Svar: Du har helt rätt i att homosexualitet strider mot Guds ordning. Bibeln är väldigt klar på hur Gud har tänkt att ett parförhållande ska fungera - nämligen mellan man och kvinna. Det framgår redan av bibelns första bok...
"Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: 'Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden!' Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru och de skall bli ett kött" (1 Mos 1:27-28 och 2:24)
Det är ingen som helst tvekan om att det inte var Guds mening att män skulle bli förälskade i män eller kvinnor i kvinnor - i så fall skulle inte människosläktet ha blivit långvarigt. Det är onormalt och onaturligt, om vi med beteckningen "normalt" menar vad Gud från början avsåg, hur Gud hade tänkt att människan skulle vara, men - det finns mycket som är onormalt och avvikande...
Den enkla sanningen är att efter det att synden kom in i bilden (Rom 5:12) är hela skapelsen bristfällig - långt från den fullkomlighet som var Guds ursprungliga avsikt (1 Mos 1:26) och är och förblir vårt slutliga mål (Rom 8:29, Fil 3:21)!
Det var aldrig Guds ursprungliga avsikt att vi skulle bli gamla och skröpliga. Det var aldrig Guds ursprungliga avsikt att vi skulle behöva "slita i vårt anletes svett för brödfödan" (1 Mos 3:19). Det var aldrig Guds ursprungliga avsikt att någon människa skulle lida. Men betyder det att det är synd att bli gammal och skröplig? Är det synd att tvingas kämpa för att överleva? Är det synd att lida?
Är allt som inte når upp till den ursprungliga fullkomlighetsnormen, allt detta som är en ofrånkomlig del av vår ofullkomliga tillvaro, synd...?
Är det inte snarare så att vår ofullkomlighet är ett resultat av vår - hela mänsklighetens - synd, dvs en konsekvens av alla människors oförmåga att följa Guds vilja?
Det finns människor som föds utan armar. Det var inte vad Gud avsåg från början. Det var inte så människan var tänkt att fungera. Men den avgörande frågan är om Gud anser att den som är född utan armar (och för vilken armlöshet ju trots allt är det "normala") begår en synd om hon försöker leva ett så tillfredsställande och fullvärdigt liv som möjligt med sina förutsättningar och i den situation hon befinner sig, och inte försöker tvinga sig till att använda protes?
Eller ta som en annan (bokstavligen haltande) jämförelse: en människa som fötts med ett ben kortare än det andra. Begår hon i Guds ögon en synd om hon accepterar sig själv som hon är, om hon försöker leva sitt liv efter bästa förmåga och gå och halta med de olika långa ben hon har fått - eller ska hon tvingas avhålla sig från att gå därför att det normala är att gå med två lika långa ben?
För övrigt behöver en avvikelse inte alls vara "negativ" eller innebära någon form av handikapp. Att ha absolut gehör och perfekt, tonsäker sångröst tillhör inte heller det normala. Eller att blixtsnabbt kunna multiplicera åttasiffriga tal med varandra i huvudet. Och att ha sex fingrar på varje hand är förvisso onaturligt, men kanske ibland rentav bättre än att ha fem...
Även om det naturligtvis var Guds mening att alla skulle ha fem fingrar, och även om den som har sex stycken följaktligen avviker från det "normala", så har jag svårt att tänka mig att Gud skulle betrakta det som en synd ifall den som har fått sex fingrar på varje hand accepterar sig själv som hon är (för henne är det ju faktiskt normalt att ha sex fingrar, eftersom hon aldrig har haft fem), gör det bästa möjliga av sin situation och lever sitt liv lycklig och nöjd med de sex fingrar hon har fått.
Att vara homosexuell - att ha en inriktning kroppsligt och en annan inriktning själsligt - är förvisso en avvikelse från det normala och något som bryter mot Guds ursprungliga avsikt med människans roll som manlig och kvinnlig könsvarelse. Problemet är att den som är homosexuell befinner sig i den situationen att hans person som helhet består av två motstridiga "karaktärer": kroppen och själen. Och då måste ju den yttersta frågan bli: vad ska en homosexuell förneka - den yttre eller den inre människan? Ska han förneka sin kropp eller ska han förneka sina känslor?
o Ska han utgå från kroppen och säga att hans kropps utseende måste vara det avgörande - och att det följaktligen är själen (känslolivet och därmed hans sexuella inriktning) som har blivit "fel"?
o Eller ska han utgå från själen och säga att det är själen, hans känsloliv och sexuella inriktning, som måste vara det avgörande och rätta och att det således är kroppen (de fysiska könsattributen) som har blivit "fel"?
Blir han insläppt i himmelriket om han förnekar sina känslor - som han ju naturligtvis ändå har - och tvingar sig själv till en kroppslig förbindelse med en individ som - även om vederbörandes kropp fysiskt sett är den "rätta" - inte väcker någon form av attraktion eller lust utan i stället motvilja och äckel, men utestängd från Guds rike om han i stället låter känslolivet, själen, vara det avgörande?
Kort sagt - vilket ska han betrakta som "fel"? Vilket ska han förneka? Måste han över huvud taget förneka något av det som sammantaget är hans "jag"?
För oss människor som bara ser det yttre är det lätt att säga att det (det yttre) givetvis är det rätta - att könsorganens utseende och övriga könskarakteristika säger att personen i fråga ska attraheras av en person med motsatta könsattribut.
Vi utgår med andra ord automatiskt från att Gud är bättre på att skapa kroppar än själar och att det följaktligen är kroppens utseende som ska vara det avgörande...
Men hur ser Gud på det? Vilket är det som i Guds ögon "väger tyngst"? Anser Gud att det är mer synd att "följa själen" än att "följa kroppen"? Lägger Gud lika stor vikt som vi vid den "yttre människan" - eller ser Gud i högre grad till "den inre" människan?
Med utgångspunkt från bibelns bild av Gud, så som han uppenbaras i mänsklig gestalt i snickaren Jesus - med utgångspunkt från Jesu förkunnelse - med utgångspunkt från Guds ord som helhet och dess undervisning om syftet med vår tillvaro, Guds avsikt med vår skapelse, det mål han har planerat för oss och den oändliga kärlek han hyser till vart och ett av sina barn - så är det helt uppenbart att hur osmakligt, onaturligt och fel vi heterosexuella än tycker att det är med homosexualitet (och även om det bryter mot hans ursprungliga avsikt med människan), så ser Gud med andra ögon än vi.
Han ser med en förälders kärlek på sitt barn!
Han ser en individ som av födsel eller miljö har formats på ett sätt som strider mot hans avsikt - men varken mer eller mindre än alla andra (och allt annat) som är ofullkomligt och avvikande på något sätt? Och Guds avsikt är att inte någon enda människa ska gå förlorad (2 Pet 3:9) utan att vi alla ska bli räddade undan döden och leva för alltid (1 Tim 2:4).
Även om vi människor ofta genom okunskap, oförstånd och fördomar har förnekat dem som varit avvikande i något avseende rätten till ett värdigt och fullödigt liv med utgångspunkt från sina förutsättningar - kort sagt rätten att vara den de är - så låter inte Gud något av sina barn gå förlorat därför att det accepterar att leva sitt liv som avvikande, oavsett om det handlar om att barnet har en "onormalt bra" hörsel, "annorlunda" synförmåga, ett "ovanligt" utseende, en "sällsynt" psykisk funktion eller en "udda" sexuell läggning.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|