Svar: På Jesu tid och ända fram till 300-talet e Kr bestod ju Bibeln av enbart de hebreiska skrifterna, det som vi i dag kallar Gamla testamentet. Evangelierna skrevs under perioden ca år 40-100, vilket betyder att de, under de första 200-250 åren efter det att de författades, var "utombibliska" - dvs de fanns inte med i Bibeln. Ingen hade heller någon tanke på att jämställa dem med de Heliga skrifterna, utan de betraktades helt enkelt som "biografier" eller berättelser om Jesus och hans verksamhet, skrivna av människor som själva stått Jesus nära eller sammanställt sina böcker med utgångspunkt från intervjuer med ögonvittnen, brev, samlingar med Jesus-ord etc.
Däremot kom de, liksom apostlarnas brev etc, tidigt att användas inom den kristna församlingens undervisning, eftersom de berättade om vad Jesus gjort och sagt och gav kunskap om hur Paulus, Petrus, Johannes, Jakob och Judas hade framställt evangeliet i sina brev till kristna runtom i Medelhavsområdet.
Bevisen för att evangelierna existerade (som utombibliska skrifter) under de här två seklerna innan de blev en del av Bibelns Nya testamente är att de finns omnämnda och citerade i mängder av brev, som skrevs av diverse präster och biskopar på olika håll under 100- och 200-talet, och som finns bevarade:
Ignatius (ca 30-107) skrev sju brev till olika församlingar medan han var på väg till Rom, där han skulle komma att dö martyrdöden. Han citerade eller refererade till Matteus, Markus, Lukas, Johannes, Romarbrevet, 1 Korintierbrevet, Galaterbrevet, Efesierbrevet, Filipperbrevet, Kolosserbrevet, 1 Tessalonikerbrevet och 1 Petrus.
Polykarpus (69-156) citerade ur Matteus, Lukas och Johannes evangelier, elva av Paulus brev, Petrus 1 brev, Johannes första och andra brev.
Barnabasbrevet (okänd författare) från omkring år 130 citerar Matteusevangeliet
Justinus Martyren (110-165) använde alla evangelierna, Paulus brev, Petrus första brev samt Uppenbarelseboken.
Tatianus (ca 110-172) sammanställde en "Evangelieharmoni", som en gång var vida spridd. Här fogade han samman Matteus, Markus, Lukas och Johannes evangelier till en harmonisk helhet.
Irenaeus av Lyons (ca 130-202), elev till Polykarpos, var en produktiv författare och använde nästan alla de böcker som sedan skulle ingå i Nya testamentets skrifter. Han nämnde eller citerade alla böckerna utom Filemonbrevet, Jakobs brev, 2 Petrusbrevet och 3 Johannesbrevet.
Tertullianus (ca 150-220) levde och verkade i nordafrikanska Karthago. Han var en av de främsta författarna i den tidiga kyrkan och sammanlagt innehåller hans verk mer än 7200 citat ur de skrifter som numera ingår i Nya testamentet. Han använde alla böckerna utom Filemon, Jakob, 2 Petrus och 3 Johannes.
Men allt eftersom tiden gick dök det i vissa församlingar upp skrifter av mer eller mindre pålitligt slag, så man bestämde att det behövdes fasta normer för vilka skrifter som skulle användas i undervisningen, så att inga villoläror kunde smyga sig in. Man skulle helt enkelt göra upp en förteckning över de böcker som med säkerhet var ursprungliga och äkta - de som var kända och använda ända sedan de författades och fanns omtalade och citerade i brev ända från det första århundradet.
Sådana skriftförteckningar hade funnits redan tidigare i de spridda församlingarna. I slutet av 100-talet hade Tertullianus gjort upp en lista över de skrifter som församlingen med tillförsikt kunde använda i sin undervisning. Samtidigt hade den förteckning som går under benämningen "den muratoriska kanon" upprättats. År 367 redovisade nu biskop Athanasios i Alexandria, en av fornkyrkans mest inflytelserika teologer, i en rundskrivelse de böcker och brev som funnits inom församlingen ända sedan de skrevs och alltid ansetts vara tillförlitliga, som författats av apostlar eller apostlalärjungar och som överensstämde med den tro som predikats inom församlingen sedan dess begynnelse. Förteckningen omfattade de fyra berättelserna om Jesus (evangelierna), Lukas berättelse om de första decenniernas missionsverksamhet (Apostlagärningarna), apostlarnas brev samt Johannes uppenbarelse - samma tjugosju böcker som vi har i våra Nya testamenten i dag.
Femton år senare beslutade kyrkans centrala ledning att godkänna Athanasios förteckning. År 397 höll man i Karthago det åttonde stora kyrkomötet där man ratificerade denna kristna kanon. Eftersom de här skrifterna tillhörde det nya förbundet mellan Gud och människan, kallade man dem för "nya testamentets ("testamente" betyder förbund) skrifter", medan de hebreiska böckerna kallades "gamla testamentets/förbundets skrifter".
Sedan slog man ihop alltsamman till en helhet - Bibeln - och nu var inte evangelierna längre några utombibliska skrifter, utan bibliska böcker. En del av den Heliga skrift.
Thor-Leif Strindberg
Har du en egen fråga om Bibeln, kristendomen, kyrkan etc? Sök först i Allt om Bibelns omfattande arkiv:
Om du inte hittar svaret, skicka din fråga till
bibelfragan@alltombibeln.se så får du svar via email.
|
|