Svar: Begreppet "helgon" förekommer på flera ställen i Nya testamentet. Det är helt enkelt samma ord som i våra biblar översätts med "de heliga" - dvs benämningen på de troende, Guds församling.
"Jag hälsar er alla... ni Guds älskade, hans kallade och heliga" (Rom 1:7)"... en insamling till de fattiga bland de heliga i Jerusalem" (Rom 15:26)
"Alltså är ni... medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj" (Ef 2:19)
"Alla de heliga... hälsar er" (Fil 4:22)
"Ni är ett utvalt släkte... ett heligt folk, ett Guds eget folk" (1 Pet 2:9)
Redan i början av 100-talet, bara 100 år efter Kristi verksamhet på jorden, ägnade man i många församlingar stor vördnad för "de heliga" (de "helgon") som gått i döden för evangeliets skull. Under 200-talets svåra förföljelser av de kristna började man på många håll att hålla minnesfester för martyrerna.
Man menade att de döda heliga nu befann sig i himmelen och att de på grund av alla sina dygder och allt sitt lidande - genom att de levt så nära Gud och vandrat i en så djup gudstro - nu fanns i Guds närhet och kunde föra de levandes talan inför Kristi himmelska tron. Man bad dem därför tjänstgöra som förebedjare inför Gud.
Detta hedrande av de bortgångna troende fanns alltså inom den kristna församlingen redan från början. Faktum är att det länge varit tradition inom judendomen att hedra profeter och andra heliga män - och vi får inte glömma att både Jesus och hans lärjungar var judar.
När så förföljelserna upphörde i början av 300-talet började man mer och mer uttrycka sin vördnad även för andra avlidna som ansågs ha utgjort ett föredöme som kristna, i synnerhet sådana som utmärkt sig genom att försaka världen - eremiter och munkar, kyrkolärare och biskopar, jungfrur och kyska änkor.
Vissa av de här människorna hade haft någon form av anknytning till en plats eller ett yrke, eller hade kanske haft ett speciellt intresse eller någon speciell begåvning, vilket gjorde att man antog att det han eller hon var särskilt mån om det. Det låg följaktligen nära till hands att tänka sig att helgonet skulle kunna ingripa genom att hjälpa den troende att vädja till Gud om hjälp och stöd, i synnerhet i ett ärende som legat helgonet varmt om hjärtat i livet.
Den helige Franciscus älskade till exempel naturen och följaktligen har miljövännerna utsett honom till sitt skyddshelgon. Andra heliga har utsetts exempelvis till olika yrkens, kyrkors, sjukas, länders eller platsers beskyddare.
Kyrkans ledning var emellertid noga med att betona att de avlidna heliga endast skulle vördas, inte tillbedjas, och det är den inställning man fortfarande har inom den katolska kyrkan.
Man ber alltså inte till helgonen på det sätt som man ber till Gud, utan man ber dem om deras förböner. Man skulle kunna jämföra det med hur vi ibland kan be någon annan person be för oss när vi har det svårt. Då väljer vi naturligtvis en god vän eller någon annan person som vi har förtroende för, någon som förstår våra problem eller någon vi känner står nära Gud. På samma sätt vänder sig troende katoliker till de avlidna heliga som man menar befinner sig framför Guds och Kristi tron och vädjar till dem att be för dem och lägga fram deras böner inför Herren
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|