Svar: Jag skulle vilja börja med en liten liknelse eller jämförelse, som givetvis haltar, för det gör alla jämförelser. Dessutom måste jag påpeka att jag här utgår från ditt resonemang om synd och straff, som jag egentligen inte vill använda eftersom ordet "straff" i sin begränsade svenska betydelse ger ett felaktigt intryck. Själv skulle jag hellre vilja använda uttrycket "konsekvens", "följd" eller "påföljd".
Anta att du har dömts till böter för ett brott. Om det så visar sig att någon redan har betalat in bötesbeloppet för din räkning, så slipper du ju att drabbas av straffet. Men förutsättningen är naturligtvis att du accepterar att vederbörande redan har betalat dina böter. Om du inte accepterar det, så kommer du ju oundvikligen att - helt i onödan - låta straffet drabba dig själv.
Som du ser handlar det inte alls om att det döms ut två straff för samma brott, utan om att du inte accepterar att någon annan redan har betalat priset för brottet du har begått. Och det kan du ju knappast klandra Gud för?
Men...
Som jag skrev i inledningen - här utgick jag från det brott-straff-resonemang du förde i din fråga. Faktum är emellertid att i grund och botten handlar inte Jesu liv, död och uppståndelse om brott och straff, utan om möjligheter, om att tacka ja eller nej till ett erbjudande, och om konsekvenserna, följderna, av ett medvetet val.
Gud skapade människan i syfte att bli lik Honom, men "halvvägs dit" valde hon att strunta i Gud och gå sin egen väg - och därmed stängde hon själv vägen till sitt ursprungliga mål - evigt liv.
På den vägen fortsatte det - och människan förblev en fysisk, dödlig varelse.
När Jesus kom var det för att ge oss möjlighet att bli det vi borde ha blivit. Han kom för att visa oss vägen tillbaka till Gud, för att ge oss en möjlighet att få evigt liv, möjlighet att bli lika Gud, möjlighet att bli Guds avbilder, så som Guds avsikt alltid varit och fortfarande är - trots alla misstag vi begått som individer, all ondska, alla synder - men naturligtvis på villkoret att vi accepterar hans erbjudande, hans offer.
Gud straffar med andra ord inte någon med evig död, utan det vi kallar "straff" - det vi upplever som en bestraffning, dvs den eviga döden - är inget annat än en oundviklig konsekvens, en naturlig följd, av att vi helt enkelt är dödliga varelser som saknar den gudomliga ande som skulle göra oss till evigt levande varelser - lika Gud.
Dvs - Gud sitter inte och utdömer dödsstraff, men om vi väljer att förbli fysiska, dödliga varelser i stället för att ta emot Guds erbjudande om evigt liv, så kan han inte tvinga oss att ta emot det.
Ingen människa har evigt liv inneboende i sig, utan det eviga livet är en gåva som hon får av Gud (Rom 6:23). Och den som väljer att inte ta emot Guds erbjudande - den som väljer att avstå från nästa "steg" i skapelseprocessen - får inte evigt liv.
Den som helt medvetet och i insikt om konsekvenserna av sitt handlande tackar nej till Guds erbjudande om evigt liv, avböjer Guds kallelse trots att hon förstått den och tror på Honom, vänder Gud ryggen och fortsätter leva på ett sätt som hon vet gör det omöjligt för henne att få evigt liv - dvs väljer evig död framför evigt liv - den människan tvingar inte Gud att leva för evigt.
Märk alltså väl att Gud inte "dömer" och "straffar" - för att använda dina formuleringar - den som inte kan tro, utan den som tror men inte följer Guds vilja. Läs gärna Jak 2:19. Ingen människa går miste om möjligheten till evigt liv därför att hon handlar mot Guds vilja på grund av okunnighet, ovetskap eller oförstånd, därför att hon inte kan tro, utan endast om hon gör det i vetskap om konsekvenserna, i vetskap om att hon därmed går miste om evigt liv, och följaktligen medvetet väljer att fortsätta leva som hon gör, gå sin egen väg, strunta i Gud och avstå från evigt liv.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|