Svar: Efter Jesu himmelsfärd blev Petrus den självklare ledaren för den kristna församlingen i Jerusalem. När lärjungarna anklagades för att vara berusade, då de började predika på mängder av olika språk efter andens utgjutande vid pingsthögtiden, var det Petrus som trädde fram till deras försvar - och fortsatte med att hålla en mästerlig predikan, inspirerad av den heliga anden.
På mindre än en kvart lyckades han knyta samman pingstupplevelsen och Jesu verksamhet med Gamla testamentets profetior, vilket var en nödvändighet för att kunna övertyga de fromma judiska åhörarna om något.
Han jämförde Jesus med den avgudade kung David och förklarade att förkunnaren från Nasaret var oändligt mycket starkare. För medan David var "död och begraven" hade Jesus - som den första av alla människor - uppstått från de döda. "Hela Israels folk ska alltså vara fast förvissat om att Gud har gjort honom till Herre och till Messias." Jesus från Nasaret, den kringvandrande förkunnaren som avrättats som uppviglare sju veckor tidigare, var den Messias som profeterna hade sagt skulle komma.
I vanliga fall levde cirka 50 000 människor i Jerusalem, men vid högtiderna mer än tredubblades den siffran. Tack vare det mångfaldigades antalet Jesustroende på ett sätt som ingen kunnat vänta sig. Plötsligt hade församlingen växt från hundratalet människor till 3 000.
Det var ett gensvar utan like. Och det var bara början...
Liksom de andra apostlarna fick Petrus genom den heliga anden del av Jesu krafter. Strax efter pingstdagen botade han en av alla de handikappade tiggare som trängdes vid tempelportarna och bad om allmosor. Mannen, som varit förlamad sedan födseln, gick sedan överlycklig fram och tillbaka på tempelområdet för att visa alla att han blivit botad.
Petrus tog tillfället i akt att förkunna budskapet om Jesus - med enastående resultat. Snart hade 5 000 personer accepterat att den efterlängtade Messias, befriaren, Guds konung som Gamla testamentets profeter lovat skulle komma, verkligen hade kommit! Och eftersom många av dem som kom till tro var pilgrimer och andra tillfälliga besökare i huvudstaden hade de sin nyvunna övertygelse med sig när de återvände till sina respektive hemorter. Det dröjde inte länge förrän de hade spridit budskapet ut till hela den antika världen: Messias har kommit!
Nyheten om hur Petrus botat en lam man nådde snart översteprästerna som förbjöd honom och hans kollega Johannes att fortsätta sin verksamhet. Petrus svar blev att Messias ankomst var en så oerhörd sak att de helt enkelt måste tala om vad de sett och hört och visste var sanning, så de bröt mot förbudet och fortsatte med sin undervisning om att Jesus var Messias som skulle upprätta Guds rike.
Så fort Petrus kunde lämna församlingen i Jerusalem tog han itu med det uppdrag som han fått av sin mästare: "Gå ut i hela världen och gör alla folk till mina lärjungar..."
Han började i Samarien, i det som tidigare varit nordriket, Israel. Invånarna där var ett blandfolk, som till största delen bestod av ättlingar till de människor som förts dit av assyrierna 500 år tidigare, när invånarna i Israel fördes bort i fångenskap. Fientligheten mellan judarna och samarierna var känd. Samarierna delade judarnas tro på Gud, men de hade byggt ett eget tempel på berget Garissim och beskyllde judarna för att ha förfalskat lagen. Petrus och Johannes berättade de goda nyheterna om Messias ankomst i ett antal samariska samhällen och många människor omvände sig.
Allteftersom Petrus berömmelse spred sig strömmade män och kvinnor till hans hem i Jerusalem för att få veta mer om den korsfäste Messias och Guds rike. En av dem som besökte honom var farisén Paulus som tidigare varit en av de drivande krafterna bakom förföljelserna av de Jesustroende. Men nu hade han själv träffat Jesus - flera år efter korsfästelsen! Denna upplevelse hade fått honom att inse att det som lärjungarna förkunnade måste vara sant. Den avrättade nasarén var verkligen Messias.
Efter vistelsen i Samarien ägnade sig Petrus åt missionsverksamhet i Israel. I Lydda, väster om Jerusalem, botade han ett fall av förlamning och omvände många människor. I hamnstaden Joppe (nuvarande Jaffa) återuppväckte han sömmerskan Tabita. Här fick han också en märklig uppenbarelse som visade honom att Gudsriket inte kände några nationsgränser - Messias var inte bara judarnas befriare - utan att Jesus verkligen hade menat att evangeliet om riket skulle föras ut till alla folk, inte bara till judarna.
Den förste ickejude som lät omvända sig var officeren Kornelius i den romerska kolonins huvudstad Caesarea. Det djärva steget att acceptera romaren i gruppen av Jesustroende framkallade stor bestörtning i församlingen i Jerusalem och det skulle dröja flera år innan man allmänt tog emot ickejudar i sin skara.
Petrus framgångar när det gällde att förkunna evangeliet om riket gjorde emellertid att han hamnade på definitiv kollisionskurs med myndigheterna. År 41 insatte romarna Herodes Agrippa I, sonson till Herodes den store, som provinsguvernör. Han blev snabbt en populär regent och bestämde sig för att öka sin popularitet ytterligare genom att stödja de religiösa makthavarna i Jerusalem.
När han fick höra talas om sekten som uppstått kring upprorsmakaren Jesus från Nasaret som avrättats nära tio år tidigare, och fann att denna var ytterst impopulär bland de judiska ledarna, beslutade han sig för att ställa in sig ytterligare hos folket genom att ta itu med sekteristerna.
Agrippa började med att gripa och halshugga en av sektens ledare, Jakob, Sebedaios son. Sedan blev det Petrus tur. Under det osyrade brödets högtid lät Herodes Agrippa gripa Petrus i syfte att genomföra en skenrättegång mot honom efter högtiden, men aposteln fritogs ur cellen i borgen Antonia av en ängel.
Nu lämnade Petrus Jerusalem och det blev Jesu bror Jakob som övertog ledningen för församlingen. Petrus fortsatte att färdas omkring och förkunna evangeliet och snart började hans resor bli allt längre då han sökte upp de judiska grupper som var bosatta i andra länder.
Redan kort tid efter det att han lämnat Jerusalem befann han sig i Antiokia i Syrien - för övrigt den stad där Kristi lärjungar först började kallas "kristna". Det är svårt att följa Petrus vidare verksamhet, men olika traditioner berättar att han besökte så vitt skilda platser som exempelvis Korint i Grekland (där han också ska ha grundat församlingen), Makedonien, provinserna Pontus och Bitynien i Svartahavstrakten, Galatien, Kappadocien i gränsområdet mot Mesopotamien, Egypten, Nordafrika och Italien. När han skrev de brev som finns bevarade i Bibeln befann han sig i Babylon. Åtminstone under de senare åren hade han sin hustru med sig på sina resor.
Till slut hamnade Petrus i Rom, vilket inte är särskilt märkligt eftersom det var Västerlandets centrum på den tiden.
(Enligt en tradition kom han dit redan omkring år 40 och blev ledare för den romerska församlingen, men sannolikt ligger det ingen sanning i den traditionen. När Paulus skrev till församlingen i Rom år 56 hälsade han nämligen till 26 namngivna personer där, men nämnde inte Petrus vilket han utan tvekan skulle ha gjort om kollegan hade varit verksam där. Fyra år senare befann sig Paulus själv i Rom och skrev då brev därifrån. I ett av de bevarade breven hälsar han från flera välkända kristna som samarbetade med honom, men inte heller där finns Petrus namn, så man kan nog utgå från att Petrus inte kom dit förrän senare.)
Däremot vet man med säkerhet att han slutade sina dagar som martyr i Rom, någon gång mellan år 64 och 68, då han enligt samstämmiga uppgifter från olika historieskrivare under första och andra århundradet korsfästes under den förföljelse som kejsar Nero anställde. Troligen finns hans grav under den nuvarande Peterskyrkan. På den plats där Peterskyrkan står fanns tidigare en basilika som på 300-talet uppfördes till Petrus ära av Konstantin.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|