Svar: Handpåläggning är någonting som förekommer inom i stort sett alla kristna församlingar, i samband med dop, bön för sjuka, prästvigningar osv. I Hebreerbrevet 6:1-2 omnämns "handpåläggning" som en av "grunderna i Kristi lära". Men faktum är att man kan hitta exempel på handpåläggning i hela bibeln, ända sedan de första israeliternas dagar.
Guds löfte till Abraham hade genom Isak förmedlats till Jakob (som senare skulle få namnet Israel). När Jakob var döende kallade han till sig sina barnbarn, Efraim och Manasse. Vid en enkel välsignelseceremoni lade Jakob händerna på Josefs söner som en bekräftelse på att det löfte han själv fått i arv skulle gå vidare till dem och deras ättlingar (1 Mos 48:13-20).
När Gud längre fram valde ut Levi stam, leviterna, till ett prästerskap åt Israels barn, avskildes de till sin tjänst genom handpåläggning. Det var först efter att ha helgats genom denna viktiga ceremoni som de fick tjänstgöra i Guds tempel (4 Mos 8:6-11).
Likaså insattes Josua i sitt ämbete genom att Mose lade sin hand på honom:
"Herren svarade Mose: 'Tag Josua... och lägg din hand på honom... Ge honom något av din auktoritet, så att hela Israels menighet lyder honom..." (4 Mos 27:18-20) "Josua, Nuns son, var fylld med vishetens ande, ty Mose hade lagt sina händer på honom. Och Israels barn lydde honom och gjorde som Herren hade befallt Mose" (5 Mos 34:9)
I Nya testamentet får nydöpta personer händer lagda på sig som ett steg i mottagandet av Guds heliga ande. I Apostlagärningarna 8 berättas om ett antal personer i Samarien som hade hört evangeliet predikas av Filippus och låtit döpa sig, men fortfarande inte hade fått del av Guds ande:
"Apostlarna [Petrus och Johannes] lade då händerna på dem och de tog emot den helige Ande" (Apg 8:17-18)
Lägg också märke till Apg 19 där aposteln Paulus träffade några lärjungar som blivit döpta med "Johannes döparens dop" och inte ens kände till det som hänt vid pingsten då den helige Ande hade blivit utgjuten (vers 1-4) för första gången.
"När de fick höra detta döptes de i Herren Jesu namn. Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över dem" (Apg 19:5-6)
Liksom i det gammaltestamentliga Israel blev också medlemmar av den urkristna församlingen "avskilda" till särskilda tjänster genom handpåläggning. I Apostlagärningarna berättar Lukas om hur man utsåg sju församlingstjänare som skulle ta hand om den dagliga utdelningen av mat till de ensamma änkorna i församlingen:
"De valde Stefanus, en man uppfylld av tro och den helige Ande, vidare Filippus, Prokorus, Nikanor, Timon, Parmenas och Nikolaus, en proselyt från Antiokia. Dessa förde de fram inför apostlarna, som bad och lade händerna på dem" (Apg 6:5-6)
I församlingen i Antiokia avskildes Barnabas och Saulus för sin missionsgärning genom fasta, bön och handpåläggning:
"I församlingen i Antiokia fanns det profeter och lärare, Barnabas, Simeon som kallades Niger, Lucius från Cyrene, Manaen, fosterbror till landsfursten Herodes, samt Saulus. När de tjänade Herren och fastade sade den helige Ande: 'Avskilj åt mig Barnabas och Saulus för den uppgift som jag har kallat dem till.' Då fastade de och bad och lade händerna på dem och sände ut dem" (Apg 13:1-3)
Gud ger också speciella gåvor - andliga gåvor - till dem som genom handpåläggning avskiljs till en särskild uppgift. Paulus skrev till Timoteus:
"Försumma inte nådegåvan i dig, den som du fick genom profetord, när de äldste lade händerna på dig" (1 Tim 4:14)"Därför påminner jag dig om att låta den Guds nådegåva flamma upp igen som finns i dig genom min handpåläggning" (2 Tim 1:6)
Jesu bror Jakob uppmanade medlemmarna i församlingen att vända sig till församlingens ledare om de var sjuka, så att dessa skulle be för dem och "i Herrens namn" smörja dem med olja (Jak 5:13-15). Även vid de tillfällena användes handpåläggningen som ett yttre tecken på förmedlandet av Guds kraft. Här utgjorde Jesus förebilden:
"Bara några få sjuka botade han [Jesus] genom att lägga händerna på dem" (Mark 6:5)"När Jesus såg henne, kallade han henne till sig och sade till henne: 'Kvinna, du är fri från din sjukdom', och så lade han händerna på henne" (Luk 13:12-13)
"Vid solnedgången kom alla till honom [Jesus] med dem som led av olika sjukdomar, och han lade händerna på var och en av dem och botade dem" (Lukas 4:40)
Och Jesus sa om sina lärjungar att de skulle göra likadant:
"De ska lägga händerna på sjuka, och de ska bli friska" (Mark 16:18)
Detta praktiserades också redan av de första kristna. I Apostlagärningarna berättas om hur en lärjunge vid Ananias botade den nyomvändne Paulus (Saul) som blivit blind efter sitt möte med Jesus på vägen till Damaskus:
"När han [Ananias] kom in i huset lade han händerna på honom... Genast var det som om fjäll föll från hans ögon, och han fick sin syn igen..." (Apg 9:17-18)
Och Paulus följde själv Jesu exempel:
"Publius far låg just då sjuk i hög feber och svår diarré. Paulus gick in till honom, bad och lade händerna på honom och botade honom" (Apg 28:8)
Som framgår av alla de här exemplen är handpåläggningen en alltigenom konkret och påtaglig handling. Men det är viktigt att betona - i synnerhet då det gäller handpåläggning vid botandet av sjuka - att det inte finns något mystiskt i själva beröringen. Ingen prästs händer är speciella eller heliga. Ingen olivolja har någon mystisk kraft. Det är Gud själv som botar genom sin heliga ande. Men han har "ordinerat" en fysisk handling för att vi ska visa vår tro och förtröstan på honom, och för att visa att vi vet var Gud är verksam och att vi accepterar den myndighet han har gett sina tjänare.
När Jakob välsignade Efraim och Manasse var det inget övernaturligt med hans händer, utan Gud använde Jakobs högra och vänstra hand som symboler, som synligt tecken, på de välsignelser han skulle ge dessa två pojkar och deras ättlingar.
När Jesus lade händerna på barnen och välsignade dem var det inte hans mänskliga, fysiska händer som åstadkom någonting. Endast Gud kan välsigna oss och skydda oss genom sin heliga andes kraft och genom sina änglar. Men Jesus använde den fysiska handpåläggningen som en symbol för att han handlade å sin Faders vägnar - som Faderns representant - när han bad Gud välsigna barnen.
När Paulus och Barnabas avskildes som missionärer var det Gud som utvalde dem. Genom att lägga händerna på dem bekräftade ledarna för församlingen bara vad Gud redan hade gjort.
När någon får motta den heliga anden genom handpåläggning efter dopet är det inte själva den fysiska handlingen som överför Anden. Endast Gud kan ge en omvänd människa sin ande. Men Gud har gett oss denna fysiska procedur som en symbol för att vi erkänner de mänskliga redskap han använder sig av.
Handpåläggningen är ingenting övernaturligt. Det handlar inte om någon form av "kraftöverföring", "förmedling av kosmiska energier" eller liknande. Handpåläggningen är en allvarlig, symbolisk handling som visar att även om Gud själv är osynlig för våra begränsade mänskliga ögon, så är han närvarande i det som sker. Den är ett yttre tecken på att Gud verkar genom sina tjänare - med människor som redskap - att någon blir speciellt utsedd eller får ta emot välsignelse, myndighet, makt, andlig kraft eller befrielse från sjukdom, från Gud men genom människors försorg.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|