Svar: Fariseerna kan närmast sägas ha varit en sekt eller ett politiskt/religiöst parti. Vid Jesu tid var de den största riktningen inom judendomen, trots att de inte var fler än cirka sextusen till antalet. Beteckningen "fariseer" betyder ordagrant "avskilda" eller "separatister". Exakt när sekten uppstod vet man inte, men enligt den judiske historikern Josefus var de en inflytelserik grupp redan drygt 100 år före Jesu födelse.
I början av 100-talet f Kr, medverkade de till att söndra landet i ett inbördeskrig av religiös karaktär. Kampen stod mellan dem och saddukeerna, ett rivaliserande religiöst parti. Saddukeerna intog en tolerant hållning medan fariseerna höll benhårt på att de religiösa stadgarna skulle efterlevas.
Fariseerna var huvudsakligen vanliga judar - alltså inte några präster - och de var efterföljare till de skriftlärda som undervisat folket och tolkat lagen under de föregående seklerna. De var ytterst noggranna i sin tillämpning av judendomen. De försökte leva efter Gamla testamentets lagar in i minsta detalj och de kunde alla bud och förbud (närmare bestämt 613 stycken) utantill. Därför hade de också högt anseende och de satt alltid längst fram i synagogan. Människorna runt omkring gav noga akt på hur de levde och handlade och tog dem till lärare och förebilder.
För att kunna tillämpa den gamla skrivna lagen på alla tänkbara situationer i livet kompletterade de den med nya muntliga regler som inte fanns nedtecknade. Tyvärr utvidgade de på så vis lagens bestämmelser i sådan utsträckning att det blev mycket svårt att hålla dem.
Förbudet att arbeta på sabbaten är ett exempel där man gick till ytterligheter. Fariseerna menade t ex att om man vandrade längre än en kilometer så var det att betrakta som arbete. Att bära någonting - oavsett hur lite - eller göra upp eld i hemmet klassades också som arbete.
Men tanken var god. Fariseerna var inga onda människor. Tvärtom. De var djupt troende judar som såg det som sin livsuppgift att hjälpa sina medmänniskor att följa Guds lag. Och med hjälp av sina detaljerade regler ville de göra det enklare för alla att handla enligt lagen. De menade att om folket följde deras regler var risken mindre att det bröt mot Guds vilja.
Problemet var att i och med att fariseerna ville framstå som ett mönster för andra frestades de också lätt att göra gott och be sina böner när så många som möjligt såg på. De fastade två gånger i veckan och de var noga med att betala tionde - och göra det så att alla såg det. När de delade ut gåvor eller bad stod de gärna i gathörnen. När de hjälpte någon försökte de ofta göra det så att det verkligen skulle märkas.
Kort sagt - många av dem gav vackra uppvisningar i konsten att vara hjälpsamma och tjänstvilliga mot andra, men hjärtat var inte alltid med. De var helt enkelt så noga med att hålla lagen in i minsta detalj och att framstå som exempel för sin omgivning att de förlorade känslan för lagens andliga kärna - till exempel i frågor om rättfärdighet och rättvisa.
Och eftersom de själva var så nitiska mär det gällde att hålla fast vid lagens minsta bokstav hade de en benägenhet att förakta dem som inte följde eller förmådde följa alla deras regler. Dessa betraktades som "syndare" och "orena" som de tog avstånd ifrån. De mest fanatiska bland fariseerna slöt sig till och med samman i grupper och bosatte sig i särskilda byar för att studera och följa lagen och inte komma i kontakt med några människor som inte var lika fromma som de själva och därför ansågs orena.
Under sin verksamhet kom Jesus ofta i konflikt med fariseerna, som angrep honom därför att han umgicks med skatteindrivare, prostituerade och andra som klassades som verkliga syndare. Fariseerna tillhörde dem som tog initiativet till att få Jesus undanröjd genom att anklaga honom för upproriskhet mot den romerska ockupationsmakten, och när Jesus slutligen greps i Getsemane fanns det fariseer med i pöbeln som jagat honom.
Samtidigt måste vi komma ihåg att det var stor skillnad på fariseer och fariseer. En av Jesu hemliga anhängare var Nikodemus, en framstående farisé och medlem av sanhedrin, Stora rådet. Och när Herodes Antipas försökte göra sig av med Jesus var det fariséer som varnade Mästaren för denna fara. Och den berömde rabbinen Gamaliel som modigt försvarade de kristna inför sanhedrin, var också farisé. Han var en högt aktad skriftlärd och sonson till den store talmudkännaren rabbi Hillel som lanserade en del liberala tolkningar av den hebreiska lagen. Gamaliel hade fortsatt i sin farfars spår och gjort en så lysande karriär inom teologin att han var den förste som fått hederstiteln "rabban", som är något förmer än "rabbi".
Gamaliel höll visserligen fast vid sina förfäders traditioner, men han hade inget av den trångsynta självgodhet som var så typisk för många fariseer. Hans frisinnade synsätt yttrade sig till exempel i att han ansåg att det var fullt tillåtet för en troende jude att studera hednisk litteratur, något som många av hans kollegor var stenhårda motståndare till. Han framstod kort sagt som en människovänlig, tänkande, högsinnad och religiös man.
Gamaliel menade att det inte var nödvändigt att tolka lagen bokstavligt, utan att den borde tolkas på ett smidigt sätt när människornas behov krävde det. Torah, lagen, hade kommit till för människans skull - inte tvärtom.
Vi får inte heller glömma att en av Jesu främsta lärjungar och en av de stora "grundpelarna" inom den kristna kyrkan - Paulus - också var farisé.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|