Svar: Faktum är att sekterism inte är någonting nytt. Ordet "sekt" kommer från det latinska ordet "secta" som betyder "parti", och i alla västeuropeiska språk används det om religiösa samfund som har skilt sig från ett större kyrkosamfund. Det har också i vanligt språkbruk alltid en negativ klang.
Under hela kristenhetens historia har det vid sidan av den etablerade kyrkan funnits grupper som samlats kring en ledare som betonat någon viss fråga inom den kristna läran (som kanske kommit i skymundan i kyrkans undervisning) eller ansett att "moderkyrkan" stagnerat eller kommit långt bort från den ursprungliga tron, den som vi möter i Jesu och apostlarnas förkunnelse.
Det kan ha gällt frågan om sabbaten, dopet, lagen kontra nåden, andedop, treenigheten, sakramenten etc etc. De sekter som uppstått har i de flesta fall velat återupprätta den ursprungliga, rena, apostoliska läran och frigöra sig från den "överbyggnad" i form av mänskliga lärosatser, ritualer, ceremonier etc som man ansåg hade kommit att karakterisera den etablerade kyrkan.
I slutet av andra århundradet, cirka 160-170, uppstod exempelvis montanismen. Något hundratal år senare möter vi i Afrika novatianer och donatister. Alla tre grupperingarna organiserade sig som "den enda rätta, heliga församlingen".
Under de följande århundradena levde en kristen separatistgrupp, som kallades paulicier, i avsides belägna områden i Armenien. När förföljelserna hårdnade begav de sig på 800-talet västerut till Balkan, till Bulgarien, där de kom att bli kända som bogomiler (antingen från det slaviska ordet "bogumil", som betyder "Guds älskade", eller, vilket uppges i två gamla bulgariska manuskript, efter sin ledare Bogomile, som levde under den bulgariske tsar Peters tid).
En av de mest kända kristna utbrytargrupperna framträdde i Europa strax efter år 1000. Till en början var dess medlemmar kända som katarer (efter grekiska "katharos", som betyder "ren"). Allt eftersom rörelsen bredde ut sig fick grupperna olika beteckningar, som pasagier, tixerander, concorricier, albanenser. I norra Europa användes ofta beteckningen publikaner, medan de i Italien kallades patariner. Deras motståndare återupplivade också gamla sektnamn - arianer, manikeaner och markioniter - som tillämpades på katarerna.
I södra Frankrike kallades de för albigenser, efter den franska staden Albi där många av dem bodde.
År 1104 uppstod i Sydfrankrike en stor kristen sekt som kallades petrobusianer, efter sin upphovsman Peter de Brueys. Det uppskattades naturligtvis inte av den etablerade kyrkan, som fördömde rörelsen. År 1125 brändes de Brueys av en uppretad pöbel i den franska staden S:t Gilles.
En annan sektledare på 1100-talet var Arnold av Brescien, vars efterföljare kallades arnoldister. Denna grupp uppstod i protest mot den korruption man såg inom den etablerade kyrkan.
En tredje mycket karismatisk personlighet på 1100-talet var en före detta benediktinermunk, Henri från staden Lausanne. Henri och hans efterföljare (som kom att kallas henricianer) predikade på gatorna och på torgen - så som Jesus uppmanat sina lärjungar att göra. (Som följd av sitt predikande greps och fängslades Henri. Han dog sannolikt år 1149.)
I slutet av 1100-talet bodde en rik köpman vid namn Peter Waldo (Pierre Valdès) i franska Lyons. Efter att ha blivit omvänd lät han bekosta en översättning av delar av Bibeln till franska och började predika evangelium. Så blev han ledare för den kristna sekt som kallades valdenser. Ärkebiskopen i Lyons förbjöd deras verksamhet och Waldo och hans efterföljare uteslöts ur kyrkan.
Liksom albigenserna kom valdenserna att utsättas för kyrkans (och statens) förföljelse, och vid det fjärde Laterankonciliet år 1215 utformade kyrkan den s k "inkvisitionen", en domstol som hade till uppgift att spåra upp och bestraffa alla kättare, dvs alla som inte höll sig till vad kyrkan ansåg var den rätta läran.
På 1300-talet översatte den engelske lärde John Wycliffe (1320-1384) Bibeln till engelska för första gången och blev en av den kommande reformationens förelöpare. Han menade att Bibeln skulle vara det enda rättesnöret och ifrågasatte därmed kyrkans auktoritet. Genom vandrarpredikanter fördes hans undervisning ut till folket. Hans efterföljare skulle senare komma att kallas lollarder (troligen efter den tyske predikanten Walter Lollard som kom till England år 1315 och blev framträdande inom rörelsen), och bland dem fanns också en del valdenser som flyttat från kontinenten till England. Lollarderna utrotades till stor del av kyrkan genom inkvisitionen, som infördes i England på 1400-talet.
År 1517 spikade Martin Luther upp sina teser, där han protesterade mot vissa företeelser inom kyrkan, på dörren till kyrkan i Wittenberg - och så föddes en ny utbrytargrupp, protestantismen, som snabbt bredde ut sig.
I Europa kom samtidigt ett växande antal rörelser att betecknas med det gemensamma namnet anabaptister. Namnet kom av att de förkastade barndopet och menade att dopet (grekiska baptizo) skulle följa på omvändelsen och utgöra en bekräftelse på individens tro, så som Jesus och apostlarna lärt. Den anabaptistiska rörelsen kom snart att utgöra ett allvarligt hot mot den lutherska reformationen, som helt tog avstånd från den.
I södra Ryssland uppstod samtidigt en sekt, som gick under namnet molokaner och som liksom de första kristna höll fast vid de läror och traditioner som Jesus själv följt, men som nu av den etablerade kyrkan fördömdes som "judiska". De firade sabbaten och lät omskära sina barn. Genom att hemlighålla sin tro lyckades de cirka 5000 medlemmarna undgå förföljelse, tills de förråddes år 769.
Uppe i Norden drabbades kyrkan också av utbrytningar. I Sverige följde kristenheten den lutherska vägen och bröt sig loss från kyrkan och påvedömet. Genom teologen Olavus Petri fick de protestantiska tankarna utbredning och under 1600-talet utvecklades så den svenska protestantiska kyrkan och ingen annan bekännelse än den evangelisk-lutherska var tillåten i Sverige (vilket innebar att den protestantiska kyrkan i sin attityd till oliktänkande hade stora likheter med den katolska).
På 1700-talet började kristna i Sverige samlas till gemensam uppbyggelse och läsning av Bibeln. Här märks t ex de pietistiskt stränga s k gammalläsarna och de mer evangeliskt inriktade nyläsarna. Från de senare utgick den rosenianska väckelsen (initierad av lekmannapredikanten Carl Olof Rosenius som påverkats mycket av metodistprästen George Scott), vilket år 1856 i sin tur ledde till bildandet av en rörelse som fick namnet Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. På 1870-talet uppstod en splittring och utbrytarna, ledda av Paul Peter Waldenström, bildade en gruppering som fick namnet Svenska Missionsförbundet. År 1911 splittrades EFS igen, då Bibeltrogna Vänner bildades.
En annan gren av 1800-talets religiösa folkväckelse är baptismen. Den kom till vårt land från Amerika, dit den kommit från England på 1630-talet. Sitt egentliga ursprung har den i de tidigare nämnda döparsekterna i 1500-talets Europa (och här ser man alltså ännu ett exempel på hur det som i begynnelsen uppfattas som en sekt med tiden utvecklas till en etablerad kyrka).
Slutligen bör man väl nämna pingstväckelsen som kom till Sverige år 1907 och började i baptist- och metodistförsamlingar. Den främste företrädaren för denna väckelserörelse blev den karismatiske baptistpredikanten Lewi Pethrus, vars Filadelfiaförsamling snart uteslöts ur baptistsamfundet. Det uppstod snabbt nya pingstförsamlingar runtom i landet, och i början betraktades dessa som minst sagt suspekta och sekteristiska med andedop och tungomålstal. I dag är även pingströrelsen helt "rumsren".
Och detta är ett viktigt konstaterande. Med tanke på den utbredda uppfattningen att sekter (i den mening som ordet oftast används i dag) är någonting i sig självt negativt, bör vi inte glömma bort att många av de anklagelser som i dag riktas mot olika utbrytarrörelser och nybildade samfund, som klassas som sekter, är desamma som genom historiens lopp riktats mot rörelser som numera allmänt ses som helt socialt respektabla.
Kristendomen är trots allt en utbrytning ur judendomen. Lutheranismen är en utbrytning ur katolicismen. Metodismen är en utbrytning ur anglikanismen. Osv, osv.
Under århundradenas lopp har det som av den etablerade kyrkan klassats som sekter i själva verket ofta varit väckelserörelser och grupperingar som velat söka sig tillbaka till sina rötter i den urkristna församlingen. Även om dessa utbrytargrupper av naturliga skäl har samlats kring en dominerande, karismatisk ledare och sett sig som de enda rättroende, har de drabbningar, diskussioner och dialoger som splittringarna oundvikligen gett upphov till många gånger resulterat i eftertankar, andliga uppvaknanden och förändringar som kommit att forma kyrkan som helhet.
Och om vi ska fördöma alla utbrytarrörelser med karismatiska ledare så måste vi ju faktiskt börja med den ursprungliga lärjungaskaran, denna judiska messiastroende (och nog i de flestas ögon fanatiska) sekt som var så övertygade om att deras tro var den enda rätta att de villigt offrade livet för den...
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|