Svar: På Jesu tid var den religiösa lagen och samhällets allmänna lagar en och samma sak. Och en av de absolut striktaste och hårdast reglerade lagarna, den som omgärdades av flest regler, var sabbatslagen. När Moses många hundratals år tidigare lagt fram budet om sabbaten för Israels barn hade han tillagt att varje kränkning av sabbaten skulle bestraffas med döden. Och i Fjärde Mosebok kan man även läsa om en man som blev ertappad med att samla ihop ved på sabbaten - och följaktligen avrättades genom stening.
Sabbaten var ursprungligen avsedd att vara en dag av glädje och andlig stimulans, men i synnerhet efter fångenskapen i Babylon hade de judiska religiösa ledarna gjort den till en börda. Bestämmelserna om de bud som måste iakttas var minutiösa. Rabbinerna hade utarbetat en hel kodex. Trettionio sorters arbete var förbjudna. Till de ursprungliga formella stadgandena kom en hel juridisk vetenskap med råd och förbud och detaljbeskrivningar av vad som skulle betraktas som arbete och följaktligen var förbjudet. När man sammanställde alla restriktionerna fyllde de två stora volymer. Och det hela urartade i rena absurditeter.
Att fånga en fluga var exempelvis förbjudet, eftersom det klassades som jakt. Det var inte tillåtet att spjäla ett brutet ben eller förbinda en skada. Inte heller att bära en sak, så, knyta eller knyta upp en knut, nedlägga ett byte eller skriva två bokstäver. Bördor fick man inte bära och att tända en eld eller gå mer än cirka 1200 meter var också förbjudet.
Allt som behövdes till sabbaten måste tillredas dagen innan. På sabbatsaftonen - tillredelsedagen (dvs fredagen) - städade man noga i huset och gjorde i ordning maten som skulle ätas den helgade dagen. Och eftersom det var förbjudet att använda spisen på sabbaten måste det vara kall mat.
I evangeliernas skildringar finner vi en genklang av alla dessa rigorösa sabbatsföreskrifter.
När Jesu lärjungar plockade ax och gnuggade dem mellan handflatorna för att äta anklagades de för två brott mot sabbatsbudet. De ansågs ha skördat och tröskat...
Till och med att bota sjuka var förbjudet på sabbaten. Hjälp till sjuka skulle uppskjutas till en vardag, såvida de inte befann sig i absolut dödsfara. Rabbinerna ansåg det inte lovligt att ens trösta en sjuk på sabbaten.
Men fanns det då inte några undantag mot förbudet att arbeta? Inte enligt det religiösa/juridiska etablissemanget - men enligt Jesus gjorde det det.
När Jesus kritiserades för att ha hjälpt en sjuk på sabbaten (det var ju arbete) påpekade han att när det gäller att lindra lidande så måste man ingripa även om det innebär att man bryter mot lagen. För Jesus var alltså detta - att rädda liv och förhindra lidande - så allt överskuggande att till och med sabbatsbudet blev om intet.
Liv gick före lag. Jesus var helt otvetydig. Om det så "bara" handlade om ett djur som råkat illa ut - i det här fallet ett får eller en oxe (Matt 12:11) - så var det något som satte alla lagar, budord, regler och principer ur spel. För i Guds ögon var det inte "bara" djur. Gud älskar hela sin skapelse. Djuren tillhör honom. Första Mosebok visar tydligt hur djuren får jorden att dela med människan och hur Gud välsignar dem (1 Mos 1:22).
Bibeln uttrycker klart vilket värde djuren har för Gud. Han glömmer inte ens de minsta fåglar. Han låter inte en sparv falla till marken utan att han bryr sig (Luk 12:6). Och om Gud sätter värde på dem och bryr sig om dem (även om Jesus samtidigt betonar att en människa är värd mer än många sparvar), så är det också vår självklara skyldighet - inte som något tvång, utan naturligt, i egenskap av Guds barn - att göra det. Vi är skapade till Guds avbilder - det är vårt slutliga mål att bli lika Honom - och följaktligen är det varje kristens självklara skyldighet (och vilja) att återspegla Guds kärlek och rättfärdighet.
I 1 Mosebok berättas det om hur människan sattes att "råda" över de andra levande varelserna på jorden (1:28) Det är vår uppgift att vara Guds "verkställande representanter" på jorden. Vår uppgift är att utöva vår makt över skapelsen - över djuren och naturen - i enlighet med Guds egen moraliska vilja, att "vårda" den värld som Gud har skapat - naturen och allt som lever där, växter, däggdjur, fiskar, insekter - med samma kärlek som han (1 Mos 2:5, 15). Att behandla allt levande så som Gud skulle behandla det. Att vara rättfärdiga så som Gud är rättfärdig.
"Den rättfärdige vet hur hans boskap känner det, men de ogudaktigas hjärtelag är grymt" (Ords 12:10).
Och därför var Jesu syn helt otvetydig. Lagen är naturligtvis till för att följas, men det finns också situationer då vi måste bryta mot lagen. I de fall det uppstår en konflikt mellan Guds ord och människors lagar, så måste för en kristen alltid Guds vilja gå i första hand.
"Man måste lyda Gud mer än människor" (Apg 5:29)
Om lagen i sig själv innebär ett hinder för att rädda någon undan lidande, då går liv alltid före lag. Livet är alltid viktigare än lagen - även om det "bara" handlar om ett får eller en oxe. Det gäller i vår tid liksom på Jesu tid.
Även om lagen säger att ett påkört djur inte får flyttas från platsen, att djur- eller markägaren först måste underrättas etc, så är det en självklarhet att jag kör djuret till ett djursjukhus (eller tar med det hem för att kunna ge det vård) och räddar livet på det.
Och om jag ser någon sparka och slå en hund eller något annat djur, så är det lika självklart att jag ingriper och tar ifrån honom djuret - även om det i lagen må kallas egenmäktigt förfarande.
Det är aldrig ett brott att förhindra lidande, att skydda och att hjälpa.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|