markus evangelium, och som även i övrigt hade det största inflytandet på utformningen och innehållet, var tveklöst Petrus. Han dikterade naturligtvis inte innehållet, men det är ingen tvekan om att det mycket noggrant avspeglade vad aposteln vid olika tillfällen hade berättat för Markus.
Enligt en gammal tradition skrev Markus sitt evangelium först i Rom. Hieronymus, Eusebius, Klemens av Alexandria, Ireneus och Papias förklarar alla att han nedtecknade sin berättelse i Italien och för romare, på begäran av romerska kristna.
Efter aposteln Paulus död reste Markus enligt vissa traditioner till Alexandria, en stad som inte låg långt från Nilens västligaste mynning och vid den här tiden var en mycket betydande stad i Egypten. Staden hade grundlagts av Alexander den store och var romarrikets näst största stad med grekisk och nästan lika stor judisk befolkning. Den var framför allt ett centrum för världshandeln och en grogrund för hellenistisk kultur. Här fanns det berömda muséet, en institution som i mycket påminde om framtidens universitet med föreläsningssalar, statsanställda lärare och ett berömt bibliotek med en halv miljon band. Här hade en gång Gamla testamentet översatts till grekiska.
Här grundlade Markus nu den första kristna församlingen och så småningom skulle denna stad bli kristendomens viktigaste centrum i Orienten, näst efter Antiokia. Enligt Eusebius "Kyrkohistoria II" blev Markus biskop i Alexandria, och här dog han också slutligen som martyr.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|