Svar: Vid Jordans östra strand, där floden mynnade i Galileiska sjön, låg den lilla staden Betsaida. Här bestod befolkningen av både judar och ickejudar och det hellenistiska inflytandet var starkt. Den som vuxit upp i Betsaida talade följaktligen både arameiska och grekiska, om än inte nödvändigtvis flytande, och var van vid den grekiska kulturen.
Här föddes Simon. Hans far, som arbetade som fiskare, hette Johannes eller Jona, och Simon kom följaktligen att kallas Barjona eller Johannes son.
Tillsammans med sin yngre bror Andreas flyttade Simon från Betsaida till den betydligt större staden Kafarnaum, kanske i samband med att han gifte sig. Där bosatte han sig i alla fall tillsammans med sin fru och svärmor i det hus som han och Andreas ägde.
Till yrket var Simon fiskare och han och hans bror arbetade tillsammans i egen båt. De hade även ett fiskarlag tillsammans med kamraterna Jakob och Johannes som också var bröder.
Andreas blev lärjunge till Johannes Döparen men efter en tid lämnade han honom och anslöt sig i stället till Jesus. Om även Simon tillhörde kretsen kring Johannes vet vi inget om. Johannes evangelium antyder att så kan ha varit fallet och att Jesus och Simon träffades som hastigast vid Jordan sedan Jesus blivit döpt.
Första gången Simon mötte Jesus var annars efter det att denne flyttat från Nasaret till det tätbefolkade Galileen för att undervisa i synagogorna och tala till folksamlingar längs vägarna. Den här förmiddagen stod Jesus och talade till en folkskara vid Gennesarets sjö. Simon och Andreas hade lämnat sin båt vid sjöstranden efter en hel natts fiske utan fångst och gått i land för att skölja näten.
Plötsligt steg Jesus i båten och bad Simon ro ut en liten bit från land. Sedan satte han sig ner och börjar undervisa de församlade från båten. När han slutat sa han åt de båda bröderna att lägga i näten längre ut i sjön. Fångsten blev så stor att näten brast och de måste be om hjälp för att få i land fisken. Underverket gjorde Simon förvirrad. Han kastade sig ångerfull ner på knä framför Jesus: "Lämna mig, Herre, jag är en syndare."
När Jesus som svar istället kallade honom att bli lärjunge tvekade han inte ett ögonblick. Men det innebar inte att han genast blev Jesu ständiga följeslagare, utan i fortsättningen växlade han mellan att utöva sitt yrke som fiskare och att följa Jesus på hans vandringar.
Det dröjde ungefär ett år innan lärjungen Simon inkluderades bland de 12 som valts ut till apostlar. Och det var också nu Jesus gav honom hans nya namn. Petrus. "Sten."
Det passade säkert Simon alldeles utmärkt. Han var en stark och och trygg fiskare som var van att lyfta tunga åror, släpa in klumpiga båtar till land och dra upp nät fyllda med fisk. Han var engagerad och modig, en dynamisk natur, en energisk handlingsmänniska som tog både ansvar och initiativ och aldrig tvekade eller uppträdde osäkert. Man skulle kunna säga att han var den borne ledargestalten.
Jesus såg utan tvekan den här grovhuggne fiskarens möjligheter och kapacitet. Därför var det inte underligt att han kom att inta den främsta platsen i kretsen av apostlar och blev något av en klippa för gruppen.
Bibeln talar ofta om "Simon och de andra" och tydligen var det också så de uppfattade sig själva. Det var oftast han som förde sina kamraters talan när de var någon fråga de ville att Jesus skulle besvara. Många gånger var det också han som tog till orda när alla de andra förblev tysta. Och när Jesus frågade alla lärjungarna om något så var det Petrus som svarade.
Även utomstående kände till Petrus särställning. När de som uppbar tempelskatten ville veta om inte Jesus betalade skatt, var det Petrus de frågade.
Men samtidigt som Petrus var energisk och handlingskraftig, var han också impulsiv och han hade lätt för att handla först och tänka sedan. När Jesus letat upp ett ställe för att vara ifred och bedja, dröjde det inte länge förrän Petrus var ute och sökte rätt på honom. Och precis lika entusiastisk och impulsiv var han när han ivrigt kastade sig i sjön då Jesus ropade. Eller den gången då han såg Jesus komma gående på vattnet och han helt sonika klev ur båten och började gå fram mot Jesus. Men så greps han av ren och skär panik. Han tittade på vågorna och greps genast av tvivel och rädsla och började sjunka. Jesus blev tvungen att lyfta upp honom ur vattnet och hjälpa honom tillbaka till båten.
Petrus iver gjorde också att han alltid var snabbt framme och kommenterade när Jesus hade undervisat. Att han ofta hade fel och blev tillrättavisad bekymrade honom inte ett dugg. Snart var han framme igen och talade om vad han tyckte.
Det här innebar helt naturligt att han var den som oftast blev utsatt för kritik från Jesu sida. När Jesus förklarade att han skulle bli avrättad tog han sin mästare avsides och protesterade och förklarade att något sådant bara inte fick hända. Jesus reagerade häftigt på att Petrus satte mänskligt förnuftsresonemang mot Guds vilja. Han måste ta itu med honom och det gjorde han bestämt och hårt. "Håll dig på din plats, Satan!" sa han. "Du vill få mig på fall. Dina tankar är inte Guds utan människors."
Så närmade sig påskhögtiden. Petrus och Johannes begav sig till Jerusalem för att förbereda festmåltiden. Jesus ödmjukade sig och tvättade lärjungarnas fötter. Alla fann sig i den symboliska handlingen - alla utom Petrus. Men så fick han veta att hans vägran kunde beröva honom frälsningen, och han utropade: "Herre, tvätta inte bara mina fötter utan händerna och huvudet också."
Den sista ödesdigra natten följde Petrus med Jesus till Getsemane. Jesus var bedrövad och orolig inför det som väntade och förutom Petrus hade han med sig Jakob och Johannes. Jesus bad, men lärjungarna somnade - även Petrus.
När friden i trädgården bröts av grova röster från den beväpnade trupp som letts dit av Judas Iskariot, försökte Petrus gottgöra sin försumlighet. Han drog sitt svärd och högg av örat på översteprästens tjänare, Malkus. Men Jesus greps ändå och sa åt honom att sticka svärdet i skidan. Så var Petrus mod borta.
Men även om han liksom de övriga lärjungarna övergav Jesus, följde han och Johannes efter pöbeln som gripit Jesus "på behörigt avstånd" då de begav sig till översteprästens palats. Uppenbarligen slets han mellan fruktan för sitt eget liv och sin djupa oro för vad som skulle hända Jesus.
Och strax före gryningen kulminerade raden av missöden för Petrus del.
Han befann sig på översteprästens gård, dit Jesus förts. Där hade man tänt en eld och Petrus höll sig inte i bakgrunden i något mörkt hörn, utan han gick fram och värmde sig vid elden. Skenet från elden gjorde att några personer tyckte sig känna igen honom som en av Jesu lärjungar, men det förnekade han tre gånger.
Just då gol en tupp och uppfyllde Jesu förutsägelse: "Innan tuppen gal ska du ha förnekat mig tre gånger." I det ögonblicket rasade Petrus hela värld. Han hade förnekat allt vad han ville och trodde på och stod för. Han hade svikit den han älskade och som hade velat lita och satsa allt på honom. Han smög sig ut och bort från översteprästens gård - och grät bittert.
Men han skulle få sin mästares förlåtelse. Någon vecka efter det att Jesus avrättats och begravts mötte han honom igen vid Gennesarets sjö.
"Älskar du mig?" frågade Jesus.
Petrus svar var ett självklart ja. Tre gånger. Lika många gånger som han förnekat sin herre. "Ja, herre, jag svek dig. Jag ville inte svika dig, men jag var rädd. Jag ville inte svika... Jag älskar dig! Jag älskar dig! Jag älskar dig!"
Under flera veckor framåt fortsatte Jesus att undervisa Petrus och de andra lärjungarna, precis som tidigare - och nu fanns det inte längre ens ett uns tvivel hos någon av dem att deras mästare verkligen var Messias.
Efter Jesu himmelsfärd, som Petrus var ett av vittnena till, blev han den självklare ledaren för församlingen under den första svåra tiden. Det var han som föreslog att man skulle välja en annan apostel istället för Judas Iskariot, ett förslag som de övriga instämde i.
När lärjungarna anklagades för att vara berusade, då de började predika på mängder av olika språk efter andens utgjutande vid pingsthögtiden, var det Petrus som trädde fram till deras försvar - och fortsatte med att hålla en mästerlig predikan, inspirerad av den heliga anden.
På mindre än en kvart lyckades han visa att det som just utspelats var en uppfyllelse av den gammaltestamentliga profetian - vilket var enda sättet att övertyga hans fromma judiska landsmän om något.
Han jämförde Jesus med den avgudade kung David och förklarade att förkunnaren från Nasaret var oändligt mycket mer än kungen någonsin varit. För medan David var "död och begraven" hade Jesus - som den förste av alla människor - uppstått från de döda. "Hela Israels folk kan alltså vara fast övertygat om att Gud verkligen har gjort honom till Herre och till Messias." Jesus från Nasaret, den kringvandrande förkunnaren som avrättats som uppviglare sju veckor tidigare, var den Messias som profeterna hade sagt skulle komma.
Det var ett brinnande tal framfört av en kraftfull och brinnande personlighet. Han avslutade med att staka ut frälsningens väg - vägen till evigt liv. Och så kom det sig att antalet Jesustroende plötsligt växte på ett sätt som ingen någonsin ens kunnat drömma om. Plötsligt hade församlingen växt från hundratalet människor till 3 000.
Det var ett gensvar utan like. Och det var bara början...
Liksom de andra apostlarna fick Petrus genom den heliga Anden del av Jesu krafter. Strax efter pingstdagen botade han en av alla de handikappade tiggare som trängdes vid tempelportarna och bad om allmosor. Mannen, som varit förlamad sedan födseln, gick sedan överlycklig fram och tillbaka på tempelområdet för att visa alla att han blivit botad.
Helbrägdagörelsen väckte ögonblickligen stor uppståndelse och en hop människor samlades runt honom och apostlarna. Petrus tog tillfället i akt att förkunna budskapet om att den efterlängtade Messias, befriaren, Guds konung som gamla testamentets profeter lovat skulle komma, verkligen hade kommit. Snart uppgick den kristna församlingen till 5 000 personer.
Och Petrus kunde inte ha hållit sin predikan inför en bättre sammansatt publik. Många av dem som kom till tro var pilgrimer och andra tillfälliga besökare i huvudstaden, och när de återvände till sina respektive hemorter hade de sin nyvunna tro med sig. Det dröjde inte länge förrän de hade spridit det kristna budskapet ut över den antika världen.
Nyheten om undret nådde snart översteprästerna och Petrus och Johannes beordrades att inte fortsätta sina predikningar. Men Petrus förklarade att Messias ankomst var en så oerhörd sak att de helt enkelt måste tala om vad de sett och hört och visste var sanning, så de bröt mot förbudet och fortsatte med sin undervisning om att Jesus var Messias som skulle upprätta Guds rike.
Så snart Petrus fick möjlighet begav han sig emellertid ut för att verkställa det uppdrag som han fått av sin Herre. "Gå ut i hela världen och gör alla folk till mina lärjungar..." Han började i Samarien, i det som tidigare varit nordriket, Israel. Invånarna där var ett blandfolk, som till största delen bestod av ättlingar till de människor som förts dit av assyrierna 500 år tidigare, när invånarna i Israel fördes bort i fångenskap. Fientligheten mellan judarna och samarierna var känd. Samarierna delade judarnas tro på Gud, men de hade byggt ett eget tempel på berget Garissim och beskyllde judarna för att ha förfalskat lagen. Petrus och Johannes berättade de goda nyheterna om Messias ankomst i ett antal samariska samhällen och många människor omvände sig.
Allteftersom Petrus berömmelse spred sig strömmade män och kvinnor till hans hem i Jerusalem för att få veta mer om den korsfäste Messias och Guds rike. En av dem som besökte honom var farisén Paulus som tidigare varit en av de drivande krafterna bakom förföljelserna av de Jesustroende. Men nu hade han själv träffat Jesus - flera år efter korsfästelsen! Denna upplevelse hade fått honom att inse att det som lärjungarna förkunnade måste vara sant. Den avrättade nasarén var verkligen Messias.
Efter vistelsen i Samarien ägnade sig Petrus åt missionsverksamhet i Israel. I Lydda, väster om Jerusalem, botade han ett fall av förlamning och omvände många människor. I hamnstaden Joppe (nuvarande Jaffa) återuppväckte han sömmerskan Tabita. Här fick han också en märklig uppenbarelse som visade honom att Gudsriket inte kände några nationsgränser - Messias var inte bara judarnas befriare - utan att Jesus verkligen hade menat att evangeliet om riket skulle föras ut till alla folk, inte bara till judarna.
Den förste ickejude som lät omvända sig var officeren Kornelius i den romerska kolonins huvudstad Caesarea. Det djärva steget att välkomna romaren till församlingen framkallade stor bestörtning bland de troende i Jerusalem, men när man klandrade Petrus för hans initiativ, hänvisade han till att Kornelius och hans husfolk faktiskt hade fått Guds ande.
Petrus framgångar som människofiskare gjorde emellertid att han hamnade på definitiv kollisionskurs med myndigheterna. År 41 kallade romarna hem sin provinsguvernör i Cesarea och ersatte honom med en sonson till Herodes den store - Herodes Agrippa I. När han fick veta att det hade uppstått en ny sekt, som samlade alltfler anhängare till en upprorsmakare från Nasaret som avrättats nära tio år tidigare, beslutade han sig för att ställa sig in ytterligare hos folket genom att ta itu med sekteristerna.
Agrippa lät gripa och avrätta Jakob, Sebedaios son, som tillsammans med sin bror Johannes och Simon Petrus utgjorde den trio bland apostlarna som stått Jesus närmast. Eftersom Petrus nu var den mest framträdande ledaren bland de kristna i Jerusalem blev han föremål för nästa ingripande. Under det osyrade brödets högtid lät Herodes gripa honom med avsikt att genomföra en skenrättegång mot honom efter högtiden. Aposteln kastades i fängelse i borgen Antonia, men fritogs ur cellen av en ängel som hjälpte honom förbi vakterna.
Petrus tog sig till ett hus som ägdes av Johannes Markus mor och där stadens kristna hade samlats till bön för honom. Efter att ha berättat vad han varit med om lämnade han Jerusalem och ledningen för församlingen i Jerusalem övertogs av en av Jesu bröder, Jakob.
Petrus reste nu omkring och förkunnade evangelium, speciellt för judarna. Han verkade bland judarna i Palestina och angränsande trakter, men begav sig också till de judar som bodde utanför Palestina. Här var det av ofantlig betydelse för honom att han förstod grekiska - och kanske också kunde uttrycka sig på det språket.
Någon tid efter det att han lämnat Jerusalem befann han sig i Antiokia i Syrien. Här hyste man starka betänkligheter då det gällde huruvida ickejudar skulle kunna tas upp i församlingen. Den hednakristna församlingen hade haft besök av män från församlingen i Jerusalem som förklarat att den som ville bli frälst måste låta omskära sig eftersom omskärelsen var ett tecken på det förbund som Gud ingått med Abraham. Petrus försvarade sin ståndpunkt - att evangeliet gällde alla människor - liksom han också senare gjorde med framgång vid apostlamötet i Jerusalem år 49.
Där skulle den stora frågan avgöras om hedningar skulle kunna upptas i församlingen (som ju faktiskt var en judisk sekt) utan omskärelse. Efter mycket debatt reste sig Petrus och tog till orda och vittnade om Guds verk med ickejudiska troende. Det faktum att "hela folksamlingen tystnade" vittnar om styrkan i hans argument och det anseende han hade. Så beslutade kyrkans ledare att hedningar kunde döpas utan att först ha omvänt sig till judendomen - och därmed hade man tagit det första steget mot att göra kristendomen till en världsreligion.
Det tycks som om Petrus därefter besökte den gamla staden Korint ända borta i Grekland, och han kanske också färdades vida omkring i andra länder. Det talas om verksamhet i Makedonien, Mindre Asien, Svarta havets kuster, Egypten, Nordafrika, Italien, Gallien, Spanien, Britannien, Babylonien och Persien. Den bibliska berättelsen visar att han vid olika tider befann sig på vitt skilda platser. Och åtminstone under de senare åren hade han sin hustru med sig på sina resor. När han skrev det första av de brev som finns bevarade i Bibeln befann han sig enligt egen uppgift i Babylon.
Många judar hade förts dit i fångenskap drygt 600 år före Petrus tid. Men år 539 före Kristus intogs staden av den persiske kungen Kores, som gav de judiska fångarna tillåtelse att resa hem till sitt land. Många hade gjort det, men många hade också stannat kvar i Babylon och på Petrus tid var staden ett av den judiska kulturens huvudcentra. Eftersom Petrus ju hade fått i uppdrag att sköta "apostlaverksamheten bland de omskurna [dvs judarna]" var det bara naturligt att han begav sig till detta judiska centrum för att förkunna evangelium där.
Till slut hamnade Petrus i Rom, vilket inte är särskilt märkligt eftersom det var Västerlandets centrum på den tiden.
Enligt en tradition kom han dit redan omkring år 40 och blev ledare för den romerska församlingen, men sannolikt ligger det ingen sanning i den traditionen. När Paulus skrev till församlingen i Rom år 56 hälsade han nämligen till 26 namngivna personer där, men nämnde inte Petrus vilket han utan tvekan skulle ha gjort om kollegan hade varit verksam där. Fyra år senare befann sig Paulus själv i Rom och skrev då brev därifrån. I ett av de bevarade breven hälsar han från flera välkända kristna som samarbetade med honom, men inte heller där finns Petrus namn, så man kan nog utgå från att Petrus inte kom dit förrän senare.
Däremot vet man med säkerhet att han slutade sina dagar som martyr i Rom, någon gång mellan år 64 och 68 (antagligen år 67), då han enligt samstämmiga uppgifter från olika historieskrivare under första och andra århundradet korsfästes under den förföljelse som kejsar Nero anställde. Troligen finns hans grav under den nuvarande Peterskyrkan. På den plats där Peterskyrkan står fanns tidigare en basilika som på 300-talet uppfördes till Petrus ära av kejsar Konstantin.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|