Svar: Det finns egentligen bara ett enda ställe i bibeln där Gud själv uttryckligen svarar på frågan om vad som är hans namn. Det är på en direkt fråga från Moses, där den hebreiske ledaren frågar honom:
"När jag kommer till Israels barn och säger till dem: Era fäders Gud har sänt mig till er, och de frågar mig: Vad är hans namn? Vad ska jag då svara dem?"
Och Gud svarar:
"Säg till israeliterna: 'Herren (hebreiska JHVH) ... har sänt mig till er. Detta skall vara mitt namn och så skall man kalla mig från släkte till släkte'" (2 Mos 3:15)
Det hebreiska ordet "JHVH" kommer från verbet "att vara" och står för någon eller något som "är aktivt närvarande". Man har följaktligen tolkat
Att detta namn har översatts med Herren beror på att redan israeliterna valde att läsa "Herren" (hebreiska "Adonaj") i stället för "JHVH", eftersom Guds namn ansågs vara alltför heligt att uttala. Följden blev att kunskapen om hur Guds namn skulle uttalas föll i glömska. Bland kristna började man på 1500-talet utläsa det "JeHoVaH", men i dag anses det troligaste uttalet en gång ha varit "JaHVeH". (Det vanligaste ordet för "Gud" i bibeln är annars Elohim, som används första gången redan i Första Moseboks första kapitels första vers: "I begynnelsen skapade Elohim [sv Gud] himmel och jord")
Men Gud har fler namn i bibeln. Profeten Jesaja talar om Gud som "han som tronar till evig tid och heter Kados (sv den Helige)" (Jes 57:15).
Ett annat av Guds namn är Jah. Det förekommer sammanlagt 49 (sju gånger sju) gånger i bibeln, bland annat i Psaltaren där texten lyder: "Sjung till Elohims (sv Guds) ära, prisa hans namn... Hans namn är Jah (sv Herren)" (Ps 68:5)
Ytterligare ett av Guds namn är El. Det förekommer första gången i 1 Mos 14:18-22: "Och Melkisedek, kungen i Salem, lät bära ut bröd och vin. Han var präst åt El (sv Gud) den Högste, och han välsignade Abram och sade: 'Välsignad vare Abram av El (sv Gud) den Högste, skapare av himmel och jord!'" (Det här gudsnamnet återfinns för övrigt i en mängd namn på människor och platser i bibeln. Namnet Daniel betyder "Gud dömer", Elia betyder "Gud är Herren", Immanuel betyder "Gud med oss", Betel betyder "Guds hus" etc.)
I Amos 4:13 står det att "Jhvh Elohe-seva Ot (sv Herren, härskarornas Gud), är hans namn". Vidare har vi Saddaj - som vi möter första gången i 1 Mos 17:1:"När Abraham var nittionio år uppenbarade sig Jhvh (sv Herren) för honom och sade: "Jag är El (sv Gud) Saddaj (sv den Allsmäktige)" Gudsnamnet Saddaj återfinns även i exempelvis namnet Surisaddaj (4 Mos 1:6) Och ännu ett namn på Gud är Eloah som vi finner i 5 Mosebok 32:15: "Han övergav Eloah (sv Gud), sin skapare, och föraktade sin frälsnings klippa."
(Det speciella med alla de här olika gudsnamnen är att de också kan uppfattas som titlar, ord som beskriver Guds natur, hans personlighet och karaktär. Det hebreiska ordet för "namn", sem, betyder också mycket riktigt även "titel". Följaktligen kunde Jesaja skriva om Messias att "hans namn är: Under, Rådgivare, Mäktig Gud, Evig Fader, Fridsfurste" (Jes 9:6) - fastän vi vet att Messias namn är Jesus.)
Vilket ord ska då vi använda för den Allsmäktige, Skaparen? Och varför används inte det vanligast förekommande hebreiska gudsnamnet, JHVH (eller Elohim, El, Jah eller Eloah) i våra svenska biblar?
Det naturligaste skälet är att detta helt enkelt är hebreiska ord. När en israelit hörde ordet Elohim visste han spontant att detta ord stod för Gud. När han hörde ordet Saddaj visste han att detta ord stod för Gud. När man på Jesu tid hörde något av de hebreiska orden för Gud fick man således ögonblickligen en föreställning som motsvarar den föreställning vi får när vi använder vårt svenska ord "Gud".
En svensk bibelläsare får rimligen inte samma association när han ser ordet Elohim eller Jehova som en israelit fick när den ursprungliga texten skrevs. För att vi ska få samma association måste vi använda det svenska ord vi har för "det Högsta Väsendet", "Skaparen", "Allmakten" - dvs "Gud". För en svensktalande person säger ordet "Gud" långt mer än El eller Jahve eftersom de sistnämnda orden är främmande för honom - ett främmande språk vars innebörd han inte känner till.
För övrigt måste vi slå fast att det ingenstans i bibeln sägs att bara det hebreiska ordet för (eller namnet på) någonting skulle vara tillåtet. Tvärtom har vi tydliga exempel på att Guds eget egendomsfolk översatte Guds olika namn eller titlar till andra språk.
Många känner inte till att flera delar av Gamla testamentet (exempelvis Dan 2:4 till 7:28 och Esra 4:8 till 1:18) inte skrevs på hebreiska utan på arameiska - och arameiska var inte det språk som Moses talade och som Gud använde när han talade med Moses.
Ingenstans i dessa arameiska avsnitt finner vi gudsnamnet JHVH eller några andra hebreiska namn på Gud, utan i stället det arameiska ordet för Gud - Elah.
Inte heller finner vi några hebreiska gudsnamn i Nya testamentet, som är skrivet helt och hållet på grekiska. Där har Guds ande i stället inspirerat författarna att använda de grekiska termerna Theos (Gud) och Kyrios (Herre). Inte ens där de återger direkta citat från Gamla testamentet - exempelvis i Matt 3:3 som är ett citat från Jes 40:3 - har de nytestamentliga författarna citerat det hebreiska gudsnamnet JHVH (naturligtvis därför att det inte skulle ha sagt den grekiskspråkiga läsekretsen någonting). I stället har de helt naturligt översatt JHVH till grekiska Kyrios.
I Apostlagärningarna berättas om hur den heliga anden på pingstdagen sänkte sig över de församlade lärjungarna och de fick gåvan att "tala i tungor", "tala främmande tungomål", eller på modern svenska: "tala främmande språk."
Syftet med detta under var att de skulle kunna förmedla Guds sanning till dem som fanns i Jerusalem men inte talade hebreiska. Här fanns till exempel människor från Partien, Medien, Elam, Mesopotamien, Judeen, Kappadocien, Pontus, Asien, Frygien, Pamfylien, Egypten, Libyen, Kreta och Arabien - sammanlagt måste det ha rört sig om minst ett femtontal olika språk och dialekter. Bibeln säger att dessa tusentals människor häpnade därför att de plötsligt fick höra apostlarna tala på sitt eget språk:
"Är de inte galileer, alla dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? Vi... hör dem tala på vårt eget språk om Theos (det grekiska ordet för "Guds") väldiga gärningar" (Apg 2:7 och 11)
Det finns inte något som antyder att apostlarna skulle ha gått över till forntida hebreiska varje gång de sa ordet "Gud". Isåfall skulle deras åhörare ändå inte ha begripit något av vad de menade - orden Elohim eller Saddaj skulle ha låtit som rena rotvältskan i romarnas, egypternas och medernas öron - och hela syftet med "tungomålsundret" var ju just att de skulle förstå. Om en nutida svensk hade stått där, skulle han följaktligen ha hört apostlarna tala om Gud och om Jesus som dog för mänsklighetens synder, och de skulle ha använt de svenska orden "Gud" - inte Adonaj eller El - och "Jesus" - inte Jehoshua eller Josua.
För övrigt skulle inte ens apostlarna själva ha vetat hur de skulle uttala gudsnamnet JHVH. Ingen på Jesu tid visste hur dessa konsonanter skulle uttalas. (Det vet vi fortfarande inte, även om de flesta forskare uttalar det "Javé"). Man hade nämligen sedan många sekler tillbaka undvikit att uttala ordet eftersom man inte ville riskera att missbruka Guds namn - och eftersom den hebreiska bibeln ursprungligen inte hade några vokaler, så hade det med tiden fallit i glömska hur ordet skulle uttalas. När man kom till ett ställe i bibeln där det stod JHVH sa man i stället Adonaj, ett hebreiskt ord som betyder "Herren".
Det här försiktiga hållningssättet i fråga om Guds namn bestod när man översatte sina hebreiska skrifter till andra språk. I de äldsta kända manuskriptfragmenten av "Septuaginta" (en översättning till grekiska av Gamla testamentet från omkring år 285 f Kr, avsedd för grekiskspråkiga judar) har man lämnat JHVH oöversatt, dvs behållit de hebreiska bokstäverna i den grekiska texten. Men i senare manuskript översatte man helt enkelt JHVH (som man ju ändå alltid uttalade "adonaj", dvs "Herre") till det grekiska ordet för Herre - Kyrios.
De som så småningom översatte bibeln till svenska fortsatte alltså helt enkelt att följa samma princip som inleddes av judarna själva. Överallt där det i grundtexten stod JHVH skrev man den svenska motsvarigheten till Adonaj, dvs "Herren". Och för att visa att ordet på grundspråket var JHVH skrev man "Herren" med kapitäler, dvs "små stora bokstäver".
Är det då något fel i att använda ordet Jehova när vi talar om eller med Gud? Absolut inte. Det är hans namn eller titel på hebreiska. Liksom Kados. Liksom Jah. Och om vi vill kan vi använda grekiska Theos, spanska Dios, arameiska Ellah, arabiska Allah, franska Dieu eller tyska Gott - allt beroende på vilket språk vi behagar tala.
Men när lärjungarna bad sin Mästare lära dem att be, visade Jesus hur han tyckte att hans efterföljare borde tilltala sin Gud (Luk 11:2). Och det var varken som Elohim, Jehova eller Saddaj, inte som "Allsmäktige Herre" eller "Gud", utan med ett ord som på hebreiska heter Abba - och på svenska heter:
"Far..."
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|