Svar: Lukas kom ursprungligen från Antiokia, en myllrande stad med en halv miljon invånare på den grönskande slätten vid floden Orontes i den romerska provinsen Syrien. Där hade han fått sin läkarutbildning och där var han verksam i detta högt ansedda yrke. Hans namn var en variant på det latinska namnet Lucius, Lucilius eller Lucanus.
Antiokia var romarrikets tredje största stad och den romerska regeringsmaktens centrum i Östern. Både Augustus och Tiberius hade prytt staden med offentliga byggnader och här fanns allt som var typiskt för romerska storstäder: teater, idrottshallar, cirkus, offentliga badhus, akvedukter och svala promenadvägar under kolonnader.
Invånarna var beryktade för både dryckenskap och sexuell lössläppthet, men samtidigt blomstrade kulturen och rikedomen var utbredd.
Här bodde alltså läkaren Lukas. När och hur han blev omvänd till tron på att Jesus från Nasaret var den Messias de gammaltestamentliga profetiorna lovat skulle komma vet vi ingenting om, men det växte tidigt fram en betydande Jesustroende församling i Antiokia. Staden låg knappt 50 mil från Jerusalem och hade en talrik judisk befolkning. Redan på 40-talet flydde Jesustroende från Jerusalem till Antiokia där man grundade vad som skulle bli en av de största av den första tidens kristna församlingar. Många av invånarna blev övertygade om att snickaren från Nasaret var den väntade Messias och det är möjligt att Lukas kom i kontakt med de Jesustroendes förkunnelse redan på 40-talet - bara tio år efter Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd.
Omkring år 50 bodde han emellertid i Troas, ett par mil söder om det gamla Troja. Samtidigt var aposteln Paulus ute på sin andra missionsresa...
Den här gången var apostelns mål Grekland och Italien. Makedonien - den självklara inkörsporten till Grekland - låg nordväst om Troas och det var när Paulus och hans båda följeslagare, Silas och Timoteus, befann sig i Troas i väntan på att kunna ta ett fartyg över till makedoniska Neapolis som hans och Lukas vägar korsades för första gången. Mötet slutade med att läkaren anslöt sig till resällskapet.
Så följde Lukas med Paulus över havet till den stora hamnstaden Neapolis på Hellas nordostkust och vidare till deras mål, Filippi, som låg knappt halvannan mil inåt landet.
Den judiska kolonin i Filippi var så liten att man inte ens hade någon synagoga, utan bara en mötesplats utanför stadsmurarna där man samlades på sabbaten. Paulus, Silas, Timoteus och Lukas letade sig emellertid snart fram till den judiska församlingen och Paulus grep första tillfälle att förkunna budskapet om Messias och hans uppståndelse och utlovade återkomst.
Till en början gick allt bra men efter en tid blev Paulus inblandad i ett bråk som resulterade i att han fängslades och utvisades. Lukas, som inte hade haft med bråket att göra, bestämde sig för att stanna kvar medan hans vänner började sin vandring västerut mot Rom.
Lukas blev nu inte bara en stöttepelare i den nya församlingen i Filippi, utan han kunde dessutom utöva sitt yrke som läkare i staden.
Han tycks inte ha träffat Paulus på nytt förrän sex år senare, när aposteln var på väg tillbaka genom Grekland och Mindre Asien till Jerusalem efter sin tredje missionsresa. När Paulus och de övriga lämnade staden var Lukas i deras sällskap igen. De reste med båt längs kusten till det vackra Mitylene, vidare till Miletus och sedan söderut mot Kos där greken Hippokrates, läkekonstens fader, fötts ungefär 500 år tidigare. När de passerade ön höll den grekiske läkaren Soranus från Efesos just på att skriva en biografi om Hippokrates. Om Lukas aldrig har varit på Kos, måste han ha önskat besöka ön, där den man en gång levt som grundat hans läkaryrke.
När denna missionsresa var över följde Lukas med Paulus till Palestina och Jerusalem. Det dröjde inte länge förrän det blev känt att några män planerade ett attentat mot Paulus och han sattes i skyddshäkte i Cesarea. Även om Lukas själv var fri, var han med sin gode vän under den två år långa fängelsetiden.
Under denna tid hade Lukas många tillfällen att samtala med människor som varit bekanta med Jesus från Nasaret och följt hans verksamhet. Under resorna med Paulus hade han dessutom utan tvekan fått lära mycket om Jesu liv och den kristna församlingens början genom apostlarna och de första kristna.
Kanske var det medan Paulus satt fängslad i Cesarea (omkring år 56-58) som Lukas skrev ner sin redogörelse för Jesu liv och verk. Skriften var ställd till en person som hette Teofilus och troligen hade Lukas fått i uppdrag av honom att ta reda på sanningen om Jesus och hans verksamhet. Med största säkerhet utnyttjade han i alla fall tiden i Palestina till att skaffa mer information om Jesus och hans verksamhet, både från den kristna församlingen och från andra.
När Paulus hade suttit fängslad i Caesarea nästan två år beslutade den nytillträdde romerske landshövdingen Festus att ställa aposteln inför rätta så att hans vedersakare skulle kunna precisera sina anklagelser. Men Paulus hyste inget hopp om att bli rättvist behandlad av de judiska myndigheterna, så han utnyttjade sin rätt som romersk medborgare och begärde att få ställas inför rätta i Rom. Det kunde man inte neka honom, och så kom det sig att Lukas och den grekiske konvertiten Aristarkus lämnade Judeen tillsammans med Paulus och en mängd andra fångar. Men resan var nära att sluta i katastrof...
Skeppet följde först kusten norr- och västerut förbi ön Rhodos och sedan söderut till Kreta. Men det hade hunnit bli mitten av oktober och den trygga sjöfartssäsongen var definitivt slut.
Fartyget hade knappast mer än rundat udden utanför den skyddade vik som kallades Goda hamnarna när man drabbades av häftiga nordostvindar. Under två veckor drev fartyget redlöst i ovädret. En natt konstaterade man att fartyget drev in mot en ö. I ett sista försök att hålla fartyget på rätt köl och förhindra att man gick på något skarpt grund i mörkret kastade man ut fyra ankaren och väntade på att det skulle bli ljust.
När dagen grydde kunde man urskilja en vik med sandstrand. Man kapade ankartågen, hissade förseglet och styrde in mot stranden, men fartyget rände fast med stäven på ett rev och började brytas sönder. Alla de 276 personerna ombord kastade sig i de skummande vågorna och genom att simma eller klamra sig fast vid vrakspillror nådde allesamman stranden. Ingen omkom vid förlisningen och öborna tog välvilligt emot dem.
Det visade sig att man hade lidit skeppsbrott på ön Melita (sedermera Malta), ett tiotal mil söder om Sicilien.
Några kilometer söder om den plats där man strandat låg en gård som tillhörde öns fogde, Publius. Han tog emot Paulus och dennes följeslagare i sitt hus de första dagarna. Publius far låg sjuk i dysenteri med hög feber, men han blev frisk när Paulus lade händerna på honom. Ryktet om undret spred sig över ön och folk kom med sina sjuka till Paulus. Han fick mycket att göra under de tre månader som han och de övriga från skeppet måste övervintra på Malta.
Men tre månader senare, i början av februari, var vädret bättre och de skeppsbrutna togs ombord på ett spannmålsskepp från Alexandria som legat vid ön över vintern.
Till slut var de framme i italienska Puteoli och efter en vecka hos de kristna där begav de sig de sista 24 milen till Rom längs den berömda vägen Via Appia.
Så kom de då till huvudstaden i romarriket - en världsstad med drygt en miljon människor från alla delar av riket. Här hade det mycket tidigt funnits en liten kristen församling och Lukas och de övriga i sällskapet möttes av vänner som var lyckliga över att ha aposteln hos sig. Paulus kom visserligen som fånge i väntan på rättegång, men han fick bo i en egen lägenhet om än under bevakning. Där kunde han skriva brev till sina församlingar, ta emot gäster och predika för alla som ville komma och lyssna. Paulus hölls kvar i mer än två år, och Lukas stannade i hans närhet.
Här författade Lukas sannolikt den skrift som skulle få namnet "Apostlagärningarna", antagligen omkring år 61.
Även den här skriften var ställd till Teofilus och den var närmast en fortsättning på evangeliet. Här redogjorde Lukas för apostlarnas verksamhet under de närmaste 30 åren efter Jesu död och uppståndelse. Han beskrev hur den helige Ande med apostlarna som redskap grundade den kristna församlingen och han beskrev fornkyrkans första decennier och kristendomens utbredning.
Utan tvivel fick kejsarens kansli snabbt ta emot inlagor i fallet Paulus. Men för den som varken hade inflytelserika vänner eller pengar till mutor var det en lång och omständlig procedur att få sin sak prövad av det romerska världsväldets mäktige härskare. När Lukas skrev slutorden i sin rapport till Teofilus visste han ännu inte resultatet av Paulus vädjan till kejsaren.
Han stannade hos Paulus under dennes sista tid som fånge i Rom. När Paulus skrev till de kristna i Kolossae från Rom hälsade Lukas till dem och aposteln omnämnde honom som "den älskade läkaren". När Paulus skrev till Filemon från Rom (ca år 60-61) hälsade han också från Lukas och talade om honom som en av sina medarbetare. Att döma av apostelns påpekande i brevet till sin tidigare följeslagare Timoteus, som numera hade ansvaret för församlingen i Efesus, var den grekiske läkaren slutligen den ende av Paulus medhjälpare som är kvar.
Ett par år senare var Paulus död. Omkring år 64 inledde den romerske kejsaren Nero en fruktansvärd massaker på de kristna i Rom, och Lukas vän och lärare fanns bland dem som avrättades.
Även Lukas liv gick mot sitt slut. Hur han dog känner vi inte till, men tydligen lämnade han Rom så snart Paulus var borta, och enligt en gammal sägen led även han martyrdöden. Det finns emellertid också en annan tradition som säger att han levde till 84 års ålder då han dog en naturlig död i Beotien i mellersta Grekland.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|