Svar: När Gud för drygt 4000 år sedan upprättade ett förbund, ett ömsesidigt avtal, med Abraham - ett förbund som innebar ett löfte om att Gud skulle ge hans ättlingar alla slags materiella välsignelser förutsatt att de följde Guds vilja och utgjorde ett exempel för alla andra folk, både då och i framtiden - befallde han att alla Abrahams ättlingar skulle omskäras som ett tecken på sin härstamning.
Omskärelsen innebar att de alla bar ett otvetydigt och återkalleligt fysiskt tecken på sin kropp - beviset på att de tillhörde Guds folk och hade del i förbundet och löftet (3 Mos 12:3).
När Gud 2000 år senare förnyade sitt förbund med Abrahams ättlingar, dvs Israels folk (och dessutom utvidgade det till att omfatta också resten av mänskligheten) kom det att innefatta långt mer än det gamla förbundet. Medan det gamla hade utgjort ett avtal om materiella välsignelser var det nya en överenskommelse som ytterst innebar ett löfte om evigt liv för var och en - oavsett fysisk härstamning, nationalitet, ras eller hudfärg - som genom sin tro på Gud och sin vilja att följa honom var andligen besläktade med Abraham.
Guds villkor för att ge någon människa sin heliga ande - den ande som gör det möjligt för henne att få evigt liv, att övergå från denna fysiska tillvaro till en andlig, vilket är hela syftet med vår arts existens - var (och är) att hon fattat ett definitivt beslut att liksom Abraham följa Gud för all framtid.
Gud skulle helt enkelt kräva ett entydigt, tveklöst ställningstagande från vår sida. Och så fogade han ett "tecken" även till detta förbund - ett konkret bevis för att den enskilda individen accepterat avtalet, "skrivit under" på det nya förbundet - på samma sätt som omskärelsen en gång i gamla tider utgjort tecknet på att någon tillhörde det gamla förbundet.
Det yttre tecken, den ceremoni, som Gud valde som bekräftelse på individens tro och beslut att följa honom var så påtagligt, så definitivt avgörande, att för den som gjorde detta ställningstagande och genomgick denna ceremoni tog livet en definitiv ny vändning...
Religiösa vattenceremonier var ingen okänd företeelse. Rituella tvagningar omtalas på många ställen i Gamla testamentet. Men nu gav Gud tvagningen en ny funktion och innebörd. Han införde en ceremoni som visserligen anknöt till de tvagningar som han en gång föreskrivit för Israels barn, men nu handlade det inte längre om levitisk renhet, rituell renhet, utan verklig rening från synden. Det var en ceremoni som hörde samman med begrepp som omvändelse, bättring, förlåtelse och frälsning. Och han knöt den till det nya förbundet och började förbereda folket i Judeen för Messias ankomst. Den man som Gud utsett att som "den Högstes profet... gå före Herren och bana väg för honom" (Luk 1:76) hette Johannes och var syssling till Jesus.
"[Johannes] begav sig till trakten kring Jordan och förkunnade överallt syndernas förlåtelse genom omvändelse och dop" (Luk 3:3)
Hans uppgift var att förkunna det faktum att himmelriket var nära och avskilja en skara som var beredd att ta emot Messias när han kom (Luk 1:17). Johannes förklarade att om man skulle ha en chans att slippa drabbas av det lidande som skulle drabba världen innan Messias förverkligade Guds rike måste man vända om, vända synden ryggen och "bära sådan frukt som hör till omvändelsen".
Det var en fåfäng förhoppning att tro att man hade en given plats i Guds rike bara därför att man hade Abraham som anfader. (Eller som Jesus senare skulle uttrycka det: "Om ni vore Abrahams barn skulle ni göra Abrahams gärningar.") I Guds rike finns ingen plats för någon som väljer att hellre gå sin egen väg än Guds väg. Johannes uppmaning var given: "Gör bättring, låt döpa er som ett bevis på er beslut och be Gud förlåta era synder!"
"[Människor från] Jerusalem och hela Judeen och hela landet kring Jordan kom ut till honom, och de bekände sina synder och döptes av honom i floden Jordan"
(Matt 3:5-6)
Även Jesus lät sig döpas av Johannes (Matt 3:13-17). Inte därför att han behövde bli döpt, inte därför att han hade några synder att bekänna eller något behov av att omvända sig eller bli förlåten, utan för att "uppfylla all rättfärdighet" - för att uppfylla Guds vilja, för att det ingick i Guds plan. Och Gud ville att Jesus skulle bli en förebild (1 Pet 2:21), ett exempel för sina efterföljare - "den förstfödde av många bröder" (Rom 8:29).
Flera av Jesu lärjungar hade tidigare varit Johannes döparens lärjungar och de fortsatte att döpa människor på samma sätt som han gjort och gjorde, och därmed fortsatte de den förberedelse som han påbörjat. För Johannes var fortfarande vägröjaren och hela hans verksamhet var fortfarande en förberedelse för det som skulle komma.
"Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han ska döpa er med helig ande och eld" (Luk 3:16)
Johannes dop var bara i vatten. En symbol för den omvändelse som var nödvändig för ett liv i Guds närhet. Men efter honom skulle följa en som inte bara skulle döpa i vatten utan dessutom i helig ande och därmed erbjuda något som Johannes inte kunde erbjuda - evigt liv.
Så kom påsken år 31 och de händelser som skulle ge dopet dess slutliga innebörd - en långt djupare innebörd än Johannes dop haft...
Jesu död. Begravning. Uppståndelse!
Och Jesus gav sina lärjungar - den allra första lilla "kristna församlingen" - i uppdrag att gå ut i hela världen, förkunna evangeliet och döpa alla människor som trodde på deras förkunnelse och ville tillhöra deras växande skara:
"Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er" (Matt 28:19-20)
Jesu död, begravning och uppståndelse hade fullbordat dopets symbolik. Fortfarande var dopet, precis som under Johannes verksamhet, ett bevis för att den omvände var villig att ta farväl av sitt gamla liv, att låta sitt gamla jag dö - en bild av den troendes egen symboliska död och begravning (Kol 2:12).
Genom att låta sig "begravas" (själva det grekiska ordet för döpa, baptizein, betyder just "sänka ner", som i en grav) i vatten visade man att man var beredd att låta sitt gamla liv dö i dopgraven. Dopet var alltså en symbolisk begravning av den omvändes gamla jag - "den gamla människan". Det var ett offentligt ställningstagande där man klart och tydligt markerade att man ville lämna sitt gamla liv, sitt gamla sätt att leva och vara, bakom sig.
Men i och med Jesus var det nya förbundet ett faktum. I och med Jesu liv och död och uppståndelse fanns inte bara löftet om materiella välsignelser och räddning undan fysiska lidanden, utan ett löfte om evigt liv - räddning undan döden! Och Jesu egen uppståndelse var beviset för att döden inte behöver vara slutet. Den var bekräftelsen på segern över döden - bekräftelsen på att Gud kan och kommer att uppväcka var och en av oss från döden och ge oss ett evigt andligt liv - på samma sätt som han uppväckte Jesus till ett evigt, andligt liv vid Faderns sida.
Därmed var dopet - som nu genomfördes "i Jesu namn", dvs på grund av allt Jesus stod och står för - inte längre bara en bild av individens död på grund av synden. I dopets symbolik fanns nu också löftet om den troendes framtida uppståndelse till ett nytt liv i Guds rike.
"Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi ska leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, ska vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans" (Rom 6:4-5)
Paulus förklarade samma princip i lite andra termer i ett av sina brev till de troende i Kolossae, där han betonar hur de...
"... begravdes med honom genom dopet. I dopet blev ni också uppväckta med honom genom tron på Guds kraft, han som har uppväckt honom från de döda. Ni som var döda på grund av era överträdelser och er oomskurna natur, också er har han gjort levande med Kristus" (Kol 2:12-13)
Och det är ord som gäller oss i dag lika mycket som det gällde de troende för 2000 år sedan. Det dop som Jesus gav sina lärjungar i uppdrag att utföra är detsamma i dag som under den allra första församlingens dagar, och den dopceremoni vi är med om i dag har exakt samma innebörd, samma symbolik, samma mening och samma "funktion" nu som då...
När vi låter döpa oss går vårt "gamla jag" med alla felsteg vi gjort, alla dumheter, alla elakheter, alla brott mot Guds vilja, i graven - bokstavligen. Vattnet sköljer rent, raderar ut, sopar bort allt det som var ett hinder för oss att få kontakt med Gud - allt det som gjorde det omöjligt för oss att få den ande som är det enda som kan ge oss evigt liv - allt det som gjorde att vi var dömda att förbli fysiska, materiella varelser utan andra framtidsutsikter än några års liv på den här planeten och sedan död.
Vi som var dödsdömda på grund av våra synder stiger upp ur "graven" som nya människor, nya individer, med ett "fläckfritt förflutet" och får möjlighet att "börja från scratch". När vi kommer upp ur vattnet är vi rena i Guds ögon - rena och redo att ta emot hans livgivande Ande.
Så snart vi bekräftat vårt beslut att i fortsättningen följa Guds vilja ger han oss sin heliga Ande som en garanti på vår slutgiltiga förvandling till ande och evigt liv.
"Han har även satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en handpenning [ett förskott] i våra hjärtan" (2 Kor 1:22)
Och genom anden börjar Gud förvandla oss på allvar. Hans syfte är att vi ska bli hans avbilder och från och med denna stund börjar vår själviska natur successivt ersättas av Guds gudomliga natur. Eller som Paulus uttryckte det i ett par andra brev:
"Ni har... klätt av er den gamla människan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin skapare" (Kol 3:9-10)"Ni har lämnat ert förra liv och lagt av den gamla människan... och ni förnyas nu till ande och sinne. Ni har iklätt er den nya människan som är skapad till likhet med Gud, i sann rättfärdighet och helighet" (Ef 4:22-24)
När vi reser oss upp ur vattnet är det till ett nytt liv under Guds andes ledning, ett liv som kommer att fullbordas i en total förvandling till ande, då Guds skapelse av sin avbild fullbordas. När vi stiger upp ur vattnet tar vi det första steget på den väg som slutligen leder till evigt liv och vårt inträde i Guds rike vid uppståndelsen när Jesus återvänder till jorden.
I beskrivningen av vad som faktiskt händer i och med dopet använder sig bibelns författare av en jämförelse eller liknelse med slavens/tjänarens situation. Fram till omvändelsen och dopet har vi varit slavar under vår egocentriska mänskliga natur och under synden. Men vid dopet sker något som är ett bokstavligt ägarskifte - som när en slav på den tiden blev friköpt för att i stället börja tjänstgöra för en ny herre.
"Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp skall berövas sin makt, så att vi inte längre är slavar under synden..." (Rom 6:6)
Nu tillhör vi Gud. Vi har blivit "friköpta", återlösta, förlossade - befriade från ett liv som slavar under synden för att i stället vara Guds tjänare (Rom 6:16-18). Genom Guds heliga Ande lever Kristus i oss ("Jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig", som Paulus skrev till församlingen i Galatien) och från denna stund och för all framtid förbinder vi oss att säga samma ord till Gud som Jesus sa:
"Ske inte min vilja, utan din" (Luk 22:42)
Genom Anden har vi direktkontakt med Skaparens egen personlighet och den blir mer och mer en del av vår egen person. Den heliga Andens inflytande över alla våra tankar och handlingar blir allt starkare - en mognad som fortsätter så länge vi lever - och fullkomnas den dag vi uppstår eller förvandlas till ande och Guds skapelse av sin avbild fullbordas.
"Och om hans Ande som uppväckte Jesus från de döda bor i er, då skall han som uppväckte Kristus från de döda göra också era dödliga kroppar levande genom sin ande som bor i er" (Rom 8:11)
Dopet inte bara symboliserar, utan innebär rent konkret, faktiskt, bokstavligen, övergången från synden och döden till ett nytt liv - ett liv med den heliga Anden. Genom dopet tar varje människa, som fattat sitt beslut att följa Gud, det avgörande steget mot evigt liv. Dopet är vår definitiva bekräftelse på att vi vill vara delaktiga i det nya förbund som Gud erbjudit mänskligheten - och Gud stadfäster avtalet genom att ge oss sin ande och i förlängningen evigt liv.
Och därmed är cirkeln sluten.
För vad omskärelsen var i Guds ursprungliga förbund med Israels folk, Abrahams fysiska barn, det är dopet i det förnyade förbundet med Abrahams andliga barn - alla de som svarat på Guds kallelse.
I Kolosserbrevet drar aposteln Paulus den otvetydiga parallellen mellan dopet och omskärelsen:
"I honom [Kristus] blev också ni omskurna, inte med människohand, utan med Kristi omskärelse [hjärtats omskärelse] då ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom genom dopet" (Kol 2:11-12)
Medan det gamla förbundet var ett fysiskt förbund, som var knutet till den fysiska härstamningen, den fysiska tillhörigheten (Abrahams fysiska ättlingar), var och är det nya förbundet ett andligt förbund där den andliga härstamningen, den andliga tillhörigheten (dvs att vi är Abrahams andliga ättlingar, oavsett vår fysiska härstamning, oavsett om vi är judar eller greker, britter eller svenskar), är avgörande.
Och på samma sätt som den fysiska omskärelsen (det kirurgiska avlägsnandet av förhuden på penis) utgjorde tecknet på en människas fysiska släktskap med Abraham, på att hon inlemmats i Abrahams fysiska familj och var delaktig i det gamla förbundet med Gud, är dopet tecknet på "hjärtats omskärelse" (avlägsnandet av vår syndiga natur) som gör oss till Abrahams barn i andligt hänseende och därmed delaktiga i det nya förbundet med Gud.
Men medan israeliterna var Abrahams fysiska ättlingar redan från födseln, blir vi Abrahams andliga ättlingar först genom vår tro på Jesus, hans budskap, hans offer och den förlåtelse för våra synder vi får genom hans död, och genom vårt medvetna, överlagda, noga genomtänkta beslut att lämna vårt tidigare liv, att sluta handla i strid mot Guds ord och i fortsättningen leva i enlighet med Guds vilja.
Det beslutet är ett absolut villkor för att dopet över huvud taget ska ha någon mening. För dopet är inte någonting "i sig självt". Det har inte någon sorts magisk kraft som får Gud att ösa välsignelser över oss. Det är inte någon esoterisk rit som bara de speciellt initierade kan förstå. Och vattnet är inte "heligt" eller "laddat" eller "gudomligt" på något vis. Det har ingen mystisk effekt på den person som döps. Det finns över huvud taget inget gåtfullt eller hemlighetsfullt över dopet.
Den enda fysiska effekten är att den som döps blir blöt. Och det är också det enda som sker om den som döps inte verkligen har beslutat att vända om, inte menar verkligt allvar med att låta döpa sig eller på grund av bristande undervisning helt enkelt inte förstår varför han eller hon gör det. Då blir dopet bara ett "dopp" som vid vilket bad som helst.
Men om vi låter döpa oss som en yttre bekräftelse på en inre förändring av hjärta och sinne, "hjärtats omskärelse", vår omvändelse och tro, för att visa både Gud och människor att vi menar allvar, att vi har tagit definitiv ställning - om vi symboliskt följer Jesus genom död, begravning och uppståndelse för att uttrycka vår tro på Jesus som Messias, vår tro på hans död och uppståndelse och den betydelse det har för vårt liv, och som ett tecken på att vi beslutat att begrava vårt gamla liv, lämna det bakom oss och börja ett nytt liv i Jesu efterföljd, i enlighet med Guds vilja, ledda av Guds ande - om vi låter döpa oss som ett bevis på att vi vill göra allt för att infria vår del av avtalet, det nya förbundet, då gör Gud sin del.
Då ger han oss sin heliga ande och då blir dopet en handling med konsekvenser som sträcker sig in i evigheten...
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|