Svar: Babylonien var ett av forntidens verkligt stora riken. Under kung Nebukadnessar (605-562 f Kr) reste sig Babylonien som sydväst-Asiens mäktigaste rike. Nebukadnessar företog en rad segerrika fälttåg och lade bland annat Judariket under sig.
Det var år 597 som invånarna i landet Juda angreps av den babyloniske härskaren. Nebukadnessar intog deras huvudstad och år 586 deporterade han invånarna från deras hem, åkrar och städer till det fjärran landet Babylonien.
(Etthundratjugofem år tidigare hade samma öde drabbat Israel. Då hade det assyriska riket, som föregick det babyloniska, erövrat landet och tagit de tio stammar som utgjorde nordriket Israel som fångar. Man hade forslat alla invånarna i Israel norrut, ungefär till samma område dit judarna nu kom.)
När den långa vandringen genom öknen till Babylonien var över befann sig det tillfångatagna judafolket i ett land av tempel, palats och rik gröda. Judarna var emellertid inte några riktiga fångar i Babylon, utan levde snarare som invandrare och nybyggare där. Nebukadnessar tillät dem att styra sig själva och många anpassade sig snart i landet de förvisats till. Några blev bönder, några godsägare, några köpmän.
De materiella förhållandena var goda och de fick fritt utöva (och kunde följaktligen bevara) sin religion. Tack vare de stora profeternas insats - främst Hesekiel och Daniel - avvek inte folket från sin tro på Gud under tiden i det främmande landet, utan tvärtom stärktes deras tro.
De förde med sig vad Mose hade lärt dem och vad profeterna hade talat till dem. Deras berättelser om hur det var förr samlades och skrevs ner. Om och om läste de skrifterna av de profeter som bott i Juda och Israel. Det var deras minnen och deras minnen höll dem levande. De iakttog samma lagar som de hade följt i sitt hemland. De höll sabbaten helig så som Gud en gång befallt dem, och de gjorde den till mer än bara en vilodag - de samlades och sjöng hymner och de lärde sig att leva i enlighet med Guds lag.
De här sabbatsmötena blev ursprunget till synagogan, detta bönehus där alla människor kunde be och studera och där det inte behövdes någon präst för att läsa och leda bönerna till Gud.
I sitt hemland hade judarna firat tre stora skördefester - påsken, veckohögtiden och lövhyddohögtiden. Vid påsken firade man kornskörden, 50 dagar senare följde veckohögtiden då man firade råg och veteskörden, och på hösten kom lövhyddohögtiden då all frukt hade skördats. Vid var och en av de här festerna hade människor från hela landet vallfärdat till Jerusalem, för det här var inte bara skördefester.
Påsken erinrade om räddningen ur Egypten. Pingsten firades till minne av den dag då man tagit emot lagen på berget Sinai. Lövhyddohögtiden minde om vandringarna i öknen och hur man bott i tält och hyddor på vägen till det utlovade landet. Nu hjälpte de här festerna folket att minnas sin bakgrund, och när de läste de gamla profeternas skrifter och talade om det förflutna växte sig deras längtan tillbaka till hemlandet allt starkare.
På detta sätt höll judarna fast vid sin religion. Israeliterna, som tidigare förts bort i fångenskap till samma område av den assyriske kejsaren, hade däremot snart börjat anta de seder och bruk som förekom hos de folk där de levde. Liksom andra folk vid den här tiden trodde de att ett segerrikt folks gudar var starkare än ett erövrat folks gudar. De trodde också att varje gud hade sitt landområde som han styrde över. Deras egen Gud, sa de, hade inte varit stark nog att rädda dem i sitt eget land. Nu när de befann sig i ett främmande land kunde de inte längre tillbedja honom eftersom han inte härskade över detta land.
Så småningom glömde Israels folk inte bara sin tro, utan även sitt förflutna. De glömde Abraham och Mose och lade sig till med de inhemska grannarnas seder, gudar och levnadssätt, och snart uppgick de i de folk som omgav dem. Till slut var de helt uppblandade med andra folk och försvann nästan helt ur historien.
Men medan Israels folk skingrades över världen kom för judarnas del slutligen den dag då de fick återvända till det utlovade landet...
Nebukadnessar hade regerat över Babylonien i 43 år när han dog. Efter hans död började det väldiga riket falla sönder. Samtidigt framträdde en ny stor erövrare ännu längre österut - Kores eller Cyrus. Han härskade över en grupp jordbrukande stammar norr om Persiska viken och hade gjort sina män till våldsamma krigare. Nu tågade han västerut mot Medelhavet med sin armé och erövrade allt land i sin väg.
Profeterna hade sagt att Gud en dag skulle straffa babylonierna genom ett annat folk, och nu gick profetian i uppfyllelse. Perserna belägrade Babylon och efter tre år föll staden. Det mäktiga Babylonien existerade inte längre.
Kores behandlade judarna milt. Under sitt första regeringsår proklamerade den persiske konungen att det judiska folket - varav de flesta var ättlingar till de människor från Juda rike som en gång förts dit som fångar - skulle få vända tillbaka till sitt fädernesland. År 535 återvände så den första kontingenten, 42 360 män samt deras hustrur, barn, slavar etc, till sitt hemland, ledda av Serubbabel, som Kores utnämnt till ståthållare i provinsen Juda, och översteprästen Jesua.
Intill denna dag har judarna behållit sin identitet, oavsett i vilka delar av världen de levt, medan Israels folk har försvunnit nästan helt ur historien. Men de har inte försvunnit ur Guds minne.
"Dock skall jag inte helt och hållet utrota Jakobs ätt, säger Herren. Se, på min befallning skall Israel skakas bland alla folk som man skakar säd i ett såll och inte en sten slinker igenom" (Amos 9:9)
En dag i framtiden, när Messias upprättat sitt rike och det råder fred i världen, kommer ättlingarna till dessa tio stammar som levde i det norra riket Israel att återvända till löfteslandet, likt de stora skaror judar som efter nära 2000 år i landsflykt har återvänt dit.
"Så säger Herren, Herren: 'Se, jag skall hämta Israels barn ut från de folk, dit de har vandrat bort. Jag skall samla dem från alla håll och föra dem in i deras land'" (Hes 37:21)"Jag skall själv samla dem som finns kvar av mina får ur alla de länder dit jag har drivit bort dem och jag skall föra dem tillbaka till deras betesmarker" (Jer 23:3)
"Jag skall göra dem till ett enda folk i landet, på Israels berg. En och samma kung skall de alla ha. De skall inte mer vara två folk och inte mer vara delade i två riken [Israel och Juda]... De skall vara mitt folk och jag skall vara deras Gud" (Hes 37:22-23)
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|