Svar: Från början fanns det bara den urkristna församlingen. Men i och med att kyrkan växte och det uppstod församlingar i olika länder, där människor hade olika kulturer, olika kynne och olika sociala förhållanden, så kom också naturligtvis församlingen att färgas och formas av detta.
Alla de olika kristna riktningar som finns i dag har uppstått genom att det inom ett samfund har uppstått en gruppering, som hittat någon "ny sanning" i Guds ord, eller som har velat framhäva någon viss yttring eller sida i evangeliet. Några lade man tyngdpunkten på ett visst ord i bibeln, medan andra ansåg att andra sidor av evangeliet vara det viktigaste.
Ofta har man känt ett så starkt behov av att låta en viss sida av den andliga verkligheten komma till uttryck, att resultatet har blivit att man bildat en ny församling, ett nytt samfund. Så uppstod exempelvis pingströrelsen i en längtan hos många efter att låta Guds ande få komma till ett mer levande uttryck i församlingen och gudstjänsten.
Man tog fasta på aposteln Petrus pingstdagspredikan om hur Herren skulle ge den helige ande till dem som omvänt och låtit döpa sig. Guds syfte var att utrusta församlingen med kraft för den uppgift den fått att utföra - och det skulle komma till uttryck i olika andliga gåvor. I tungomålstal, i profeterande, i helbrägdagörelse...
Men är det bara så Guds ande kommer till uttryck?
Jag tror att vi måste vara försiktiga med att låsa oss vid vårt eget sätt att uttrycka vår tro. Risken finns till exempel att vi lägger så stor vikt vid andens gåvor (1 Kor 12:4-11) att vi glömmer andens frukter: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning (Gal 5:22-23).
För visst är det så att det finns otaliga församlingar somkarakteriseras av tungomålstalet - men finns det lika många som karakteriseras av kärlek och vänlighet? (Så att utomstående inte talar om medlemmarna som "de där som talar i tungor", utan "de där som alltid är lika omtänksamma och hjälpsamma".)
Och visst är det så att det finns mängder av kristna rörelser som karakteriseras av under och helbrägdagörelser - men hur många har godhet och trofasthet som sitt främsta kännetecken? (Så att utomstående inte talar om "församlingen där det sker så många under", utan om "församlingen där alla är så hyggliga och pålitliga".)
Kanske missar vi ibland det "tysta" beviset för Guds andes närvaro och ser bara det "storslagna", det "mäktiga".
Kanske märker vi bara det uppseendeväckande - en blind som får sin syn eller en cancersjuk som blir frisk - men glömmer en "vanlig" medmänniskas tröstande ord som ger en annan människa livet tillbaka. Det är i lika hög grad den helige andes verk.
Vi får inte glömma att andens gåvor även omfattar undervisningens gåva, tröstens gåva, gåvan att dela med sig, att vara en duktig ledare och att visa barmhärtighet (Rom 12:6-8).
De omfattar gåvan att meddela vishet, att meddela kunskap, att bota, att göra under, att profetera och att tala olika tungomål (1 Kor. 12:8-11).
"Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill" (1 Kor 12:11)"Kan alla vara apostlar? Eller profeter? Eller lärare? Kan alla göra under? Eller bota sjuka? Kan alla tala med tungor eller tolka sådant tal? Nej, men sök vinna de nådegåvor som är störst. Och då skall jag visa er en väg som är överlägsen alla andra" (1 Kor 12:29-31)
Kärleken!
Medan en del samfund lägger extra stor vikt just vid vissa av de andliga gåvorna, i synnerhet tungotalet, lägger andra samfund i sin förkunnelse och gudstjänst mer vikt vid andra sidor av den kristna tron och Guds verk i vårt liv - men det betyder inte att Guds ande är mindre närvarande.
Sanningen är ju att vi människor faktiskt är olika. Somliga söker sig till en församling som präglas av stillhet, andra till en som präglas av liv och rörelse, någon vill ha undervisning, en annan föredrar lovsångsmöten.
Det finns de som menar att uppdelningen i alla olika riktningar och rörelser innebär ett brott mot Jesu uppmaning och bön att "de alla må vara ett". Men kan det inte vara så att det i själva verket inte alls handlar om splittring utan om mångfald - att just denna uppdelning i olika samfund med något olika inriktningar - men där faktiskt ändå alla i grund och botten är ett i Kristus - skapar möjligheter att nå utanför de snäva ramar vi människor så gärna skapar?
Evangeliet är ju så mycket större och gränslösare än vad vi ofta tror. Vi sätter ramar och vi sätter gränser - men Gud är gränslös.
Kan det rentav vara så att Gud i mångfalden ser en väg, ett medel, att nå ännu fler?
Vi är alla olika, men Gud har plats för alla - och det måste vi också ha. Vi går alla lite olika vägar, vi går i olika takt, vi möter olika hinder, vi är olika som människor - tystlåtna, jublande, blyga, frispråkiga, grubblande och barnsligt troende - vi har fått olika gåvor, olika kynnen och olika sätt - men det viktigaste är att vi går i Jesu fotspår och låter Guds kärlek leda oss.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|