Svar: Att fasta är detsamma som att frivilligt, av religiösa, etiska eller hälsomässiga skäl, avstå från mat (ibland bara viss sorts mat, ibland även dryck) under en viss tid, längre tid än man normalt gör mellan måltiderna. Fasta har funnits inom många religioner. I flera av de antika mysteriereligionerna utgjorde fastan en förberedelse till mötet med gudomen. På många håll har fastan upptäckts som väg till visioner och andra extatiska upplevelser. Genom fastan menade man sig komma i besittning av magiska krafter. På så sätt blev fastan en form av skydd mot onda andar. Bruket att fasta i ett hem där någon dött hade troligen sitt ursprung i föreställningen att man på det viset undvek att onda andar tog sig in i den dödes anhöriga i samband med att de åt.
I bibeln omnämns fastan första gången i 2 Mosebok då Mose blir kvar uppe på Sinai "i fyrtio dagar och fyrtio nätter utan att äta och dricka" (2 Mos 34:28) i samband med att han går upp till Herren för att få de nya stentavlorna med lagens bud. Elia fastade lika länge (1 Kung 19:8). Profeten Daniel fastade innan han fick sina uppenbarelser (Dan 9:3, 10:2). I olyckstider fastade hela Israels folk för att ödmjuka sig inför Gud och visa att man underkastade sig hans vilja (Dom 20:26 och Jon 3:5). Så småningom blev det en alltmer utbredd uppfattning att man kunde få Gud välvilligt inställd enbart genom att fasta - något som profeterna vände sig mot och underströk att fastan inte var något värd om man inte också lydde Guds vilja (Jes 58:1, Sak 7:5 och 8:19, Jer 14:12).
I det gamla Israel omfattade fastan i regel dygnets ljusa period, från soluppgången till dygnets slut vid solnedgången. Under längre fasteperioder gällde fastan enbart under dagtid, och inte på nätterna. (Så gör man också inom islam. Under den muslimska fastemånaden Ramadan äter man ingenting så länge solen är uppe, men man äter desto rikligare och festligare på kvällarna. Det handlar alltså om en fasta som inte är förenad med några umbäranden.)
Den gammaltestamentliga lagen föreskrev inte fasta mer än på Försoningsdagen (3 Mos 16:29), men efter Jerusalems iontagande anordnade man fyra årliga bot- och fastedagar för att erinra om tiden i fångenskap (Sak 7:3 och 8:19). Längre fram blev det en from regel att fasta två gånger i veckan, utan att detta var föreskrivet i lagen.
Jesus fastade själv 40 dagar i öknen som en förberedelse för sitt uppdrag (Matt 4:2) och även om han inte direkt uppmanade sina efterföljare att fasta, så ansåg han det självklart att de skulle göra det efter det att han lämnat dem (Matt 9:14-15, Mark 2:18-20, Luk 5:33-35 och Matt 6:16-18).
Han var även noga med att påpeka för dem att om man fastar bara för att verka andlig och from i andra människors ögon (Matt 6:16), eller därför att man hoppas att Gud ska uppfatta en som rättfärdig och god (Luk 18:12 och 1 Tim 4:3), då är det fel.
I den unga kristna församlingen fortsatte man följaktligen att hålla fast vid den judiska seden att fasta två gånger i veckan, men till skillnad från den judiska församlingen hade man onsdag och fredag som fastedagar. Fasta förekom även vid andra avgörande tillfällen, till exempel när man skulle sända ut missionärer (Apg 13:3) och då man startade nya församlingar (Apg 14:23). När någon skulle döpas förberedde sig dopkandidaten och hans närmaste liksom dopförrättaren ofta genom att fasta. Även Paulus berättar att han fastade (2 Kor 6:5 och 11:27).
Så småningom uppstod en mängd fasteregler inom kyrkan. Man betraktade fastan som ett sätt att göra bot när man syndat, som förberedelse till bön, som ett sätt att visa Gud sin tro, som en övning i försakelse och även som en berömvärd metod att skaffa resurser för att kunna ge mat till de fattiga. Från omkring år 200 var det vanligt att de som skulle döpas vid påsken (som var den stora dophögtiden) förberedde sig genom fasta. Omkring år 400 var det allmän kristen sed att hålla en 40 dagars fasta i anknytning till Jesu fasta i 40 dagar och israeliternas 40-åriga ökenvandring.
Ur de här olika sedvänjorna utvecklades sedan kyrkoårets fastetid. Den äldsta påskfastan omfattade två dagar omedelbart före påsk. Eftersom man aldrig fastade på söndagar, inföll fastetidens första dag (ask-onsdagen) 46 dagar före påsk och sedan räckte fastan fram till skärtorsdagen.
Den kristna fastan innebär rent allmänt ett minskat födointag men också att man avstår från kött. Inom den katolska kyrkan begränsar man födan till en huvudmåltid på dagen, och för övrigt bara lättare måltider morgon och kväll. Där måste man fasta under fastlagstiden och andra fastetider (att inte följa fastereglerna är enligt katolsk uppfattning synd).
Inom den ortodoxa kyrkan betyder fastan att man avstår från alla animaliska produkter (fisk, mjölk, smör, ost, ägg etc). Där har man fasteregler för onsdagar och fredagar (precis som den ursprungliga församlingen), fastlagstiden och vissa andra tider.
Inom de protestantiska kyrkorna förekommer däremot inte fasta på samma sätt. Inom Svenska kyrkan har fastlagssöndagen kommit att ses som fastetidens början, men bruket att fasta i bokstavlig mening har nästan helt försvunnit. Fasta är helt enkelt inte något som föreskrivs (så att det skulle vara synd att inte fasta) - vare sig vid påsken eller vid andra tillfällen - och några fasteregler existerar inte. Det anses inte i sig själv vara någonting "religiöst" eller ha något eget andligt värde.
Däremot betraktas fastan som ett "redskap". Den hjälper oss bland annat att få kontroll över vår kropp och kroppens krav. Luther rekommenderade till exempel fasta som ett sätt att dämpa sexualiteten och andra köttsliga begär. Men främst av allt har fastan till syfte att föra oss närmare Gud genom att understryka vår egen bräcklighet och svaghet som fysiska människor. Genom att fastan på så sätt gör oss ödmjuka, så kan Gud föra oss närmare honom och ge oss kraft. Jesus förklarade att om vi står inför någon svår prövning i livet så krävs det ibland "bön och fasta" för att vi ska klara av det (Mark 9:29).
Fasta kan också vara ett sätt att fokusera våra tankar. Genom att sätta våra kroppsliga behov åt sidan kan vi koncentrera oss helt och hållet på vår kontakt med Gud. Den enda "näring" vi får under fastan är av det andliga slaget - den livgivande näring som finns i Guds ande, i Guds ord, i "Livets bröd" och "Andens levande vatten" (Joh 4:14).
När Jesus avslutat sin 40 dagar långa fasta i öknen var han ytterst hungrig. Det var då Satan försökte förmå honom att sätta längtan efter mat och tillfredsställelse av sina fysiska behov framår lydnaden mot Fadern (Matt 4:1-3). Jesu svar blev att människan inte ska "leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun" (Matt 4:4).
I själva verket citerade Jesus här ur Femte Moseboken:
"Tänk på hela den väg som Herren, din Gud, har låtit dig vandra under dessa fyrtio år i öknen, för att tukta dig och sätta dig på prov, för att utröna om du är beredd att hålla hans bud eller inte. Han tuktade dig med hunger och lät dig äta manna... Han ville lära dig att människan inte lever bara av bröd utan av alla ord som utgår från Herren" (5 Mos 8:3)
Det är vad hungern under fastan ska lära oss att inse. Den fysiska födan är inte allt. Den andliga föda som verkligen ger oss liv - och slutligen evigt liv - får vi genom att i ödmjukhet söka och lyda Gud. När Gud gav israeliterna manna att äta under ökenvandringen, var det som en outtalad profetia om det verkliga "Livets bröd" som skulle komma från himlen ett par tusen år senare. Jesus förklarade det för sina lärjungar:
"Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta... Era fäder åt mannat i öknen och de dog. Men brödet som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte ska dö. Jag är det levande brödet som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet ska leva i evighet" (Joh 6:35,49-51)
Fastan hjälper oss följaktligen att inse hur lite vi förmår utan Guds hjälp, utan Guds kraft, Guds ande. Det var därför Jesus betonade att hans efterföljare inte skulle fasta för att demonstrera sin rättfärdighet för andra - för att verka fromma och heliga i andras ögon - utan göra det privat och i ödmjukhet:
"När ni fastar, se då inte dystra ut som hycklarna... Nej, när du fastar, smörj in ditt hår och tvätta ditt ansikte, så att inte människorna ser att du fastar, utan bara din fader i det fördolda. Då ska din fader, som ser i det fördolda, belöna dig" (Matt 6:16-18)
Däremot har vi missförstått det hela om vi fastar i ett försök att tvinga eller förmå Gud att göra någonting. Huvudsyftet med fastan är att söka Gud och hans vilja i vårt liv (Esra 8:21), inte att försöka tvinga på Gud vår vilja (Jes 58:4 och Jak 4:3). Vår attityd gentemot Fadern ska vara densamma som Jesu inställning när han bad till Gud:
"Låt din vilja ske, inte min" (Luk 22:42)
På så sätt blir fastan en hjälp för oss att i allt högre grad låta Guds vilja leda oss, då vi lär oss att bli mer och mer lika Gud. Gud ger och Gud förlåter. Gud hjälper. Genom att begrunda vad han har gjort för oss får vi inspiration och kraft att göra mer för vår nästa. Vi får kraft att förlåta, att ge och att hjälpa. Och då kommer han att höra våra rop och våra böner.
Redan på Gamla testamentets tid underströk Gud för israeliterna att deras fasta inte var något värd om den bara blev en ritual - om de inte också följde Guds vilja:
"Som ni fastar i dag blir inte er bön hörd i höjden... Nej, detta är den fasta jag vill se; att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok. Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom... Om du gör slut på allt förtryck hos dig, hot och hån och förtal, om du räcker ditt bröd åt den hungrige och mättar den som lider nöd, då ska ljus bryta fram för dig i mörkret, din natt bli strålande dag..." (Jes 58:4-7, 9-10)
De orden gäller än i dag - och det handlar för övrigt inte bara om fastan. Vi kan byta ut ordet fasta mot "gudstjänst", "nattvard", "lovsång", "möte", "predikan"...
Inga yttre manifestationer - inga ritualer, inga gudstjänster eller lovsånger eller vackra ord - är någonting värda i Guds ögon om vi inte följer Guds vilja och verkligen älskar vår nästa som oss själva och låter det komma till uttryck i konkret handling. Som Jesus uttryckte det:
"Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa mina minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig... [och] vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig" (Matt 25:40,45)
Sammanfattningsvis kan man alltså säga att för en kristen är fastan inte något man gör av något religiöst tvång, därför att religionen föreskriver det. Men många har upptäckt värdet i att fasta som en del i strävan efter att komma närmare Gud, att söka Guds vilja med sitt liv och för att i ödmjukhet lära sig att ännu tydligare inse att det ytterst är han som ger oss livet och allt som krävs för att vi ska kunna leva.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|