Svar: Det var år 597 som invånarna i landet Juda, judarna, angreps av den babyloniske härskaren Nebukadnessar. Han intog deras huvudstad och år 586 deporterade han invånarna från deras hem, åkrar och städer till det fjärran landet Babylonien.
(Etthundratjugofem år tidigare hade samma öde drabbat nordriket, Israel. Det hade då erövrats av det assyriska riket, som föregått det babyloniska. Assyrierna hade tagit de tio stammar som utgjorde Israel som fångar. Man hade forslat alla invånarna norrut, ungefär till samma område dit folket från Juda rike, Juda och Benjamins stammar, nu kom. Därifrån hade sedan Israels folk skingrats ut över världen.)
Judarna blev däremot kvar i Babylon ända till efter Nebukadnessars död, då hans väldiga rike började falla sönder. Samtidigt framträdde en ny stor erövrare ännu längre österut - den persiske kungen Kores eller Cyrus. Nu tågade han västerut mot Medelhavet med sin armé och erövrade allt land i sin väg. Perserna belägrade Babylon och efter tre år föll staden. Det mäktiga Babylonien existerade inte längre.
Kores behandlade judarna milt. Under sitt första regeringsår proklamerade den persiske konungen att det judiska folket - varav de flesta var barn eller barnbarn till de människor från Juda rike som en gång förts dit som fångar - skulle få vända tillbaka till det land där deras förfäder bott. År 535 f Kr begav sig så den första kontingenten, 42 360 män samt deras hustrur, barn, slavar etc, tillbaka till Juda, ledda av Serubbabel (som Kores utnämnt till ståthållare i provinsen) och översteprästen Jesua.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|